Det är sen eftermiddag den fjärde juni 2017.
Regnet hänger i luften denna söndag och gradantalet är kyligt, att vi har tagit steget in i juni månad känns avlägset.
Den svenska sommaren.
Jag har precis gått av mitt arbetspass i centrala Stockholm och börjat röra mig mot pendeltågen.
Målet: Midgårdsvallen, Märsta, Sigtuna Kommun. I folkmun och lokal press talas det om toppmatch. Märsta IK tar emot Sala FF på hemmaplan.

I sista stund har jag informerats om att matchen flyttats till en konstgräsplan i närheten av den ordinarie gräsplanen där matchen var tänkt att spelas. Det ryktas om att det lokala rugbylaget har ”plöjt” sönder gräsmattan.
Kanske en inte helt vanlig företeelse, men i mångt och mycket ett av de grundproblem som uppstår när man komprimerar ytorna för flera träningsformer. Det är synd med tanke på att det motarbetar visionen om ett aktivt och friskt Sverige.
Ju färre valmöjligheter, ytor och tider som ges för träning – desto färre utövare.
Ur ett övergripande perspektiv gällande vårt avlånga land så vet jag att det finns en problematik kring detta, men om det gäller Märsta låter jag vara osagt och planbytet kan ju vara en förstagångshändelse.
Förhoppningsvis.

Oavsett, konstgräs, det borde väl gynna oss med tanke på att det är något vi har vant oss vid på Lärkan efter att fina, anrika Silvervallen stämplat ut. Jag ser Stockholm flyga förbi utanför pendeltågsfönstret.
Tid och avstånd i Stockholm är något helt annat än hemma i Sala, en timme och närmare fyra mil senare når jag mitt mål.
Med detta sagt, det är långt ut till Midgårdsvallen – vilket man som småstadsbo i grunden inte reflekterar över när man ingår i en serie med ”Stockholmslag”. Stockholm med dess förorter är större än vad man tror.

Än längre är resan såklart för Sala, men i och med att man varit en del av division 3 några säsonger nu så bör detta ses som helt klart överkomlig distans för en bortamatch.
Närmast i åtanke har jag de 74 milen tur och retur till Ytterhogdal de två senaste säsongerna. Det är både en lång och kostsam resa för ett lag i division 3, på gränsen till absurd om ni frågar mig.
Det tåls att reflektera över, men mer om det en annan gång och långa resor till trots – grabbarna får ju göra något de älskar, sparka boll.

Nåväl, jag närmar mig konstgräsplanen och ser de rödvitklädda komma ut från omklädningsrummet där jag förmodar att de gått igenom matchtaktiken en sista gång och peppat varandra mot ytterligare ett gott resultat.
Vid ingången till den staketinhägnade planen korsas våra vägar och jag morsar på bekanta spelare, highfivar med Welat och säger något peppande till Jacke.
Att ses där och då, precis innan match – på en plats där förmodligen merparten av oss aldrig satt sin fot, det känns fint. Och genuint. För oavsett om jag åker på Sverigematch nere i Europa eller besöker Emirates för att se Arsenal, så är det här en av de mest genuina fotbollsupplevelserna man kan få. Långt ifrån kapitalstyrda fotbollsmaskinerier och en press som bevakar privatliv lika mycket som prestationer på planen.
Här finns knappt några pengar, här handlar det om ideellt arbete och i grunden, en kärlek till världens bästa sport.
Det andas äkta, som på de allra flesta små lokala fotbollsplanerna från de lägre seriesystemen.
Jag ska inte säga att det inte finns eldsjälar och en genuin kärlek högre upp i divisionerna, så klart att det gör det. Men här är det avskalat och utan påverkan från yttre faktorer.
Det är vackert.

Hur det gick i matchen denna kyliga junikväll? Slutresultatet skrivs till vinst för Sala, 2-0.
Och i ärlighetens namn blev det aldrig riktigt spännande och det tror jag merparten av de 84 åskådarna kan hålla med om. Och trots kyliga vindar och regnstänk samt en relativt lång resa ut i det för mig okända så känns söndagskvällen fulländad.
Med allt detta skrivet – det finns få saker i livet som går upp emot att få uppleva sin moderklubb på nära håll och att påminnas om var man kommer ifrån. För trots att jag lämnat lugna Sala för Sveriges fantastiska huvudstad så kommer mitt hjärta alltid banka för Sala FF i allmänhet och hemstaden i synnerhet.
Tack för det!

Anders Ekman