Det är fredag förmiddag och luften är alldesles disig trots att väderlekstjänsten har sagt att det ska bli en solig dag. Men de har haft fel förut.
Jag har stämt möte med Göran Blidmo på Runavallen i Runhällen. Passerar igenom “city” i byn och det är alldeles folktomt och minns när det fanns både affär och café i Runhällen.

Mattan på Runavallen ser frodig ut och min golden hjälpte till lite med gödningen direkt efter att hon hoppade ur bilen. I dörren till klubbrummet dyker Göran upp och det bjuds på kaffe med kanelbulle.

Göran är en riktig fotbollsfantast som man ofta stöter på ute på de olika arenorna i den lokala fotbollen.
Är du supporter till flera klubbar?
– Jag åker och ser Heby AIF, Sala FF och Tärnsjö IF och naturligtvis Runhällens BoIS som är viktigast. Jag har aldrig varit på Norrbyliden men nu är de i fyran så dit åker jag nästa år. Det brukar bli två matcher i veckan, berättar Göran.

Hur ser din egen fotbollskarriär ut?
– Jag spelade min första A-lagsmatch 1954 och den sista 1976 eller 1977. Där sviker minnet lite. Sen blev det lite veteranfotboll som fick ett plötsligt slut 1980 när jag fick benet avsparkat i en match mot Grällsta IF, tror jag det var.

Har du varit Runhällens BoIS trogen under hela karriären?
– Förutom en säsong och det var 1965 som jag spelade i Heby AIF. Anledningen var att det året hade Runhällen BoIS ingen A-lagsverksamhet. Säsongen 1957 missade jag, då gjorde jag militärtjänsten uppe i Boden och kunde bara åka hem tre gånger på tio månader. Det året vann Runhällens BoIS femman och avancerade till fyran.

Vad har du jobbat med innan pensioneringen?
– Det blev fyra år på järnvägen efter skolan sedan har jag varit elektriker. Först hos farsan som hade egen elfirma och sedan på en elfirma i Västerås.

Du har ett barnbarn som vi på Sala-Heby Fotboll har koll på och det är ju skyttekungen Martin Lindbom, hur ser familjen ut?
– Fru och två barn, fyra barnbarn och sex barnbarnsbarn. Jag är född i Enåker och har en syster. Jag har blivit trakten trogen.

Barnbarnet Martin förmodar vi att du har följt under hans framgångsrika fotbollskarriär?
– Ja, det är inte många matcher jag missat som han har spelat. När han var fem-sex år tränade jag honom. Alla hans hemmamatcher har jag nog sett.

Har du inte åkt på några bortamatcher?
– Jodå, men inte lika många. När Heby AIF spelade i Norrlandsserien hade jag en husbil och åkte på matcherna däruppe. Frugan som är totalt ointresserad av fotboll var också med för då blev det lite som en kombinerad semester i en husbil och hon tittade faktiskt på matcherna också.

Du har ju spelat och sett massor av matcher under åren, vilket minne dyker upp starkast hos dig?
– Nej, det är väl inget som är speciellt men när jag var elva år bodde vi på Rindö i Stockholms skärgård under några år. Min pappa jobbade där och vi bodde på militära området KA1.
– Det här var 1949 och det skulle spelas en fotbollsmatch mellan två kompanier. En av rekryterna hette Lennart “Nacka” Skoglund, en av Sveriges bästa spelare genom tiderna. Det fanns ingen domare på plats och jag fick frågan om jag ville döma och jag tog hand om pipan och fick döma en spelare som året efter ingick i truppen som spelade fotbolls-VM. Det var ett kul minne.

Nu fyller du jämna år och hur ska du fira det?
– Det blir här på Runavallen och för de närmaste, avslutar Göran.

Min hund och jag lämnar ett nu nästan soligt Runavallen efter att ha gratulerat Göran i förskott, nu dyker vi ju inte på varandra ute på någon fotbollsarena förrän i vår.

Hunden lade av ytterligare en maräng men nu på grusplanen innan vi åkte (jadå, jag halade upp en svart påse för andra gången och plockade upp).

Vi åker tillbaka igenom ett lika folktomt “city” som när vi kom.
Göran Blidmo åkte hem till frugan och slog säkert på “paddan” som han gör några gånger per dag för att läsa sajten salahebyfotboll.se.
”Paddan” har krånglat ett tag berättade Göran men nu har barnbarnet Hanna hjälpt honom så han kan ha koll på fotbollen på orten.