”Vi körde en teknikövning idag, den var rätt kul. Det var jonglering, nick, one-touch…”
”Jaha, vilka var du med då?”
Sonen tittar undrande på sambon.
Sambon flinar lite, vet redan reaktionen.
”Jo, jag var med Leijdström och Falle…”
”Haha! Känns som du fick vara med de bästa på den övningen?! Flyt! Är ju inga andra i laget som har en touch som de två.”
”Nej…”

Sambon kliar sig i skägget och fortsätter:
“När det var deras tur på övningen var ju bollen precis på deras fötter vid jongleringen,
när en annan skulle köra fick man hämta bollar över hela j-a Svedbo…”
Sonen tänker, drar en suck och konstaterar:
“Är ändå ingen som kämpar i laget som Martin Åhman och hans fötter är så jäkla bra – skulle i och
för sig vara Hedlund, då. Han krigar! Men du, du blev ju faktiskt utsedd till division 5:s bästa målvakt.”
Säger han och sambon får en klapp på axeln.

”Jaja. Bastian Schweinsteiger… han har spelat match nu, i MLS”
Säger jag.
”Schweinsteiger!”
Fnyser andra sidan bordet åt mig
”Kroos, då?”
Jag försöker igen.
”Eller ’K-Roos’ som morfar säger, hehe.”
”Du, det där är bara pinsamt! Du har dålig humor.”
De tittar på varandra och nickar, verkar väldigt överens.

Vi har nyss kommit hem, sambon från sin träning på Svedbo och vi andra
från sonens träning i Avesta.
Klockan är cirka 20.00 och kvällsmaten som inte hann ätas innan ska nu avnjutas – samtalsämnet är alltid detsamma; fotboll.
Vad vore kvällsmaten vid köksbordet, familjen samlad, om vi inte diskuterade lite fotboll? Det pratas Neymar och PSG, det pratas om drömmar om att få Dybala till Barca eller sanningen i att Coutinho är på väg dit – det pratas om Lotta Schelin och Fischer och det pratas Neuer och den gången Lustig gjorde tunnel på honom och det pratas om Zlatan, blir han kvar i United?

Det pratas om hur kul sonen har på träningar när tekniken och spelet sitter och det pratas om division 5-fotboll; ska
VAIK-en ta klivet till division 4 nu?
Är nya killen bra? Vem kan bli bänkad om han ska spela? Och hur går det för Norrby i sexan?
När möter VAIK-en Ransta? Har sonen eller sambon hemmamatch i helgen? Ingen? Båda? Samma tid, samma dag?

Det pratas om allt.
Förutom en sak; mig. Fotbollsmorsan. Fotbollsfrun’.
Jag som tvättat leriga fotbollskläder eller rengjort gräsiga fotbollsskor och knölat i tidningspapper så de ska torka. Jag som varit med varenda träning, varenda match. Jag som kommer ihåg vattenflaskor, regnjackan, tejpen och de där höftbyxorna sambon måste ha när han ska spela.
Googla ”fotbollsmorsa” och du borde få upp en bild på mig bredvid Victoria Beckham.
Vi är samma fast olika. När hon kammar håret letar jag benskydd som är borta, när hon åker limo’ med chaffis till matchstart i lugn och ro åker jag lerig Opel på omkörning för att inte komma för sent till samlingen och när hon sätter sig på VIP-platsen på läktaren och får gratis drinkar sätter jag mig i fågelbajs på en träbänk och får stickor på röven.

Och de gånger tiden är knapp och stressen ett faktum; när suckandet är högljutt och mumlandet tydligt talar om att man inte vet hur man ska hinna och fotbollsväskan plötsligt bara står där i hallen. Färdigpackad.
Klar att åka. Lyckan från sonen eller sambon är total, dagens fotboll är räddad.

Då känner jag mig som en first-place-superstjärna.
Då är jag inte så pinsam, ändå.

Anna Roos