Dagen innan hade Jimmy Connors vunnit sin första seger i Wimbledon mot Ken Rosewall i tre raka set.
Men det betydde ingenting i sammanhanget.
För här var en kylig sommarvind som drog över industrisemester och ljusa nätter.

Juli låg i sin linda. På almanackan var nålen stungen genom den sjunde dagen i årets sjunde månad och tillställningen som väntade bad verkligen inte om ursäkt.
Avspark sexton noll noll.
Eftermiddag på Olympiastadion i München (som jag för övrigt samma sommar flög över på väg hem från en resa med farmor till Italien.)

Västtyskland.
Holland.
Domaren Jack Taylor från Wolverhampton blåste sin pipa och därmed skulle det skrivas historia igen.

I en liten jämtländsk by, i ett litet hus på trekvart, i ett land som nyss hade hämtat sig efter poeten och frälsningssoldaten Majken Johanssons sommarprat, låg en nioårig grabb i en våningsäng. Utsvängda Silver Dollar-jeans, fotbollsdojjor och plåster på näsan. Mjölkvit i håret.
Förväntansfull.

Redan i första minuten blir Johan Cruyff fälld av en överrumplad Uli Hoeness. Solklar straff och Johan Nesskens dundrar in 1-0 så det tjongar i hela södra Tyskland.
Det var då jag sakta – som om jag befann mig fritt svävande – gled från övre plan ur den våningsäng jag delade med min bror. Jag ramlade med en duns i golvet och jag minns det som igår.
Jag fick inga livshotande skador eller framtida men, men blev varse att man kan bygga delar av sitt liv på starka sportkuriosa minnen.
1974 i Västtyskland blev mitt VM.

Att plocka ut en drömelva av alla de mästerskap man fått uppleva är en på gränsen till fullständigt omöjlig uppgift. Det blir ingen solid, trygg eller ens hållbar produkt. Det blir en utsvävande och lustfyllt resa tillbaka till en tid vi tycker är mycket bättre än nu.
Min elva blir hundra gånger av hundra en sammanstrålning av spelare som skaver, de karismatiska, de eleganta, graciösa, vackra, fräcka, coola, de som gör det oväntade och allt det som stora delar av dagens spelare inte är eller gör.
Det blir kanske inte nödvändigtvis de bästa.
Det blir nästan en övernaturlig offensiv.

Ronnie Hellström (Sverige) – Målvakt
Deltog 1970, 1974 och 1978.

Hellström föddes i Malmö utan mustasch.
Det gör alla förvisso.
Men alla blir inte uttagna i världslaget två gånger (1974 och 1978). Inte heller blir vem som helst Guldbollenvinnare två gånger (1971 och 1978). Eller invald i Svensk fotbolls Hall of Fame.
Fyra gånger bästa europeiska målvakt.
Flagga på Norra Stå.

Sån var Ronnie.
Målvakternas svar på U-svängen. Tv-räddningarnas Lasse Lönndahl.
Kanske trodde man att historien var slut redan vid den försmädliga tavlan, då bollen rullade under honom från italienaren  Angelo Domenghinis strumprullare vid VM i Mexiko 1970.
Tabben blev kostbar just där och då men karriären blev oslagbar därefter och i våra fotbollsminnen.
Skånefödda målvakten hamnade i sedermera i Stockholm som 13-åring och debuterade i Hammarby IF några år senare med den äran. Sedan en framgångsrik sejour i Kaiserslautern under tio år.
Han hade dessutom en egen fan-club.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Fimpen
Ronnie Hellström dog 6 februari 2022, 72 år.

Leandro (Brasilien) – Högerback
Deltog 1982.

Egentligen finns bara sorters försvarare. Den ene slår en tunnel som siste man medan den andre gömmer sig i armhålan med dåligt självförtroende.
Att dra en gubbe som spelaren längst bak är i den stora världen en dödssynd, om man nu inte spelar i Flamengo och i Brasiliens landslag.
Eller heter Leandro och spelar fotboll som vore man en bläckfisk.
Offensiv, modig, brytsäker, vackert löpsteg och inte bara blick för spelet. Utan också ett gott öga till värdet av lojaliteten till sin klubb, till Flamengo. Klubben han spelade i under hela sin karriär.

Med sin frejdighet en stor del i Brasiliens nästan mytiska anseende i början på 80-talet.
Om den brasilianska högerbackens alla löpningar vore porträtterade med olja och pensel skulle den hänga på en spik i Lovreen.
Ett ånglok med lungor som en zeppelinare.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Lances de Leandro quando foi Bola de Prata do Brasileiro (1982)

Franco Baresi (Italien) – Mittback
Deltog 1982,1990 och 1994.

