Den 29 november 1969 sticker Bosse Hansson över till Wolverhampton i hjärtat av engelska Midlands, för att kommentera Wolves och Sunderland.
Några år senare börjar jag köpa Shoot och Goal för att tapetsera rummet jag delar med brorsan på Hyttgatan.
Lars-Gunnar Björklund bär en hypnotisk trygghet i rösten och suset och sången från läktaren söver. Tottenhams backrese Martin Chivers hamnar av någon anledning på väggen bredvid min läslampa.
I vinjetten gnuggar domaren sina kalla händer inför trånga träklädda och fullsatta läktare och blåser i sin pipa.
Avspark klockan fyra.

Journalisten och författaren Petter Karlsson skriver i sin charmanta bok ”Drömelvan” (Voltane Publishing 1994).
”Jag vet inte om jag egentligen bryr mig. Engelsk fotboll är, till skillnad mot de flesta andra länders, inte så mycket ett landslag som en liga. Det är i vardagslunken, i den oromantiska, leriga, blåslagna, monotona rutinen som hjältarna och myterna blir till”.
Jag hade inte kunnat formulera det bättre själv.
Ty jag är fast i det där. Myten. Den leriga.
I Engelska ligan. Ja, jag säger så fortfarande. Inte för att verka mossig, utan bara därför att.
Vad sagan och myten säger om sanning och lögn vet jag inte, men den förtäljer oss ändå historien, om den där lokaltidningen i Leeds som – i 70-talets mitt – utlyser en tävling, där det gäller att gissa hur många öl det går åt för Billy Bremner att köra de 223 engelska milen mellan födelsestaden Stirling och Leeds.

Först blev det ju Leeds för mig. Som för så många andra. Som vår egen motsvarighet i Åtvidaberg.
Dom var bra där i 70-talets blöja. Stenhårda, ettriga och så den vita dressen.
Och Billy. En och sextiofem över havet och ett under av hårdförhet och rödhetta.

Men sen tog mig passionen och kärleken till den engelska huvudstaden. Jag minns i lika delar reportagen och de lättsamma analyserna kring matcherna där jag satt och fick lämningar i skinnet av en rabiat soffa man kunde riva ost med, i det vardagsrum som vätte mot räls och brandkår.
Jag minns stämningen och känner fortfarande doften.
The Gunners. Kanonjärerna. Arsenal.

Steget är ju tämligen långt från mig och arbetarna vid den kungliga vapenarsenalen i Woolwich, som i slutet av 1800-talet bildade klubben. Och den har säkert betytt olika. Men lika mycket.
Och så Liam Brady.
Han blev min idol när jag avfärdat Manchester Uniteds skotte Lou Macari.
Liam Brady var en konstnär på mittfältet och som tillsammans med irländska underbarnen David O’Leary och Frank Stapleton föryngrade ett mästarlag på övertid.
Charlie George – med en lugg lika lång och sned som den brittiska kolonialismen varit – hade dumpats till lägre stånd. Där i leran i London kämpade bleka män om ljusa tider under mörka moln. Och eldat kol till förbannelse och smog som extrahud på ljusrosa lekamen.

Brady hade en vänsterfot från himlen och en sjavig elegans med fladdrande tröja som endast Platini och Socrates kunde straffa.
Alan Sunderlands frisyr var en egen planet i vårt solsystem.
Jag blev anglofil med Monty Python, Tommy Cooper, Dave Allen, Benny Hill och alla dramer producerade av mästerliga BBC. Arvingarna och Onedinlinjen.
Och musiken.
Och så Tipsextra förstås. Med Leif Larsson. Leffe.

England är fortfarande ett ruffigt klass-samhälle med tweed och vax i mustaschen som fasad och proper plommonstop med käpp. Trevliga gubbar med keps med får på hedar som till synes aldrig vill ta slut.
Jag har varit där och sett kåkarna på trekvart, tvätt på linor och kvadratiska små fönster, flagnande och klirrade.

Jag fick se mitt Arsenal (och Brady) i Göteborg på Ullevi i mars 1980.
Kvartsfinal i Cupvinnarcupen. Det var stort. Men mållöst. Precis som jag. Mållös.

Och jag bevittnade – på anrika Highbury i slutet av 80-talet – när Anders Limpar struntade i George Grahams diktatoriska hänvisningar och hårda hud. Och gjorde som han ville. Och han ville lira. Med tunnel och klack.
Jag är glad att jag hann få uppleva en arena som andades sentimentalitet och drömmar. Känna träsmaken och doften från smala gator längs tegelmarinerade bostadslängor och småidyllens storstadspuls.
Samma bilder jag fascinerats av 20 år tidigare.

Och härom året satt jag på Emirates Stadium. Ett rymdskepp landat mellan Hornsey Road och Dayton Park.
En enkel snedspark av Pat Rice från Highbury.
Det är ett tempel. Sanna mina ord.
Som man byggt efter lagets karaktär och temperament.
Så vacker. Graciös. Så virvlande teknisk att man blir förbannad och ropar på långbollar och okontrollerade inlägg i parti och minut.
Men det blir fint med smala penslar. Som ingen tavla på Louvren kan mäta sig. Sextio tusen. Det är ett skapligt samkväm.
I norra London, en sen fredagskväll i början, mitt i eller i slutet av ett liv.
Flera generationer.
Som kretsar kring en boll av läder.
Märkligt. Mänskligt.

Ikväll fylls den igen.
Engelska ligan. Ny säsong. Nya förväntningar.
Men med annan fernissa. Annan hud. Andra pengar. Pomada och deodorant och jämn och fin både över och undre tandrad.
Och alldeles kolossalt åt helvete med för mycket yta och kommersialisering.
Men det är en annan historia.

Långt ifrån den om ”Billy Bremner Testimonal Found”. Ni minns tävlingen, där intäkterna skulle gå till de böter Billy Bremner måhända tvingas betala för sin rattfylla.
Hur många öl?
Ja, det förtäljer aldrig myten…