Det är fest hela dagen idag, “chefredaktören” här på redaktionen har nämligen födelsedag.
Det är inte någon vanlig födelsedag för nu har Niclas Bergvall uppnått den aktningsvärda åldern 60 år.
Väldigt många av de åren har han rapporterat om lokal idrott i Sala och Heby kommun och han är förmodligen den som har mest koll på den lokala fotbollen.

Grattis Niclas! Idag fyller du 60 år. Känner du dig som en gubbe eller är du lika fit for fight som förr?
– Ha ha. Vad ska jag svara på den frågan?! Var på Ica för några dagar sedan och då sa kassakillen, en välkänd fotbollsdomare i den lokala fotbollen, att jag såg ut som 42. Kanske är anledningen att jag fått behålla håret? Kan inte påstå att jag är i den bästa formen i dagsläget. Men jag gillar numera att fylla år, det är en ära att få bli äldre. Alternativet är inte lika kul och med tanke på att min mamma somnade in när hon endast var 35 så är jag glad över att bli äldre. Men visst är det konstigt att jag fyller 60 år, säger Niclas.

Du har följt den lokala fotbollen och all annan idrott också i många år. Hur många år har det blivit och var det ett drömjobb att bli sportjournalist?
– Jag började redan 1987 så det blir snart 40 år. Just det är däremot konstigt, åren går fort. Jag funderade som riktigt ung på att bli frisör, men nu blev det journalist. Men jag är utbildad förskollärare och har också jobbat som det, också det ett underbart jobb.

Det blev många år på ortstidningen som du lämnade för snart tio år sedan. Du hoppade sedan på det du utbildat dig till, förskollärare. Var det inte din grej att jobba med det?
– Jag jobbade på fritids i 3,5 år och det var kul och inspirerande. Dessutom fick jag under några terminer vara idrottslärare. Men det är tufft att jobba i skolan även om man får mycket energi av alla härliga barn. Vi får se vad som händer när jag närmar mig pensionen, kanske avslutar jag med något år i skolans värld igen.

Du började sedan jobba på Mediagruppen Dalarna. Var suget efter att skriva för stort?
– Så kan man nog säga. Att få berätta en historia oavsett vad det är något jag älskar.

För åtta år sedan var du drivande för att starta Sala-Heby Fotboll som har blivit en succé. Vad var det som drev dig att starta sajten?
– Kärleken till fotbollen, men då i den lilla världen här i Sala och Heby kommuner. När lokaltidningen inte längre har resurser så är det lätt att de lokala stjärnorna glöms bort. Jag minns själv när jag började spela i Sala FF:s A-lag och fick se mitt namn i tidningen. Det var fantastiskt och inspirerande.
– Vi är nu inne på den nionde säsongen och ibland funderar jag på hur vi orkar hålla i det hela. Nio säsonger!

Hur många artiklar har du skrivit genom åren mellan tummen och pekfingret?
– Oj. När jag slutade på Sala Allehanda 2016 räknade jag och hamnade på cirka 25 000 texter. Nu får vi nog lägga på 10 000. Bäst minns nog jag från tiden på SA när jag, Mattias Falk och Juhani Panula körde ”tv-programmet” Sportfredag. Jag tror vi gjorde över 250 avsnitt. Men slutet av 80- och början av 90-talet var också kul, då kom SA ut sex dagar i veckan och vi skrev om allt. Då menar jag verkligen allt. En del måndagar var det tio-tolv sidor sport.

Du brukar skryta om att du gjorde Sala FF:s första mål i division 3. När var det och gjorde du några flera?
– Min största merit! Det var 1984 och första gången SFF var uppe i division 3. Efter 0-0 hemma mot Laxå och 0-3 borta mot Norrstrand lyckades jag spräcka nollan hemma på Silvervallen mot Forssa BK. Men det hjälpte föga, mitt mål betydde 1-4. Men jag fick ett uppslag i SA med rubriken: ”Niclas signalerar för första målet”.
– Det blev inte fler mål i division 3, jag ryckte in i lumpen på hösten. Men jag gjorde närmare 30 mål i SFF:s A-lag och tillhör ett litet gäng som nått 300 tävlingsmatcher som senior och junior i klubben.

Bio verkar vara din grej för vi får uppdrag att länka dina artiklar när du åker på biobesök titt som tätt?
– Ja, det är äldsta sonen Victor och jag som ofta åker på bio. Det finns egentligen inget bättre än att se en film på bio. Helst en premiär och helst med min äldsta son. Han är för övrigt en riktig bionörd och åker ofta på bio på egen hand.

Vad gör du när du inte skriver, har du några fritidsintressen förutom bio då?
– Jag ser en hel del sport på tv, främst fotboll men också hockey, skidor med mera. Jag är allätare och kan massor om mycket. Önskar att jag hade varit lite händigare, men dessvärre har jag tummen mitt i handen. Jag ägnar så mycket tid jag kan med min älskade familj, hustrun Petra, barnen Emma, Victor och Filip och givetvis lilla Lucy. Sen så samlar jag på en del serietidningar, dvd-filmer och sportböcker. Och jag bakar en hel del. Tårtor är kul, men också pajer och olika bullar!

Vem är den bäste herr respektive damspelaren i fotboll under din journalistkarriär?
– Lokalt? Ransta IK:s Conny Colliander var ruskigt bra, men jag hann inte se honom så mycket. Det finns många som varit fantastiska att se under de snart 40 åren. Det häftigaste jag varit med om var när Fredrik Jacobsson, som jag hade spelat tillsammans med i Sala FF, debuterade i näst högsta serien med Enköpings SK. Redan efter ett par minuter skickade han in 1-0 mot Kiruna och det blev ett mål till och dessutom en assist från honom i den matchen. Bästa tillslag hade Tomas Johansson, Ranstakillen som jag också spelade med i SFF, och snabbast har nog Jakob Eklund varit. Det var också häftigt att se Pelle Johansson i backlinjen hos Heby AIF. Snacka om pondus.
– Bland tjejerna sticker förstås Östervåla IF:s Pernilla Andersson ut, men också Minna Hammarbäck och Hanna Åbom.

Du har Petra och dina barn, men på sociala medier ser vi att du har en liten tjej som favorit. Vad betyder lilla Lucy för dig?
– Lucy är livet. Jag försöker vara med henne så mycket jag hinner. Hon älskar sin morfar mycket och tiden med henne är något jag längtar efter varje dag. Det är svårt att sätta ord på de känslor jag har för henne.

Vad önskar man sig i present när man uppnår den aktningsvärda åldern 60 som en del säger är nya 40?
– Egentligen ingenting. I kväll, onsdag, blir det kalas med släkten och på lördag är det fest med mina bästa vänner och släkten. Det är väl den största presenten man kan få. Jag får bestämma musiken hela kvällen och då blir det vare sig Benjamin Ingrosso eller någon ballad. Men en hel del punk samt Håkan, Kent och klassiker från 80- och 90-talet, säger Niclas.