”Alla vägar bär till Vasastan”.
Det är lagets klubbmotto där jag spelar nu.
Det ligger något i att alla vägar bär till Vasastan BK, i truppen har vi nu spelare från Lund i söder till Östersund i norr. Men också från Tyskland, Holland och El Salvador. Fotboll är som bäst när den förenar.

På förra träningen dök dessutom ett välkänt ansikte upp i omklädningsrummet, Salatjejen Anna Sterner.
Vi har spelat många matcher mot varandra under våra tider i Heby AIF respektive Sala FF, riktigt roligt att hennes väg nu har burit henne till Vasastan BK. Ett härligt tillskott till truppen, och såklart extra kul att det är någon ”hemifrån”.
Det är roligt när vägar korsas och det förflutna vävs samman med nutid.

Det finns saker som skiljer sig mellan att spela i ett lokalt fotbollslag som HAIF, jämfört med en liten innerstadsklubb i Stockholm som Vasastan BK.
Men låt oss börja med vad som förenar. Kärleken till fotboll, såklart. Eldsjälarna runt laget. Omklädningsrummen luktar likadant, benskydden likaså, det används alltid för mycket benskyddstejp, och det klagas ungefär lika mycket på domaren.
Glädjen i det första planpasset på våren efter vinterns försäsong. Blod, svett, tårarna och gemenskapen.
Det som gör fotboll till världens bästa sport.

Vad som skiljer? I storstadsfotbollen är det är svårare att få plantid och att ha råd med den. Det är större konkurrens om spelare, eftersom det helt enkelt finns fler lag för seniorer att välja mellan. Från högsta division till lägsta.
Många som är engagerade i klubben är unga, både i styrelsen och runt lagen, och är ofta på väg att bilda familj eller byta jobb (både en och två gånger). Det är en del som är inflyttade och som börjar spela fotboll eller engagerar sig i föreningen för att lära känna nya människor och hitta ett socialt sammanhang som de känner sig hemma i. Spelarna har inte tränat och spelat ihop sedan barnsben, som det ofta var på landsbygden i HAIF.

Vasastan BK är en ung klubb jämfört med HAIF. När Vasastan BK grundades hade HAIF funnits i 92 år (men vem räknar).
Det finns såklart både för- och nackdelar med att spela i en etablerad respektive ny klubb.
Fördelar: Det finns inga gamla gubbar som alltid har suttit på sina positioner och som styr allt med järnhand, och har gjort det sedan urminnes tider. Det finns inte en nedärvd ordning där herrlag alltid går före damlag. Även om jag hoppas och tror att tiderna har förändrats sedan jag slutade spela i HAIF för snart tio år sedan.

Nackdelar: I en ung klubb är det nya personer i styrelsen och runt lagen. Personer som gör allt för första gången. Det saknas rutin, även om det många gånger kompenseras med en vilja att förändra och skapa något nytt.
”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert”, som Pippi Långstrump sa. Men gammelgubbarna har en styrka som det ibland kan vara svårt att uppskatta förrän de inte längre finns där. De slutar inte. Det är inte nya personer i styrelsen vartannat år, det finns en kontinuitet och stabilitet runt laget.

Det är svårt att hitta lagledare till våra seniorlag i Vasastan BK. Det finns inga så många föräldrar att fråga då många är inflyttade. Föräldrar som annars brukar vara en tacksam målgrupp att rekrytera från till den viktiga lagledarrollen, också känt som lagets hjärta.

De positiva traditionerna finns inte heller i en ny klubb. Det finns ingen gemensam klubbkampsång i Vasastan BK än.
Att fira med en ”zigge zagge” eller ännu hellre ”Hemåt det bär”, är oslagbart.
Det lyfter känslan av seger till nya höjder.
Tills vidare innan VBK hittar sina sånger får jag nynna med i Real Madrids ”Y Nada Más” eller klämma i lite extra till ”Å vi e AIK”.

Det finns som sagt för- och nackdelar med allt i livet – så även på fotbollsplanen. Jag säger inte att något av ovanstående är bättre eller sämre, bara att det är olika. Storstadsklubb och landsbygdsklubb, ung klubb och gammal klubb. Det viktigaste är dock det som förenar, kärleken till att springa efter en boll i 90 minuter plus tillägg. Vinna och förlora tillsammans med kompisarna i laget. Om det sker i Heby eller Stockholm spelar egentligen inte så stor roll.

Kuriosa: för fyra år sedan mötte jag en kille vid sidan av planen när jag kollade på mitt blivande lag för första gången. Han bjöd på en pizzaslice och presenterade sig som lagkapten i herrlaget, och välkomnade mig till klubben.
Vad jag inte visste den soliga sensommardagen på Stadshagens IP:s träbänk var att det var min blivande sambo som jag träffade.
Inte heller visste jag att han hade gjort sin division-2-debut i Råsunda IS mot Heby AIF på Tegelvallen en gång i tiden.
Apropå vägar som korsas.

Monica Lundbom