Det har varit ett tufft år för den lokala fotbollen under 2025.
Men det är inte bara på planerna det har sett jobbigt ut utan även på det privata planet i min familj.
När jag på min 40-årsdag satt på golvet i Idrottshallen i Sala för att fotografera seniorcupen den 4 januari i år så kunde jag aldrig ha gissat att det skulle bli min min pappas sista år i livet.
Men sjukdomar tog honom ifrån oss mycket tidigare än vi hade både velat och anat.

Det var Per-Olov, eller pappa som jag alltid säger, som visade mig vägen in i världens finaste sport.
Redan som femåring fick jag börja spela fotboll i Sala FF och det var pappa som var tränare för Sala FF:s P85 lag 3 under många år.
Vi förlorade mest hela tiden och var det sämsta av de tre lagen i Sala FF:s årgång 1985.
Förlustsiffrorna var stora, 1-17, 2-9, 0-15 och så vidare.
De flesta lagen rullade bort oss totalt men trots det hade vi alltid roligt tillsammans.
Och för pappa och Bengt-Olov var det alltid viktigt att vi alla fick spela lika mycket, ja, de klockade vår speltid med tidtagarur vid sidlinjen och ropade på oss när det var dags för andra lagkamrater att få spela.

När ett elakt benbrott satte stopp på min egna spelarkarriär i tonåren tog i stället tv-fotbollen över och varje helg var vi bänkade framför Premier League och Serie A-fotbollen.
Eftersom vi även delar favoritlag blev det många resor till Stockholms Stadion, speciellt under Djurgårdens IF:s glansår i början av 2000-talet.
Men fotbollen tog oss också till London, Lissabon, Berlin, Milano och flertalet andra storstäder.
Och den inkluderade även min mamma i flera av dessa härliga resor.
När jag på senhösten gick igenom pappas gamla kläder hittade jag en mängd gamla halsdukar från alla städer och matcher vi besökt för att se på vår favoritsport.
Det är halsdukar jag värdesätter och alltid kommer att spara.

Det var också pappa som lärde mig att inte ta förluster så hårt.
Han deppade aldrig över en förlust, en missad titel eller om hans favoritlag åkte ner en serie.
Ju äldre jag blivit har jag försökt att bli likadan.
En förlust svider inte lika hårt längre för det finns faktiskt annat i livet som är viktigare och värt att värna om.

Det blev som sagt inga seriesegrar för våra lokala lag detta år.
Kanske var 2025 det torftigaste året någonsin, om vi pratar om seriesegrar, under tiden vi i Sala-Heby Fotboll skrivit om den lokala fotbollen.
Men som min älskade far hade betonat det – så väljer jag också att göra det.
Så länge vi har älskat det vi har gjort, gjort vårt bästa, blivit visare som människor och utbytt sociala kontakter med varandra.
Ja, då är vi alla vinnare i längden.

Tack pappa för att du visade mig den finaste sporten i världen.
Sporten som tillsammans tog oss ut i Europa och som gav oss så många glädjestunder.
En sport där alla räknas och en sport där alla är lika mycket värda oavsett vem man är.

Jag vill också passa på att tipsa er läsare om den insamling som Norrby SK gör för Tyra och Barncancerfonden.
Om ni har möjlighet att ge ett bidrag till forskningen mot denna hemska sjukdom, se till att göra det.
Vi vet aldrig när det hemska drabbar vår egna familj och sätter allt som tidigare varit så självklart ur spel.