En låt gör inget mästerskap.
En låt gör varken grovjobb eller mål.
Men en bra låt kan förhöja känslan.
Albin Johnséns Hjärtan av guld gör inte våra tjejer till Europamästare i år.
Den gör bara ont.
Här följer annat;
Dansa gärna, men glöm inte att jobba hem!

Långa bollar på Bengt – Svenne Rubins

”Bengt, han var påläggskalv Långa bollar på Bengt Jag blev befordrad till vänsterhalv Långa bollar på Bengt Jag tänkte: – Nu får jag min chans… så befängt Det går så sällan som man tänkt Min entusiasm kom på skam, den blev dränkt I långa bollar på Bengt…”

Vansbros finest slungade med sin aldrig sinande ström charm, entusiasm och humor (dragspelaren kallar sig Hockey-Bockey Bengt Benkt) och flabbig klockren brukspoesi sig in i hjärtat på hart när hela befolkningen under 1992.
Låten huserade på Svensktoppen stora delar av året och Svenne Rubins och det svenska landslaget ingick ett hedonistiskt samliv tillsammans under det framgångsrika EM-slutspelet på hemmaplan. Med hybriden vilda western-galopperande countrybuskis och smittsam glädje puttade de ogenerat det officiella sömnpillret More than a game med Towe Jaarneek och Peter Jöback till glömskans kulvert.

Santa Maradona (Larchuma Football Club) – Mano Negra

Bröderna Manu och Antoine i det franska kollektivet Mano Negra var en explosion energi och frustande otyglad hyperaktivitet. De kokade ner influenser från världens alla hörn och gjorde den där synnerligen välsmakande saftsoppan att hylla livet med. Kryddad med sedvanlig energisk scenframställning som fick ADHD att framstå som den kemiska formeln för gravid havssköldpadda.

Lyckopillret och hyllningen Santa Maradona släpptes 1994 och är en hommage till tidernas främste fotbollspelare Diego Maradona.

Det är ett knallskott av rap, rock och myggsvärm av musikaliska innovationer.
Som att lura upp en engelskt fyrbackslinje på läktarn, på ett ungefär.

World Cup Willie – Lonnie

Det finns äldre ärrade gentlemen med tweedkeps som på puben i Halifax fortfarande hävdar att Geoff Hursts tredje mål i finalen mot Västtyskland helt klart studsade på rätt sida av mållinjen. Och det finns fortfarande gråsprängda män som delar en lökflamberad mosbricka med bratwurst på baren i Breckenfeld och med emfas hävdar att bollen inte alls var inne.

Lonnie Donegan – däremot – han spelade skiffle på sin tvättbräda och sjöng med högburet huvud som om det inte fanns någon morgondag. Ett gladlynt örhänge med bra häng i luften.

World Cup Willie var den officiella låten under VM-slutspelet i England 1966.
En turnering som England vann och som de med envishet kramar sig fast vid, trots att åren ovillkorligen gått och den vanligaste grannen på den tiden hette Fred Flinta.

Lonnie Donegan avled under turné 2002.
Ungefär samtidigt som myten om det fina kring den ensamma forwarden.

https://www.youtube.com/watch?v=TA3btKkbZpU

Jack´s heroes – The Pogues

Numera kan man med häst och vagn ta sig in genom gluggen i Shane MacGowans övre tandrad. Hans fäbless och oändliga intresse för det ohälsosamma har devalverat mänsklighetens syn på honom som en av de stora textförfattarna och gigantiska musikaliska frontmän som de brittiska öarna givit eftervärlden.

Tillsammans med den andra rödnäsorna i irländska The Dubliners flaggade The Pogues för det charmiga irländska landslaget 1990, som leddes av den oefterhärmlige storrökaren och publikfavoriten Jack Charlton.
Låten skrevs av flöjtisten Stider Stacy och nådde plats 63 på Englandslistan.
Bättre gick det för landslaget.
Republiken Irland överlevde gruppspelet men förlorade kvartfinalen mot hemmanationen Italien med 1-0.

Det spelades bättre boll – Torsson

Mitt första bestående minne från skånska Klippan är Knugen Skuk med Kriminella Gitarrer.
En taggig och avig uppkastning som ägde all den kaxiga opportunism som bandet Torsson inte på långa vägar satt inne med.
Torsson skrev ju låtar om italienska danslärare, jordbruksutställningar, blodomlopp, volleyboll och tre kusiner.

Men framförallt skrev de låtar om huruvida det spelades bättre boll på den tid Gunnar Nordahl härjade fritt med pondus och lår stora som sälar.

