Tre gånger har Östervåla IF vunnit Upplandscupen, på söndagsnattens det bli en ny seger när ÖIF ska möta Gamla Upsala SK på Studenternas.
Första gången var 2000 – för 23 år sedan – och lagkapten var Johanna Ragnarsson, numera med efternamnet Boman.
Här kan ni läsa delar av en uppdaterad intervju som Sala-Heby Fotboll gjorde med Johanna för fem år sedan inför cupfinalen mot Rimbo IK, som ÖIF förlorade.

Vad minns du av finalen 2000?
– Min starkaste minnesbild av finalen är när det är några minuter kvar, jag var så trött men tänkte att det är bara att fortsätta springa, berättar Johanna, som numera är 48 år.

Uppsalaklubben kom till Lundavallen som stor favorit. Visserligen hade ÖIF tre handicapstraffar, men Bälinge hade ett stjärnspäckat lag.
Bland annat landslagsmålvakten Ulrika Karlsson som precis hade kommit hem från olympiska spelen i Australien och som 1997 hade tagit emot Diamantbollen som Sveriges bästa spelare.
Tränare var för övrigt Zaine Söderlund, som sedan skulle träna Heby AIF:s herrar 2002-03.

Bälinge var spelmässigt det bättre laget, men tack vare ett bra försvarsspel och en lysande målvakt i Angelica Lennartsson vann ÖIF med 2-1.
I paus stod det 0-0 och i början av andra halvlek valde ÖIF att ta sin första straff.
Den sköts dock över av Josefin Alteby.
I stället tog Bälinge ledningen med 1-0 i den 57:e minuten.

Då kom vändningen och det tack vare de två återstående straffarna.
Först Ewa Fontaeus en minut efter Bälinges mål och sedan Maria Ragnarsson fram till 2-1 i den 75:e minuten.
ÖIF kunde sedan jubla inför storpubliken på 325 åskådare och Johanna Boman fick ta emot segerpokalen.

Johanna Boman tillhörde den ”gyllene generationen” i ÖIF. Ett gäng tjejer som tog sig från division 4 (1995) till näst högsta serien (2005).
– Jag började i A-laget när jag var 13 år. Vi hade Mats Pettersson från Månkarbo som tränare då. Spelade i A-laget från 1988 till 2008, det vill säga i 20 år.
Några uppehåll blev det, bland annat för två korsbandsskador samt två barnfödslar.

Vad var det som gjorde att ni var så bra under början av 2000-talet?
– Vi tränade mycket hårt. Vi hade superbra kondition och tröttade ut motståndet i slutet av matcherna, säger Johanna.

Bland tränarna kan nämnas Christer Niklasson och Mats Ekberg. Men också Jouni Haapakoski, som tränade ÖIF när det blev cupguld.
– Det var grymt bra ledarskap med mycket glädje! Vi hade dessutom kul. De gick in helhjärtat, satsade verkligen 100 procent och det kände vi och gjorde detsamma. Vi andades fotboll och vi var ett riktigt härligt gäng.

Något spel i division 1 blev det dock aldrig för Johanna, i september samma år – 2005, föddes sonen Axel.
Saknar du fotbollen?
– Nu är det länge sedan jag slutade och jag tänker inte på det på samma sätt. Men ja, visst saknar jag fotbollen, berättar Johanna.

Familjen Ragnarsson är annars mest känt för hockeyn och Johannas son Gustav Lindström ingår numera i Montreal Canadiens organisation. Via spel i Östervåla IF, Almtuna och Frölunda hamnade han NHL-laget Detroit Red Wings. Där blev det fyra säsonger och närmare 130 matcher i NHL.
– Det känns ju så klart helt fantastiskt, säger Johanna Ragnarsson.

Johannes storebror heter Marcus Ragnarsson och är bekant för de flesta.
Han har bland annat spelat i Djurgårdens IF (två SM-guld), San José Sharks och Philadelphia Flyers och kom upp i 50-talet A-landskamper.
Numera är han assisterande tränare för Djurgårdens IF i hockeyallsvenskan.
Att hockeyn tar stor plats i släkten visar också att Marcus son Jacob spelar i Almtunas A-lag i allsvenskan.
Men det finns undantag: Marcus dotter Julia Ragnarsson spelar allsvensk fotboll med IK Uppsala.

Fotnot. Texten publicerades första gången i oktober 2018.