Vad var egentligen Silvervallen? Ska vi sörja att arenan är borta?
Ja, helt borta är inte den klassiska arenan som invigdes 1928. Vi kan fortfarande se konturerna av det som en gång var en stolthet för Sala och en plats att mötas i samband med idrottsevenemang.

Vad är Silvervallen för dig? Vad har du för minnen från arenan?
Sala-Heby Fotboll ska berätta historien om platsen där det slagits europarekord i diskus, varit 8000 åskådare på en motortävling, där många svenska mästerskap har avgjorts och där den engelska fotbollsstjärnan Paul Mariner sa fuck off när han skulle bli inbytt.

Men dessa berättelse får ni inte läsa i dag.
Denna dag ska jag berätta om mina känslor för Silvervallen.
Och det är med en viss sorg jag passerar den i min vardag. Inte för att det numera är hemvist för de äldres boende och att fotbollen är förflyttad till Lärkans blåsiga sportfält.
Mer för att tiden går – och den går fort.

När Silvervallen stod klar hösten 1927 var det en modern arena med det mesta som på den tiden behövdes för att idrotta.
Sala anno 1927 var en hyfsat sportig stad med ett fotbollslag i form av IF Norden som spelade i östsvenskan, dåvarande tredje divisionen. Det fanns också en del friidrottare och givetvis gymnaster samt lite annat på sommarhalvåret.
Många sporter hade inte letat sig till staden, men det skulle explodera under de kommande decennierna.

Tiden går fort och för oss som en gång spelat fotboll på Silvervallen så är det en saknad.
En saknad över det där perfekta inlägget eller likt den tidigare Sala FF-aren Tomas Johansson få till den där perfekta frisparken. Att göra ett mål på arenan var också en alldeles speciell känsla.

I slutet av 70-talet lämnade jag som pojklagsspelare Kumla FF för spel i Sala FF.
Det var då min kärlek för Silvervallen föddes.
Det dröjde dock några år innan jag spelade min första match där.
Min A-lagsdebut med SFF skedde i juli 1982 när Sala FF besegrade Enskede i en träningsmatch. Jag fick spela hela andra halvlek och fick till och med ett omnämnande i Sala Allehanda.

Jag fick också vara med om att spela upp Sala FF i division 3 för första gången – året var 1983.
Året efter var jag med när SFF radade upp 14 raka förluster i den tredje divisionen. Efter 0-0 hemma mot Laxå och 0-3 borta mot Karlstad hade SA en tipstävling där man skulle gissa på vem som gjorde SFF:s första mål i division 3.
Det kom in 86 röster, men ingen lyckades pricka in målskytten.
Det vill säga undertecknad…
Vi låg under med 0-4 hemma mot Forssa BK när jag fick på en fin träff i straffområdet.
Min kanske största merit som fotbollsspelare.

Många matcher blev det på Silvervallen, bland annat den mot engelska Portsmouth 1987.
Den allra sista för mig? Det var en B-lagsmatch 2004 som 39-åring.
Min kärlek för Silvervallen var stark och den blev besvarad. Men jag insåg också att arenan var klar med oss alla, den var trött och sliten. Det var helt enkelt dags att gå vidare.

När nu Silvervallen är historia minns jag kanske mest stunderna med Rune “Pumpum” Andersson.
Mr Sala FF för mig, mannen som skramlade så vackert med småmynten i fickan när han sålde lotter på matcherna.
Han som i många år alltid var i centrum för oss som spelade med Sala FF:s seniorlag.
Han var med på i stort sett alla träningar, matcher och träningsläger.
Rune hade ett SFF-hjärta, en klubbkänsla som vi allt mer sällan stöter på i dagens idrottsvärld.

Sala-Heby Fotboll kommer att berätta historien om Silvervallen, arenan som skulle ha fyllt 90 år i höst.
Tiden går som bekant väldigt fort.