Markoolio och Zlatan

Krönikor 1 år sedan

Många har minnen som förknippas med fotboll. Jag och mina söner Jonathan och Gustav kryssade genom Europa till Lissabon och fick se ett av Zlatans mest berömda mål under hans karriär. En häftig resa som vi aldrig glömmer.

Det är 2004. EM i Portugal och Sverige har kvalat sig dit. I början av året när matchprogrammet offentliggjordes så kunde man skicka in intresseanmälan till Svenska Fotbollförbundet om man ville ha matchbiljetter.
Eller ville ha, man var i så fall med i utlottningen av biljetter. Det gick några månader och ett brev från fotbollförbundet damp ner i postlådan. Jag hade önskat tre biljetter till matchen Italien-Sverige och det hade jag blivit tilldelad.

Det var bara en dryg månad kvar till EM-turneringen startade och jag började leta efter flygbiljetter till mig och mina båda söner. Det fanns inga Stockholm-Lissabon så jag pratade med en resebyrå som hittade en lite krokigare väg till södra Europa.
Första mellanlandningen var i Köpenhamn. Vi fick vänta någon timme där. Kvällen innan hade Sverige i sin EM-premiär mött Bulgarien och vunnit med 5-0.
Vi gled stolta i gula Sverigetröjor igenom flygplatsterminalen mot nästa flygplan.
Nästa destination var Frankfurt och ett nytt flygplan till Lissabon. Äntligen framme och hotell hade jag bokat alldeles intill Formel 1-banan i Estoril som var en liten förstad till Lissabon.

Hämtade packningen från rullbandet och tog oss ut till bussparkeringen för någon buss måste väl gå dit. Många bussar var det, ja väldigt många och vi gav snabbt upp letandet. Hittade en taxichaufför som jag gjorde upp en deal med för transport till hotellet. Vi berättade att vi skulle se Sverige-Italien kvällen efter, taxichauffören lämnade sitt visitkort och sa att jag kör er dit.
Minns inte summan men jag tog kortet och tänkte att det kan vara bra att ha som sista utväg. Två trötta söner och en ännu tröttare far checkade in på hotellet. Vi installerade oss på rummet men sen var jag tvungen att ta tag i nästa transportproblem.
Matchen skulle spelas dagen efter och i Porto. Den staden ligger 30 mil norr om huvudstaden. Det måste ju gå tåg tänkte jag och gick ner i receptionen när sönerna tog en stödvila på rummet.
En stor reception med många sittgrupper där det satt människor och förbluffande många i Sverigetröjor. Men även kostymklädda män som såg ut som affärsmän, om de nu ser ut på ett speciellt sätt.
Jag slängde ur mig frågan vid det bord där det var flest gulklädda om de skulle se matchen i Porto dagen efter och fick svaret, varför tror du vi är här?
Men hur kommer ni till Porto? Ja, du bor på svenska landslagets sponsorhotell och vi har en busskaravan med 15-20 bussar i morgon.
Det får bära eller brista tänkte jag, finns det möjligtvis plats för tre till?

Nästa morgon satt vi längst bak i bussen. Liten lätt färdkost hade vi med oss som vi senare skulle märka inte skulle räcka.
De stopp som gjordes under resan var efter motorväg utan möjlighet att köpa något. Ingen toalett på bussen så stoppen var välbehövliga trots avsaknad av mat.
Artisten Markoolio var med i en buss och sprang runt vid stoppen och underhöll.
De 30 milen tog väldigt lång tid men till slut rullade vi in i stan på eftermiddagen. Min yngste son var så hungrig att jag undrade vilken far jag var som tog ut honom på de här äventyren.

Bussen stannade utanför ett hotell med fin trädgård. Passagerarna på bussen var storsponsorerna, så det bjöds flott. En rad med vitklädda servitörer bjöd på snittar i alla former och dryckesbordet var fem meter långt. Yngste sonen åt glupskt av allt som bjöds och var till slut nöjd.
Då kom hovmästaren ut och drog ifrån gardinerna och ett dignande buffébord uppenbarade sig. Man kan säga att det fanns allt där. Vi hamnade vid sponsorn Åbros bord med direktörer.

Efter att vi fått äta alla läckerheter så kom representanter för landslaget och berättade om stämningen i truppen och lite inför kvällens match. Om jag minns rätt så var gamle storspelaren Ove Kindvall med och berättade.
Lite mindre än två timmar innan match var det dags att ta sig till arenan Estádio do Dragão.
Ännu en busskaravan som helt plötsligt stannar på en raksträcka i Porto längs med floden.
Vi har stått en kvart och vi får veta att hela staden har korkats igen av trafik. Hundratals gulklädda står på en snygg rad vid floden och gjorde den säkert lika gul som tröjorna.
Efter ytterligare en stund ser vi att folk i bussarna före oss börjar lämna gående och springande. Vad gör vi sa jag till mina söner? Okar ni gå? Min äldste son sa att frågan är väl om du orkar.
Vi gav oss iväg med mindre än en timme till match. Det kändes som man var mitt i ett stadslopp i löpning. Ett roligt minne är att vi sprang om Svenska Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell som var högröd i ansiktet.
Vi hade ingen aning om hur långt det var till arenan men vi hängde på de andra och målet var en tunnelbanestation fick vi veta.
Där gick det inte att köpa enkelbiljetter utan vi var tvungna att köpa ett tiokort. Men i valet att springa igen eller åka tunnelbana så var valet lätt.

Vi hör den Svenska nationalsången när vi glider in på läktaren. Vi hann! Men det gjorde nog inte Lagrell.
Ett hav av gula tröjor stod vi i med rysningar efter ryggraden.
Cassano gör 1-0 till Italien i den 37:e minuten. Resultatet står sig tills det är fem minuter kvar. Svenska klacken står i kortlinjens förlängning och Zlatan klackar in 1-1.
Hela det gula havet lyfter och det är en fantastisk känsla.
Det var en trött far och två trötta söner som hittade bussen som tog oss tillbaka till Lissabon.
Ett fantastiskt fotbollsminne som jag och mina söner har tillsammans.



Ove Eriksson Ove Eriksson
Redaktör, skribent & krönikör


Bidra med Swish Gillade du det du läste?
Bidra på Swishnummer 123 131 03 09




Relaterade artiklar




Kommentarer