Baresi – ”Piscinin” (den lille) – ses som en av tidernas bästa försvarare, med över 700 matcher för Milan.
Respekt!
Hans landslagskarriär sträcker sig till 81 till antalet.
Om man skulle få för sig att tackla någon så skulle man i första hand inte välja Franco Baresi.
Han var endast 1.76, vilket i sig strider mot de fysiska lagarna med tanke på att hans långa ben kändes vara 1.78.
Ingick i den försvarslinje som oftast ses som tidernas främsta, ”De fyra oförsvarbara”. Costacurta, Tassoti och Maldini.
Skaplig mur.

Efter matchfixings-skandalen 1980 följde han tvångsnedflyttade Milan ner i Serie B och tog dem tillbaka redan första året.
Han träffade alltid rätt i sina glidtacklingar, men missade sin straff i VM-finalen 1994.
Han är bror till Giuseppe, som spelade i Inter och var yngsta son till sina föräldrar.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Franco Baresi Best Performance Ever -Final world cup usa 94′ vs Brasil

Franz Beckenbauer (Västtyskland) – Mittback
Deltog 1966,1970 och 1974 (spelare).
1986 och 1990 (förbundskapten).

Man skulle kunna stryka skjortor längs hans raka rygg.
Eller spela rinkbandy.
Eller se den som ett lodrätt vattenpass i ett stabilt landslagsbygge.
Herre jävlar min skapare vilken pondus.
Kaiser Franz ses ju som liberons (eller ”sweeper” som Staffan Linderborg alltid sa) anfader, men det hindrade inte honom från offensiva utflykter som allt som oftast avslutades med en lite stroppig och vass yttersida som klöv planen i två delar.

Världens bästa försvarsspelare. Som det så självklart heter.
Han fick dessutom ett par shorts uppkallade efter sig. ”Beckenbauer-shorts” slog igenom med dunder och brak under 70-talet.
Blankt nylontyg med innerbyxa i bomull.
Bara en sån sak.

Tips för coachen:
Franz Beckenbauer   1974 WC Final
Franz Beckenbauer dog 7 januari 2024, 78 år.

Paulo Maldini (Italien) – Vänsterback
Deltog 1990, 1994, 1998 och 2002.

Lika snygg och oemotståndlig som kroppsfinten Garrincha gjorde när han lurade upp Sven Axbom på läktaren i finalen 1958 för att köpa en grillad med bröd.
Brytsäker, välplacerad, målmedveten. Stenhård och stark. Ledare.
Kanske tidernas främste.
Han var dessutom son till den legendariska Cesare (förbundskapten för Italien) som alltid hade en proper mittbena och misstänkt hennafärgning.

Paolo föddes den 26 juni 1968. Samma dag som Paul McCartney äntligen gick in i Abbey Roads studio för att lägga bas på Sour Milk Sea.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
When Paolo Maldini Made World-Class Strikers Look Ordinary

Paul Gascoigne (England) – Vänster mittfält
Deltog 1990.

Gascoignes tårar under semifinalen mot Västtyskland 1990 är det mest ikoniska och gripande ögonblicken sedan den föräldralöse Benny Guldfot tappade bort sina magiska skor i sopbilen inför matchen mot Watford Athletics på bortaplan.
Matchen förlorades dock och Paul kunde andas ut.
Och fortsätta vända ut och in.
På planen.
På sitt liv.
Lika briljant som han var med bollen kring sina fötter, lika sorgligt blev allt när demonerna tog vid. Man ska inte romantisera missbruk, ångestproblematik, misshandel, nerver, psykisk ohälsa etc. Men det går inte att bortse från det lekfulla och geniala. Från en spelare som var mer fish n’ strips än grönsaksbaserade soppor.

Han klädde sig i galenskapens overall, alltid på gränsen till vad som var möjligt eller tillåtet.
Ett bevis är straffen han slår när Tottenham spelade hyllningsmatch mot Nordirland en gång i tiden. Vågat och typiskt. Men det ena benet bakom det andra. Som bara Maradona och Roger Sundin från Ludvika kunde göra.
I förhandlingarna kring övergången från Newcastle till Tottenham 1988 lyckades han dessutom skriva in ett nytt solarium till syrran.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
GASCOIGNE – Official Trailer

Socrates (Brasilien) – Mittfält
Deltog 1982 och 1986.

