Alltså vilken kväll!
För att ni skulle vara lika uppspelta som jag nu, vore det tal om en Champions League-final. Inte jag.
När jag pratar med folk och de inser att jag gillar fotboll frågar de alltid vilket lag jag håller på.
“Inget”
Svarar jag
“Inget?”
Nej. Jag håller inte på nåt speciellt lag.
Jag tycker inte att det är det som definierar “att tycka om fotboll”. Ändå är det den första frågan man får, ALLTID.

Det finns många hobbytyckare där ute. Som antingen aldrig spelat fotboll, eller som kanske slutat för längesen, på grund av dussintals skäl.
Jag gillar att se bra fotboll. En bra cupmatch, en bra Premier League-match (där händer det oftast mest fula grejer, åtminstone var det så förr), Barcelona när de spelar som bäst fotboll, VM 1998 (vet att 1994 var nåt för historien, men jag var TOKIG i Brasiliens lag 1998, så ni kan förstå hur ledsen jag blev i finalen) och så vidare.
Bra fotboll.
Däremot har jag svårt att titta på damfotboll på tv.

Ja, jag spelar damfotboll själv.
Jag älskar fotboll över allt annat, MEN, det går inte lika fort. Det blir mycket långbollar, och jag blir irriterad över att vi oftast tar det “lugnt” när vi behöver spela snabbt.
Tar den avgörande passningen för tidigt, när vi ska spela lugnt, och så vidare.
Att vi ska försöka spela som herrar, men inte riktigt klarar av det.
Herrfotboll och damfotboll är olika, och så är det. Att man, till och med jag, jämför oss med herrar, det är ju fel.

Jag är glad över att jag spelar i Norrby SK damer denna tisdagskväll.
I den här klubben, i det här laget, där finns bara VI, som ett lag, inga jämförelser.
Vi har aldrig varit något “elitlag”.

Därför riktar jag den här texten till mina underbara lagkamrater och ledare i Norrby SK damlag.

Jag har aldrig varit så mållös efter en match, och inte bara för att vi vann den och spelade den grymmaste fotbollen någonsin, utan för att kommentatorerna bekräftade det vi alltid känt, och vet: Att vi är ett LAG.
Oavsett vilka elva vi är på plan, A-lag som U-lag, krigar vi och kämpar för varandra.
Ibland vinner vi “grismatcher” (Evelina Bygg-uttryck), där vi inte spelat direkt skönspel, men vinner för att vi krigar oss till segrar.
Ibland spelar vi så jävla fint, men förlorar ändå, och de förlusterna är värst. Då tar vi alltid med oss det positiva. Det är det enda man kan göra, eller hur?

I kväll gjorde vi något som vi sällan lyckas med.
Vi gjorde ALLT perfekt. Alla, precis ALLA, gjorde vad de skulle, och tänkte ett steg längre.
Kommentatorerna på sändningen från TV021, precis som jag, kunde inte sluta hylla Madde Andersson, som gjorde ett jättejobb på mittbacken tillsammans med Emy Sillén, en annan klippa.
Duon läste spelet fint och gjorde perfekta brytningar.
Vi gav varandra understöd, vi var både etta och tvåa på bollen.
Vi sprang på allt, hittade de enkla passningarna, ett, max två tillslag.
Utnyttjade kanterna, hittade hem på rätt sida när det behövdes (trots krampkänningar), vann 95 procent av närkamperna och tog vara på våra fasta situationer.
Tack Nathalie Johansson!

Dessutom myntade kommentatorerna ett nytt uttryck; “ett typiskt Nathalie Johansson-läge”.
De sa också att även om vi är ett division 3-lag, så visar vi allsvensk inställning.
Och att ett, eller två av våra mål är fotbollspropaganda, och enligt skolboken.
Jag blir så stolt. Och så ledsen över att jag inte får vara på planen och dela det med er.

Några av er vet säkert att jag är skadad, igen.
Några av er vet säkert också att jag var skadad halva vårsäsongen på grund av en otäck smäll mot “de nedre regionerna” (grabbar, det här var värre än en pungspark, jag lovar).
När jag äntligen trodde jag skulle komma tillbaka satte en knäskada stopp för det, och det är den första knäskadan jag varit med om, tro det eller ej.
Som lite äldre, tänker man direkt att karriären är slut. Jag har grinat och tyckt att “NEJ! jag som ska hålla på lika länge som Lena Aldén, Lotta Hjalmar och till och med Anna Rönnings!

Men när knät gick sönder deppade jag ihop på två dagar. Tills jag gick ner på träningen och en hjälte från idag dök upp: Lillit Ottosson.
“Men du, du vet ju hur fort Johanna Löfgren brukar vara tillbaka, till nästa säsong! Det gäller bara att ge sig fan på det! Du är snart tillbaka!”

Jag känner mig själv, vet att jag inte är bra på rehab och allt annat, så jag trodde inte på det då.
Men tjejer, denna kväll har ni fått mig att tro på nånting.
Ikväll har ni gett mig lusten att kämpa för att komma tillbaka.
Jag vill vara med och spela lika bra fotboll med er i vår.
Kan Zlatan kan jag!

Mvh Gamlingen