Mitt största bestående minne av kanonaden från Hörnefors är hur han sträckte lårets baksida vid en ringa skojfrisk strafftävling på Silvervallen innan det börjades växa kuvöser för äldre där.
Torsson blandade lam dansbandsbrygd med texter dragna ur den vardagliga myllan, inte helt utan finess, eftertanke och intellektuell nödrim.

Om det spelades en bättre fotboll på Gunnars tid, vet man inte. Ty det är en fråga om tycke och smak.
Vad man däremot vet – är att Grimsås vann matchen mot Jönköping på Stadsparksvallen den 20 maj 1973: 3-1.
Det skrevs bättre fotbollslåtar på Bo Åkerströms tid.

Liquidator – Harry J Allstars

I Storbritannien är den känd som baktaktsmelodin som främjar och förhöjer stämning kring matcher.
Och det bråkas inom Wolverhampton, West Bromwich och Chelsea.
Det kivas vilka som började att använda den först.

Liquidator är en instrumental låt skriven av Harry Johnson. En reggaeman från Jamaica som 1969 spelade in och gav ut det spår som när den nådde sin pik parkerade på nionde plats i England.
Debatten kring den har inte varit helt friktionsfri och from.

Efter påpassade uppmaningar från myndigheter och polis övergavs kritiserade svordomar som tycktes alstra aggression, med taktfast handklapp.
Och vi som går upp i brygga över reggae och soul njuter förstås i fulla drag över att The Staple Singers använder sig av basgången i mästerliga ”I´ll take you there”.

World in motion – New Order

Världens bästa fotbollslåt.
Punkt.

You´ll never walk alone – Gerry & the Pacemakers

I slutet av Pink Floyds Fearless hörs fansen sjunga den. Som dom alltid gör.
Tonerna av exalterad kärlek till sitt lag.
You´ll will never walk alone finns i Liverpools DNA. Och klubbmärke.
Och Celtic, Ajax, Feyenoord, Borussia, AEK Aten och FC Tokyo.

Inte unik alls med andra ord. Men som skapad och stöpt för gemenskap.
Men det började under kriget. Det andra. Alltså världskriget. Inte derbyt kring Mersey.
Den sentimentala melodin kunde för första gången höras i musikalen Carousel.
Det skulle dröja fram till 60-talets linda då Gerry och hans Pacemakers tog den upp på listor och in i hjärtat.
Bandet gjorde alltid bra ifrån sig. Men vann aldrig över The Beatles.

Is this the way to the world cup – Tony Christie

Man kan rent av steka bacon på hans utandning. Den smöriga och creddiga croonern Christie född i Conisbrough slog igenom med väldigt dunder och brak (Conisbrough omnäms by The way i Domedagsboken!) 1966 med (Is this the way to ) Amarillo. En låt – med den kuriosan och det faktum – låg etta i Spanien ett halvår 1971. Den sålde hela fyra miljoner i hela världen och tog sig – med hjälp av komikern Peter Kaye ånyo upp på Englandslistans förstaplats under 2005.

2006 gör Tony en ny variant att låten. Så klart.
En glädjeskuttande hejaramsa med det sedvanliga inklippet av falsetterade och endorfinhöjande matchreferat.
Man kan tycka vad man vill om kossor som mjölkas ofta. Man kan tycka vad man vill om vissa låtar.
Men däremellan kan man bara välja att hänföras av charmant pop.

Bajen – Kenta

 ”Jag hittade på musiken hemma, sen träffades jag och Kenta på Ekstugan, ett kondis ute på Lovön i Mälaren. Vi spånande alltid mycket, och på ett par minuter kom Kenta med texten. Han hittade en hook, och var säker på att den skulle handla om Hammarby. Han var stenhård på att ha ville ha med Kalle Schröder i texten, det var någon jävla poet och vissångare från Södermalm på 1940-talet.”
Det säger Bosse Rosendahl. Medmusikant och vän genom många år.

Jag köpte singeln när den kom 1980 och finns idag inramad på bästa plats.
Aftonbladets Lasse Anrell utnämnde den till årets singel och den funkigt discoinfluerade bagatellen har onekligen sina fina stunder.
I dag hörs Kentas ”Just idag är jag stark” stort och majestätiskt på Bajens hemmamatcher och har blivit lagets adelsmärke.
Jag håller dock Bajen som bättre låt.

Rebellen och rumlaren Knut Kenneth Gustavsson avlider 3 mars 2003.