Cupfinal på Lundavallen!
Det är 18 år sedan det hände senast.
Då möttes division 3-laget Östervåla IF och allsvenska Bälinge IF.

Då var ÖIF, likt dagens upplaga, ett lag på väg mot något större.
Det slutade med spel i division 1, som då var den näst högsta serien, säsongen 2005.

Lagkapten under flera år var Johanna Ragnarsson, numera med efternamnet Boman.
Vad minns du av finalen?
– Min starkaste minnesbild av finalen så här 18 år efteråt är när det är några minuter kvar, jag var så trött men tänkte, det är bara att fortsätta springa, berättar Johanna, som numera är 43 år.

Uppsalaklubben kom till Lundavallen som stor favorit. Visserligen hade ÖIF tre handicapstraffar, men Bälinge hade ett stjärnspäckat lag.
Bland annat landslagsmålvakten Ulrika Karlsson som precis hade kommit hem från olympiska spelem i Australien och som 1997 hade tagit emot Diamantbollen som Sveriges bästa spelare.
Tränare var för övrigt Zaine Söderlund, som sedan skulle träna Heby AIF:s herrar 2002-03.

Bälinge var spelmässigt det bättre laget, men tack vare ett bra försvarsspel och en lysande målvakt i Angelica Lennartsson vann ÖIF med 2-1.
I paus stod det 0-0 och i början av andra halvlek valde ÖIF att ta sin första straff.
Den sköts dock över av Josefin Alteby.
I stället tog Bälinge ledningen med 1-0 i den 57:e minuten.

Då kom vändningen och det tack vare de två återstående straffarna.
Först Ewa Fontaeus en minut efter Bälinges mål och sedan Maria Ragnarsson fram till 2-1 i den 75:e minuten.
ÖIF kunde sedan jubla inför storpubliken på 325 åskådare och Johanna Boman fick ta emot segerpokalen.

Johanna Boman tillhörde den ”gyllene generationen” i ÖIF. Ett gäng tjejer som tog sig från division 4 (1995) till näst högsta serien (2005).
– Jag började i A-laget när jag var 13 år. Vi hade Mats Pettersson från Månkarbo som tränare då. Spelade i A-laget från 1988 till 2008, det vill säga i 20 år.
Några uppehåll blev det, bland annat för två korsbandsskador samt två barnfödslar.

Vad var det som gjorde att ni var så bra under början av 2000-talet?
– Vi tränade mycket hårt. Vi hade superbra kondition och tröttade ut motståndet i slutet av matcherna, säger Johanna.

Bland tränarna kan nämnas Christer Niklasson och Mats Ekberg. Men också Jouni Haapakoski, som tränade ÖIF när det blev cupguld.
– Det var grymt bra ledarskap med mycket glädje! Vi hade dessutom kul. De gick in helhjärtat, satsade verkligen 100 procent och det kände vi och gjorde detsamma. Vi andades fotboll och vi var ett riktigt härligt gäng.

Något spel i division 1 blev det dock aldrig för Johanna, i september samma år – 2005, föddes sonen Axel.
Saknar du fotbollen?
– Nu är det tio år sedan jag slutade och jag tänker inte på det på samma sätt. Men ja, visst saknar jag fotbollen, berättar Johanna – som sett flera matcher under den gångna säsongen.

Har du någon funktion i ÖIF numera?
– Jag är engagerad i hockeysektionen. En slump egentligen. Jag brinner lika mycket för både fotbollen och ishockeyn i ÖIF, jag skulle lika gärna kunnat vara med i fotbollssektionen.

Men det finns ändå en anledning till att hockeyn ligger henne varmt om hjärtat.
Sonen Gustav Lindström spelar numera i SHL-laget Frölunda och är draftad av NHL-laget Detroit Red Wings.
– Det känns ju så klart helt fantastiskt! Det har gått så fort för Gustav, han spelade i division 3 för ÖIF för inte så länge sedan.

Johannes storebror heter Marcus Ragnarsson och är bekant för de flesta.
Han har bland annat spelat i Djurgårdens IF (två SM-guld), San José Sharks och Philadelphia Flyers och kom upp i 50-talet A-landskamper.
Numera är han tränare för Almtuna i allsvenskan.
Att hockeyn tar stor plats i släkten visar också att Marcus son Jacob spelar i just Almtunas A-lag.

Finns det mer ”hockeygener” än fotboll i familjen?
– (Ha ha) Det har nog svängt över från fotboll till hockey. Hade kanske varit annat om jag haft tre tjejer i stället för tre killar? Nu är det bara minstingen Philip på åtta år som fortfarande spelar fotboll. Marcus brorsdotter Julia går i alla fall i mina fotspår och var med Upplandslaget i Halmstad i somras, berättar Johanna.

Cupfinal på lördag, men den missar dock Johanna Boman.
– Tyvärr gör jag det då vi har företagsevent med jobbet. Men jag tror på vålatjejerna, vinst med 5-3, säger hon.