En isande vind i ansiktet när jag kliver av tåget på Stockholms central.
Målet är Rehabstation Stockholm och för att komma dit är det buss från Sveavägen till ändstationen på Frösunda allé.
En kort promenad väntar sedan efter bussfärden till platsen där jag ska träffa Michael Andersson.

”Micke” som jag känner sedan tiden som ledare i Sala FF där han var tränare under ett par säsonger.
Han tog tillsammans med sin assisterande tränare Urban Ekström Sala FF till kval till division 2.
Tyvärr lyckades inte försöket.
Framgångarna i Sala FF intresserade andra klubbar och han ”värvades” till Skiljebo SK i tvåan.

”Micke” har en framgångsrik egen fotbollskarriär. Han var med i Sala FF:s pojkar födda 1973 som var ett av Sveriges bästa pojklag. Visby Gute och Valsta Syrianska är klubbar ”Micke” har spelat i förutom Sala FF.

I somras ändrades Michaels liv drastiskt.
På Värmdö råkade han ut för en dykolycka. Huvudet slog i en sten som resulterade i frakturer i ansikte, nacke och rygg.
Nu möts vi för en pratstund om det som hänt och om framtiden.

Vad minns du från olycksögonblicket?
– Jag flöt upp en gång minns jag och sjönk igen. Tänkte att jag kommer att flyta upp en gång till och måste skrika på hjälp. Det gjorde jag och min sambo Sigrid drog upp mig. Sedan har jag inte så mycket mer minne av vad som hände, berättar han.

Michael flögs med helikopter till sjukhus i Stockholm och en 15 timmar lång operation utfördes.
Efter uppvaknande överfördes ”Micke” till intensivvårdsavdelningen på Västerås sjukhus där han vårdades i fyra veckor.
Nu hade han en lång konvalescens framför sig, ”Micke” är förlamad från midjan och neråt.

Han fick sedan komma till Rehabstation Stockholm i Frösundavik. Under tio veckor fick han bo där och ett helt rehabteam tog hand om honom. Instruktör som visar hur man kör rullstol, läkare, psykolog, kurator och sjukgymnast.
När han bodde där så var det träning varje dag fyra till fem timmar.

”Micke” tar emot mig i entrén till rehabstationen. Han åker emot mig i sin rullstol. Det långa håret som många förknippar med honom är borta men annars är det samma Michael Andersson förutom att han sitter ner när vi tar oss till ett samtalsrum vid cafeterian.

På plats när jag är där är också hans mamma Else-Marie och pappa Tom samt döttrarna Vera och Elsa.

Du har fått mycket stöttning av dem har jag förstått?
– De har varit ovärderliga hela min familj.

Vi har en kvart på oss att prata innan han ska göra ett träningspass som jag ska få vara med på.
– Vi kan snacka lite nu och så kan vi fortsätta efter träningen, påpekar ”Micke”.

Vilken fas är du i just nu?
– Nu bor jag i Stockholm och åker hit tre dagar i veckan och tränar. Det är olika moment som jag kör och nu har jag valt bort till exempel rullstolsträning för att få mera tid till det jag tycker är viktigare. Jag har även valt bort psykologen som har checkat läget med jämna mellanrum.

Du ser ut att må okej trots det som hänt?
– När de mörka tankarna kommer så är det bara att acceptera läget. Jag har gråtit och mått dåligt.

”Kämpa på” är en vanlig kommentar på sociala medier när du lagt ut någon lägesrapport.
– Vad har jag för val?

Tiden är inne för träning. Anläggningen har flera hallar för olika slags träning.
Den här dagen skulle ”Micke” ta sig fram med en ”gårobot”. Två instruktörer satte på honom utrustningen och det var en fokuserad ”Micke” som i korridorerna med hjälp av roboten tog 550 steg. En instruktör framför och en bakom följde med under promenaden.

Det var en trött ”Micke” som tog sig över till rullstolen efter vandringen. Vi pratade en stund till och ”Micke” berättade att hans skada är inkomplett vilket betyder att det är kontakt i nervtrådar.
Han har full koll på sina nervtrådar, hur de fungerar mellan varandra och dess funktioner.

Du har pressat dina ben mot en platta i en maskin i gymmet och jag har hört att du klarat tio kilo?
– Jag har faktiskt klarat 20 kilo nu och har som mål att klara 30 innan veckan är slut. Men det kanske är att ta i.

Vi tar en rundtur på rehabstationens olika rum med aktiviteter innan jag ska ut i kylan igen. Han berättar då att i mitten av mars åker han till Florida på en rehabresa.
Med på resan följer sambon Sigrid samt döttrarna Vera och Elsa som han inte får träffa så mycket som han vill nu när de bor på olika orter.

Jag åker därifrån i förvissningen om att han är i den bästa tänkbara miljö som finns för att få all den hjälp han kan få för att kanske kunna gå igen.
Målmedvetenheten finns kvar precis lika mycket som jag minns från när vi var i samma ledarteam.

Avslutningsvis frågar jag om han har hört att Peter Lund som är en av hans bästa kompisar blivit ny ordförande i Sala FF.
– Ja, det har jag koll på och det kommer att bli så jäkla bra med “Pytte” på den positionen i klubben, säger Michael Andersson innan vi skiljs åt.