Han tittade lite väl djupt i flaskan, rökte som en borstbindare, utbildade sig till läkare under karriären, stöpte om sin klubb Corinthians i socialistisk riktning och var så ohyggligt graciös i sitt steg där på mittfältet att man trodde att han bröt mot tyngdlagen och riskerade sättas i klumpfot.
Socrates var fursten själv där Falco, Zico och Cerezo kring honom flöt fram som ett elegant örlogsfartyg mot motståndarnas försvar.

Och hans skägg.
Pannbandet.
Kortbyxorna.
De små delikata och dunlätta små klacksparkarna som ingen någonsin sågs komma.
Förresten så är självklart hela brasilianska laget i VM-mästerskapet 1982 i Spanien det särklass det vackraste i historien.
Socrates Brasileiro Sampaio de Souza Viet de Olivera var hans fullständiga namn, förresten.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Socrates and the Corinthians Democracy (med Eric Cantona)
Socrates dog 4 december 2011, 57 år

Zico (Brasilien) – Mittfält
Deltog 1978, 1982 och 1986.

 Zico kallades inte  ”Den vite Pelé” helt utan anledning.
Han var den stora arkitekten bakom ”Jogo Bonito”, sambafotbollen som blev Brasiliens sigill och som gjorde avtryck på samma sätt som elektrifieringen och månlandningen gjorde.
En fantastisk spelare som –  konstigt nog – trots tre mästerskap aldrig fick stå högst på pallen.
Men frisparken mot Skottland 1982 är stöpt i guld och skulle inte göra bort sig bredvid Cristo Redentor på berget i Rio.

Han hamnade sedermera i Udinese under några säsonger.
Han vann också i slutet av karriären Beach Soccer World Cup i strandfotboll. Utsedd till turneringens bästa spelare.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Zico, o Samurai de Quintino – (2023) – Trailer Nacional. (biopremiär Brasilien vår 2026, Sverige i höst?)

Michel Platini (Frankrike) – Höger Mittfält
Deltog 1982 och 1986.

Som dignitär i Uefa var han president och en erkänd uppburen samvetslös korrupt skithög.
Det vet vi och det är en mycket sorglig historia, som drog sot och skam över en elegant motor med sällan skådad genialitet.
På planen handlade det om helt andra sysslor. Det handlade alltid om att vägra stoppa ner tröjan i byxorna, om frisparkar som lovsånger och en nästan omöjlig låg tyngdpunkt.
Passningssäker bränsletank i ett Frankrike som under 80-talet sågs som ett av världens främsta.

Vinnare av Ballon d’or vid tre tillfällen (1983, 1984 och 1985).
Storhetstiden i karriären var vistelsen i Juventus där han spelade under stora delar av 80-talet.
Platini hette också en pizzeria på Valhallavägen i Stockholm. Som förvisso har stängt. En händelse som ser ut som en tanke.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Michel Platini, Le Roi [Goals & Skills]

Diego Maradona (Argentina) – Forward
Deltog 1982,1986,1990 och 1994.

 Vad händer med en människa som växer upp i ett skjul i slummen och över en natt blir hela världens egendom?
Jo, världens ensammaste människa.
Jag tycker att det gick att läsa i hans ögon.
En saga med olyckligt slut.

Men… denna naturkraft. Denna egenartade man. Denna komplexa och karismatiska poet som med lika mycket rytm i kroppen som otakt utanför den, tog med sig den övermänskligt vackra fotbollens heliga gral i sin grav.
”En dag hoppas jag att vi kan spela fotboll tillsammans i himlen”, sa hans jämlike Pelé efter argentinarens död.

Tårarna rör sig.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Diego Maradona (2019): Official Trailer | HBO
Diego Maradona dog 25 november 2020, 60 år.

Johan Cruyff (Holland) – Forward
Deltog 1974.

Holländaren var på samma gång mittfältaren, anfallaren, försvararen, fältherren, dirigenten och det frispråkiga geniet och tillika son till grönsakshandlaren Hermanus och dennes sköna Petronella.
Och kedjerökaren, förstås. Det faktum som skulle bli hans död.
Amsterdam-födde Johan fick världsspelare fick aldrig vinna ett världsmästerskap som han kanske förtjänade. 1974 fick han se sig besegrad av hemmanationen Västtyskland.
Fyra år senare bojkottade han turneringen i Argentina (hela familjen utsattes för dödshot och kidnappsförsök).

Cruyff vann Ballon d’or (bästa spelare i Europa) vid tre tillfällen (1971, 1973 och 1974) och några framgångsrika år som tränare. I Barcelona.
Bland så mycket annat.
Den nederländska ikonen får väl också anses vara själva sinnebilden av vad som skulle gå under namnet ”totalfotboll”, (där alla spelare var överallt och hela tiden på samma plats men ändå inte).
Själv lärde jag mig – när det begav sig – hellre Cruyff-finten än multiplikationstabellen.
Jag kan märka det nu när jag deklarerar.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
New documentary Johan Cruijff – trailer #WorldCup74
Johan Cruyff dog 24 mars 2016, 68 år.

