Fotboll är glädje och sorg och i inledningen av den här intervjun med Johan ”Pecka” Skog tar han oss med till det glada 70-talet och en final i Barkaröserien.
– Kent Jansson var åtta år och kliver fram för att slå en straff och lyckas sparka i marken. Bollen får knappt styrfart varvid Kent bedrövad av den dåliga straffen lägger sig på marken och börjar gråta för att i nästa ögonblick se bollen gå mellan benen på målvakten och in i mål. Målvakten frustrerad av det insläppta målet börjar även han gråtandes springa ut i skogen. Apropå att fotboll skapar känslor, säger Johan Skog.
Vi möts inte så ofta numera, jag och Pecka. Anledningen är förstås att han har slutat spela fotboll för länge sedan och att han numera bor i Västerås.
Som fotbollspelare minns jag honom som en hård försvarare, men också som en kul kille med glimten i ögat.
Vad var dina styrkor på fotbollsplanen?
– Det var nog närkampsspelet samt snabba fötter. Jag läste väl också spelet hyfsat bra.
Han började tidigt med fotbollen, i fyra-fem årsåldern och givetvis i Ransta IK.
Var ditt pojk- eller juniorlag framgångsrikt?
– Under ungdom- och juniortiden spelade vi alltid i den högsta serien och tillhörde i stort sett topp-4-5 i Västmanland under alla år. Har försökt att få svar på om vi vann serien någon gång men tyvärr är det ingen som minns. Men vi vann Barkaröserien som det hette på den tiden när vi var riktigt unga.
Hur mycket tid tillbringade du på Mullevi?
– Jag missade inte alltför många träningar. Även när vi inte tränade var vi ofta nere på planen för att spela i timtal. Fanns ju inte så mycket annat att göra, minns Pecka.
Första gången Pecka fick vara med i A-laget skedde när han var 15 år.
– Det var borta mot IFK Västerås i månadsskiftet februari/mars 1984, någon månad innan jag skulle fylla 16 år som jag blev blixtinkallad. IFK spelade då i den näst högsta serien och hade flera spelare från A-laget med. Som tur var fick jag aldrig speltid vilket var skönt med tanke på hur nervös jag var.
Vad minns du bäst av dina år som aktiv?
– Jag minns åren i mitten av 80-talet då Ransta IK hade ett mycket starkt lag i division 4 som var mycket nära att gå upp i division 3 flera år på raken. Minns en säsong när vi spöade alla topplagen men fick stryk av bottenlagen, ändå slutade vi topp-3. Västerås IK, som gick upp i trean det året, slog vi med sammanlagt 10-3 på de två matcherna i serien.
Ett annat minne Pecka har är från tiden när han lämnade Ransta skola för Vallaskolan.
– Varje rast under årskurs ett till sex så sprang vi ner till fotbollsplanen för att spela. I och med att man från sjunde klass börjar på Vallaskolan så var ett stort problem för mig var hur vi skulle kunna spela fotboll på rasterna, det fanns ju bara asfalt där. Efter ett tag hade man dock vant sig med att inte spela fotboll på rasterna, även om det kändes tråkigt.
Säsongen 1988 gick Ransta IK långt i Svenska Cupen.
– Jag minns att vi slog ut Slätta SK som då toppade den tredje divisionen med 3-0 för att sedan åka ut mot Karlstad BK som då spelade i näst högsta serien, förlust med 1-3. Jag minns även åren i Sala FF, 1995-96, och att få spela division 3-fotboll med värme.
Ransta IK hade under en tid ett mycket starkt juniorlag som Pecka spelade i.
– Det fanns då många juniorserier där juniorelit var den högsta och bestod av två serier. De främsta lagen från respektive serie gjorde upp om DM-titeln i Västmanland. 1985 förlorade vi finalen mot Västerås SK med 1-4 där för övrigt Pontus Kåmark, som redan då tagit plats i VSK:s A-lag, var med, berättar Pecka.
Säsongen efter, 1986, gick RIK åter till final och ställdes mot Skiljebo SK.
– Dessvärre hade vårt A-lag match samma dag och då fem spelare ur juniorlaget, inklusive mig själv, redan spelade i RIK:s A-lag var det ett mycket försvagat lag som klev ut i matchen. Det blev stryk med 0-5. Vi nådde även finalen i Jonsered Cup i Göteborg och vi lyckades vinna Rocklundacupen ett år.
