Det är lite som dagen före julafton.
Det spritter i kroppen.
När jag dessutom missade årets julafton med släkten på grund av det förbannade viruset covid ser jag fram emot morgondagen ännu mer.

Julmaten var inte lika god som när jag äter den med nära och kära.
Och jag åt upp den på fem minuter…
En liten tröst var att jag äntligen kunde se hela “Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” på televisionen. Det brukar annars krocka med jultomtens ankomst.

Så för mig är nyårsafton lite av årets julafton.
Och paketen hoppas jag ska innehålla ett fullsatt Idrottshallen och noll i antalet hälseneskador.
Men visst var det lite av karma när jag själv drabbades av just detta i september 2022. Jag som år efter år lite elakt, men med kärlek, presenterat listan över hälseneskador på nyårsaftons veterancup.
I år gör jag inte det och jag håller båda mina tummar för att vi klarar oss.

Något spel i Julcupen blev det aldrig för mig. När cupen startade i december 1981 var jag 16 år och för gammal.
Min kollega i Julcupen, Mattias Falk, brukar skryta om att han fick springa in som pojkspoling i den då nybyggda Lärkhallen med sitt Ransta IK.

Helt sant är det dock inte. Jag har spelat Julcupen, men då som veteran.
Ja, jag är faktiskt anledningen till att cupen över huvud taget finns.
Det var Stefan Wallén, som då jobbade i Sala FF, och jag som startade denna succé.
Stefan läste min beklagande krönika i Sala Allehanda om att jag aldrig fick spela Julcupen.
Då fick han en idé. En cup för veteraner.

Stefan tog kontakt med mig, vi diskuterade fram och tillbaka – men hittade ingen speldag.
Det var fullt!
“Nyårsafton kanske funkar.”
Sa Stefan.
Så blev det och resten är så att säga historia.

Vi på Sala Allehanda fick vara med första året 2005 och vi slutade på sista plats med en salig blandning av spelare. Några korplag var också med och Sala FF kom till spel med ledare, spelare plus någon som knappt rört en boll.
Det blev tre gånger till i veterancupen för mig, då med Sala FF.
Någon succé stod jag inte för, men ett par mål och ett silver blev det.

Sedan många år mår jag bäst av att stå på sidan av och bevaka för Sala-Heby Fotbolls räkning men också som medansvarig för cupen.
Så visst är det med en stolthet som jag ser Idrottshallen fyllas av spelare, ledare, åskådare och glada barn och ungdomar.

I morgon är det dags igen efter tre års väntan.
Ja, det är som julafton för mig och jag antar även för många andra.