Det blev oavgjort i derbyt mellan Norrby SK och Ransta IK på Lärkan denna den sista söndagen i april.
Men i det stora hela är det inte så viktigt.
Det var ju trots allt bara fotboll.
Division 5-premiären hade syften som är viktigare än allt annat och det varje dag.
Omtanke.
Kärlek.
Livet.
Att det kom 411 åskådare i blåsten fick mig tårögd.

Jag vet hur det är att drabbas av cancer i familjen. Något som många av oss dessvärre gör.
Just denna dag för 47 år sedan, den 27 april 1978, somnade min mamma Anette in – endast 35 år ung.
Fruktansvärt sorgligt och även om det gått många år finns det på näthinnan.
Cancern tog min älskade mamma ifrån mig och det har nog inte gått en endaste dag utan att jag tänkt på dig.

Vad hade livet tagit vägen med dig vid min sida?
Hur hade du kunnat forma mitt liv och gett mig kloka råd på min resa?

Nu är det så många år sen mamma somnade in att jag kan tänka på henne utan att gråta.
Men så har det inte alltid varit.
I ungdomen var det ett djupt sår som följde mig och livet var inte alltid så enkelt.
I dag har jag en egen familj och mår bra.
Men livet är skört och vi måste ta hand om varandra.

Just denna dag i slutet av april möttes Norrby SK och Ransta IK i en fotbollsmatch.
Ja, det var premiär och dessutom derby.
Solen sken och många hade sökt sig till Lärkan.
Dels för att se derbyt – men också för att stödja insamlingen till Barncancerfonden.
Den insamlingen är alltid aktuell och nu är det en familj i Norrby SK som har drabbats av sjukdomen cancer.
Livet är inte alltid rättvist.

Att så många kom värmde mitt hjärta och själ.
Men det blev också en påminnelse om min älskade mamma Anette som för 47 år sedan lämnade mig och mina tre syskon.
Mamma du saknas!