Pecka var RIK trogen förutom de två åren i Sala FF på 90-talet. Och under den perioden var han kanske som bäst.
– Mina bästa år var nog tiden i SFF samt runt 1986-88 i RIK. Det mycket tack vare hård träning och högt träningstempo, berättar Pecka.
Han inledde sin karriär som mittfältare.
– Men jag skolades om till förvarare i 15-årsåldern. Trivdes bäst i mittförsvaret och spelade libero i Ransta IK och mittback i Sala FF.
Hur viktig var fotbollen för dig?
– Den var mycket viktig även om det inte var på någon elitnivå man spelade.
Saknar du fotbollen?
– Har nog funnit mig i att den tiden är förbi. Saknar jag något så är det alla vänner man spelat med genom åren och som man träffade regelbundet då.
Följer du den lokala fotbollen?
– Jag följer den genom tidningar. Jag såg Sala FF på VLT:s webbsändning när de hade chans att gå upp i tvåan senast. Live tittar jag i stort sett bara på Västerås SK.
Har du kontakt med några tidigare lagkamrater?
– Ja, med ett flertal gamla lagkamrater. Några träffar jag genom gubbhockeyn i Sala Hockey, andra har jag fortfarande en nära kontakt med, säger Pecka.
Pratar man fotboll med de som spelat ungdomsfotboll i Ransta IK nämns ofta Kalle Hedberg. Och Johan Skog är inget undantag när han får frågan vilken tränare är den bästa som han haft.
– Kalle Hedberg, som var min tränare i mer än tio år. Han var ruskigt hård och mjuk på samma gång. Alla hade respekt för honom, samtidigt var han en fantastisk psykolog utan att veta om det själv. Det hade man nytta av många gånger när man brann av på träningarna under tonåren. Dök man inte upp på träningen så blev det ett samtal hem.
Vilka är de bästa du spelat med i respektive klubb?
– I Ransta IK är de bästa naturligtvis Conny Collander, Magnus Sköldmark och Mathias Elisson som alla nådde elitfotbollen. Målkungen Kent Jansson ska inte glömmas bort. Andra bra spelare ur den äldre generationen är Lasse Nilsson och Thomas Johansson, säger Pecka och fortsätter:
– I Sala FF skulle jag säga Mattias Magnusson, Patrick Sundberg och Urban Ekström.
Har du sysslat med någon annan sport?
– Jag har spelat hockey, innebandy, längdskidor, kampsport
Man kan tro att Johan Skog har finsk påbrå eftersom han kallas Pecka.
Men så är det inte.
Var kommer smeknamnet i från?
– Att jag började kallas Pecka kommer sig av att jag kanske inte var guds bästa barn som ung i de äldre barnens ögon. Det var en två år äldre pojke som när jag var i nio-tioårsåldern tyckte att eftersom jag hette Skog i efternamn så skulle jag kallas Skogspecka. Skogspecka på finska var enligt denna pojke det samma som Tarzan på finska. Han tyckte nog att jag var dryg och stöddig, vilket jag med säkerhet var i hans ögon för att jag inte vek ner mig när de dummade sig. Det spred sig och med tiden så blev det bara Pekka, berättar Johan, som avslutar intervjun med en jobbig anekdot från hans tid som fotbollsspelare.
– En pinsam grej hände när jag var på turné i södra Sverige med Västmanlands länslag. Fredrik Giesecke, som spelade både i VSK:s A-lag och landslaget, blev skadad i en match när en kvart återstod. Då fick jag ta hans plats som libero och ställningen var 1-1. Motståndarlänet, minns inte vila det var, hade en spelare som hade allsvensk erfarenhet. På 15 minuter rundade denne man mig tre gånger och gjorde mål. Jag skämdes något så fruktansvärt efter matchen. Man fick inte några bra blickar av tränarna efter det. Sanningen var ju att jag inte räckte till. Det var fruktansvärt och är än idag när jag tänker på det.
Johan ”Pecka” Skog.
Ålder: 53 år.
Yrke: Asfaltsarbetare och ombudsman.
Bor: Västerås.
Familj: Fru, ett barn och en hund.
Äter helst: Kebab, pizza och pasta.
Dricker helst: Vatten.
Ser på tv: Samhällsprogram och dokumentärer.
Läser: Nyheter
Fritidsintressen: Vara på sjön, fiska, spela golf, träna gubbhockey och träffa vänner.