Alan Ball blev världsmästare med England samma år som Per Oskarsson visade fillingarna hos farbror Hyland på bästa sändningstid. Alan var en rödhårig, charmant och ettrig humla från Lancashire. Han klappade mig på axeln och log. Blinkade.

Han var uppburen manager för ett lag i engelska ligan. Vi hade ätit en torr köttbit med klotrunt kulpotatis med någorlunda habila haricoverts. Det var en flärdfull bankett på stadshotellet under kristaller och med sedvanliga divalater från landsbygden.
Bleka britter blev ryssröda om näsan längs kvällens linje och blicken var ställd åt kors och tvärs. I det skenet är vi alla lika.
Det var samma med oss inhemska hjältar med blandat ölsinne. Vi plirade våra ögon i flirt och fylla.

Några timmar tidigare hade jag tunnlat två engelsmän i hans Portsmouth där på min älskade vänsterkant. Dom föll inte i god jord. Det gjorde dom sällan.
Meriterade Paul Mariner drog några halsbloss innan matchen och aldrig ser man hur mycket tänder som saknas som när engelska fotbollsspelare med sinne för dålig tandhygien skrattar åt skandinaviska uppvärmningar med sin exemplariska struktur och kollektivism.
Alan Ballan imponerades av några tu. Jag var en av dom. Hans ögon talade så till mig i Spegelsalen. Silvervallen visade då i augusti grön yta och ett historiskt murrigt inre. Här vilade anden från det förflutna och den gröna färgen på läktaren krackelerade och mellan träglipor höjdes doften av urin, ölrap och hemliga möten.

Vi sa IP när vi talade om templet. Idrottsplatsen. Silvervallen.
Den skulle komma att bli mitt andra hem. Jag växte upp en utspark därifrån.
Jag debuterade under höstsäsongen 1965. Jag vilade min lekamen i vaggan av både begynnande idrottslig passion och barnvagn av dubbel vävplast och handtag av celluid.
Det var mamma, mormor, farmor och farfar. Längs räcket där mot öster. Alltid.
Min far var Knoll och Janne Norling var Tott och mellan dem rämnade en olympisk bronsmedaljör vid namn Lennart Eriksson alla tänkbara försvar i de västmanländska gärdsgårdsserierna.

När sjuttiotalet fortfarande gick omkring i tygblöjor gjorde jag min första träning på lilla grusplanen jämte Väsbygatan.
Kurt Jansson sprang med pomada i håret omkring och ledsagade ynglingar som trampade samma mark som Jokkmocks-Jocke och Gulligullan gjort några år tidigare. IFK Salas emblem ståtade på overall av frotté.

På vintern stod rinken i storm och snö och jag snörade mina bruna skridskor med väna och vana fingrar och pucken slog skönt som ett pistolskott mot sargen. Det fanns en tid då lås lämnades öppet för förtrolighet och eget ansvar.
Vi fick löfte av den långe Ragnar att låna kula, spjut och toalett. Låna tid av evighet att fostra oss själva i ett spel som byggde på både lek och allvar. Som lovade glädje och eventuellt fyra och sextio i längdhopp om nu vinden låg i rygg och i livets riktning.
Vi saxade över en och tjugo och en Zingo stod och väntade i ett fång maskrosor efter mållinjen efter de knappa fyra hundra meter den svarta kolstybben räckte och gav.

När jag som ung man i pannband skänkte Stefan Ljung ett lång exakt boll på pannan och ett mål som betydde 7-2 mot Fagersta och som tillsammans med många andra gamänger och lirare tog oss upp i seriesystemet med mäster Hugo som befälhavare, stod åttiotalet i färd att skjuta skott mot ett decennium med fula cykelskor, axelvaddar och begynnande resa mot en annan tid med andra ideal. Som vi längtat.
Jag föll i tårar när jag klev av planen i säsongens sista match då i september 1983. Jag föll i farstun av Silvervallens charm. Jag blev en av de första stora motståndarna att riva och beröva oss Silvervallen.
Det var ett motstånd mer byggt på sentimentalitet och nostalgi än modernism och förnuft.
Jag tänker inte be om ursäkt för det. Man är som man är. Jag tänker mig se tiden an och inte låta mig berövas de minnen och upplevelser som bor i mitt hjärta och är fästa under mina ögonlock.

I dag finns en fästning för människor som ämnar vistas inomhus utomhus längs ålderdomens estrad. Där vårdcentral, rosenrabatt och duvor ryms i den egna innerfickan.
Det där gör man som man vill med. Men det kan vara nytta med nöje att veta när silverthé och doppa ska intas i arla morgonstund, att bland stenar i myllan där under viskas namn som Palten, Bertil, Olle, Smygarn, Kaka, Peggy och i underjordiska gångar hörs och väsnas och sprakas i fossila rester av ett osannorligt dåligt högtalarsystem.
Runes klirr med mynt i byxfickan och cymbalslag i vinden av lottring spökar och vändkorsen gnisslar ikapp med friktion där nattåg möter räls mot gamla auktionshallen till.
Man kan riva gammalt och resa nytt. Men man kan inte göra historien ogjord.
Domaren har för länge sedan nu blåst sin sista slutsignal. Men i ditt minne blåser vänskapens och gemenskapens vindar.
Jag står i kö för en våning där på min älskade vänsterkant. Där ska jag slå en tunnel till det förflutna.