Jag har sett mycket fotboll. Både live och på tv.
Har även sett massor med ungdomsmatcher.
De flesta med kärlek, men också många med sorg

Debatten om hur föräldrar, ledare, tränare och andra beter sig i ungdomsidrotten är ständigt aktuell.
Ja, den har pågått i många år och jag vet inte hur många gånger jag skrivit om den under min tid på Sala Allehanda.

Nu är den aktuell igen i Sveriges Television och i andra medier.
Det är bra och givetvis mycket viktig.
Fotboll ska vara glädje för barn och ungdomar. Ja, det ska vara glädje även när en spelare når seniorålder.
Men så är det inte.
Vi vuxna sätter press på våra ungdomar. Våra normer är att det är viktigast att vinna.
Till nästan vilket pris som helst.

De flesta sköter sig exemplariskt. Föräldrar och ledare stöttar sina ungdomar i alla lägen.
Men det finns avarter och de märks och hörs.
“Jag har ju en vinnarskalle.”
Ursäktar sig ofta dessa ledare och tränare med.

Västmanlands Fotbollförbund hade fram till ifjol en nivåanpassad serieindelning för barn- och ungdomsspelare. Ja, de kallade det så.
I praktiken var det en vink om att det är okej att toppa laget.
Nu är den borttagen.

Ska fotbollen behålla sina ungdomar måste hetsen bort. För den finns där, dagligen och nästan i alla sporter och sammanhang.

Det jag nu ska berätta hände mig i min sista match som ungdomsledare i Sala FF. Vi spelade hemmamatch mot ett lag från Västerås. Vi hade även mötts på våren i Västerås och då hade en ledare i deras lag matchen igenom högljutt skrikit order till spelarna vad de skulle göra.
Mina spelare reagerade och funderade över vad denne ledare sysslade med.
Det gjorde jag också. Så mycket att jag efter matchen pratade med hans ledarkollega och påpekade att det var en trist ledarstil.
Han lyssnade och så var det inget mer med det.

Men så var vi framme vid höstmatchen och mitt avsked från Sala FF pojkar födda 2001.
Och det blev en tragisk repris på vårmatchen. Det var till och med i mina ögon än värre och föräldrar till mina spelare kom fram efteråt och var till och med förbannade.

Jag samlade mod och tänkte att det är ändå min sista match, nu skulle jag verkligen säga vad jag tyckte.
Gick fram till vederbörande ledare och påpekade mitt missnöje på ett artigt sätt.
“Ska du gnälla igen som du gjorde i förra matchen.”
Fick jag som svar.

Nu råkade jag veta att Västeråsklubben i sin organisation då hade en av förbundets mest uppskattade ungdomsledare och som också jobbade för förbundet. Jag påpekade just detta i en förhoppning att han skulle skämmas.
“Ha ha, det är ju jag”.
Fick jag som sarkastiskt svar.
Jag blev mållös, vände om och vandrade av planen i för sista gången som ungdomsledare utan att få till en replik.
Och kanske var det min sista insats som ungdomsledare.