Tegelvallen!
Vet inte hur många gånger jag varit på den klassiska arenan.
Ja, jag vet – jag använder ofta ordet klassiskt när det handlar om lokal fotboll.
Det blir liksom lite mer fylligt med det ordet…

Denna varma fredagskväll var det division 4-fotboll som stod på programmet.
En nivå Heby AIF har varit på i många säsonger, i år gör de sin 29:e år i högsta länsserien.
Men faktum är att klubben har fler säsonger i division 3 – 31 till antalet.

Nu kan vi kanske börja drömma om ett Haif i fotbollstrean igen.
Men bara kanske.
Senast de spelade där var 2021.
Då slutade Haifen sist i division 3 norra Svealand efter endast två segrar på 22 försök.
Två derbymatcher spelades mot Sala FF och på Lärkan föll Haif med 0-3 och hemma blev det 1-1.
SFF klarade sig kvar, men året efter påbörjade de sin resa ned till division 6.

Säsongen 2021 var annorlunda och det berodde givetvis på coronapandemin. Året innan spelades serierna med enkelmöte, men 2021 var det 22 matcher igen.
Serierna startade inte förrän i början av juni och seriens sista match spelades den 20 november.
Ja, det var nästan jul när Haif i sista omgången föll hemma mot Procyon BK med 1-3 inför 40 åskådare. Samma Procyon som är med i toppen av Upplandsfyran i år.
Senaste Haifmålet i trean gjorde för övrigt den då 18-årige Linus Klinthammar när han i den 77:e minuten reducerade till 1-3.

Kvar sedan 2021 är ett helt gäng spelare, åtta till antalet. Nu har de fem år till i benen och där tränare Erik Acar lag grunden till det vi ser i dag under sina år i klubben.
De åtta? Förutom Klinthammar är det Samuel Granlund (som blev bästa målskytt 2021 med sex mål), Edvin Cajander, Albin Fange, Liam Bosell, Max Ellström samt bröderna Lucas och Viggo Ejnarsson.

Nåväl, det återstår 15 matcher och 45 poäng att spela om och mycket kommer att hända.
Men det vi sett hittills talar i alla för att Haifen har kvalité för att vara med och utmana om seriesegern och de två kvalplatserna.

Fredagskvällens möte med Gimo IF lockade drygt 200 åskådare.
Kanske var det den sena matchstarten som gjorde att det inte kom fler.
Men det blev en match där Haifen styrde och ställde.
“Det är kul i Haif nu.”
Sa Felix Ljungberg med ett stort leende efteråt.

Ja, spelarna ser ut att ha roligt och det var länge sen Haifen var så harmoniskt.
Men börja snacka om division 3 ska vi vänta med.
Det brukar straffa sig.

Jag lämnar Tegelvallen denna sena kväll med ett leende och i bilen hem tänker jag tillbaka på alla möten på arenan som invigdes för 91 år sedan.
Men också på de tre säsonger som klubbens herrar spelade i division 1 – men givetvis även damlagets sejour i den den näst högsta serien säsongen 1997.

Tänker också på alla Haifare som jag mött som inte finns med oss längre, Rolle, Sven, Yngve, Kjelle Lundberg, Rune med flera.
Nu har en ny generation idealister tagit över, Haifare som ser till att Tegelvallen är vad den är i dag efter översvämningen och branden som drabbade klubben hårt.

På gubbhyllan hördes det som vanligt röster om domarens insats – både bu och bä.
Att det dessutom var en varm fredagskväll innebar till den glada stämningen på främst ”Råsunda” men också ”Olympia”. Det är så de heter, de två gubbhyllorna heter där de riktiga experterna håller till.