PÅ BÄNKEN.

Den innehåller spelare som med sitt landslag inte fått uppleva att spela en enda VM-turnering.
Två utespelare. En målvakt.
Och en förbundskapten, förstås.

Liam Brady (Irland)
Irland/Nordirland har en stor plats i mitt hjärta.
Vi har U2. Van Morrison. Stiff Little Fingers. The Undertones, George Best, Phil Lynott, The Boomtown Rats och så kan jag hålla på tills jag går vilse bland alla torvmossar i Bog of Allen.
Men framförallt min gyllene Arsenal-generation från 70-talets mitt och andra hälft. David O’Leary, Pat Rice, Pat Jennings, Frank Stapleton och den störste av dem alla.

Liam Brady.
Debuterade som 17-åring 1973 i Arsenal med den äran. Brilliant teknisk offensiv mittfältare med en vänsterfot känslig som en barometer. Körde utsvängd matchtröja, nerrullade strumpor och frisyr med avspänd attityd.
Vinylsamlare.
Som anglofil och trogen Tipsextra-fantast under 70-talet och stor anhängare av den skaviga elegansen blev Brady min store idol under många år.
Flyttade till Italien (Juventus, Sampdoria, Inter och Ascoli) 1980 och blev då för ovanlighetens skull en brittisk spelare som lyckades utomlands.
Brady låg bakom de tre mål som gav Arsenal segern i 1979 års FA-cup. För övrigt den match jag håller som den största jag bevittnat.
Arsenal vs Manchester United 3-2.
Den har jag dessutom på vinyl.
Han också.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Liam Brady   Irish man Abroad, RTE 2023

Eric Cantona (Frankrike)
“When the seagulls follow the trawler, it is because they think sardines will be thrown into the sea.”

Det var det enda den mysteriöse fransmannen klämde ur sig på den presskonferens som skulle handla om det hjärnsläpp och den karatespark på Selhurst Park som aldrig av förklarliga skäl blev ett frimärke 1995.
När den obegripliga och poetiska harangen var levererad reste han sig och gick.
Kvar stod ett pressuppbåd och gapade som, fiskmåsar.
På plan var Cantona rebellen med det självlysande intellektet.
Den uppvikta kragens svar på Charles Baudilaire.

Världsfotbollens gossen Ruda.
Han hade den självklara attityden, ”jag mot hela världen”. Han var den briljante, teknikern på alla de små ytor han drogs till.
Yttersidorna.
Lobbarna.
Arrogansen.
Skådespelare och författare blev han efter karriären. Bland annat.
Valdes 2001 till århundradets spelare i Manchester United.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Looking For Eric Full Movie

Neville Southall (Wales)
Det är skönt med målvakter som köper sin keps på närmaste bensinmack.
Det kanske är min romantiserade bild av brittiska spelare från en svunnen tid då estetiken såg annorlunda ut, men som kompenserades av okuvlig vilja att forcera hinder av lera, stretcha på puben och tävla med varandra vem som kunde slå ett inlägg mest snett upp på läktaren.
Southfall spelade 578 matcher i Everton. Bland annat.

Neville var en puma, en katt, en valross och en stark udda personlighet i samma person.
Neville var för övrigt också den mest profilerade spelaren under Tipsextra-epoken.
Tjugoen tillfällen.
Han bestämde sig också i premiären 1990 mot Leeds –  efter en synnerligen svag första halvlek –  vägra gå med in i omklädningsrummet.
Han satte sig i stället mot ena stolpen hela pausen för att – som han sa – ”samla sina tankar”.

Samla tankarna gör man inte så mycket för tiden.
Numera bleker snorungarna slingor, trycker in diamantringar ända in i hörselgången, rakar benen och står och flinar obekymrat jämte den ena tyrannen efter den andra. Sorgligt.
Southall valde i stället efter karriären att engagera sig i frågor kring jämställdhet och inkludering.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Neville Southall, Big Nev [Best Saves]

FÖRBUNDSKAPTEN.

Jackie Charlton (England)
 ”I’m a destroyer, a batterer, a fouler…”
Brutal självbild med den sedvanliga glimten i ögat.

När lagkamraterna i vätskepausen valde att fylla på vätska och hämta andan, passade Jackie Charlton på att dra några halsbloss.
Regler är inte för alla.
Bildskönt på något vis.

Som stenhård mittback i Leeds United gjorde han sig också känd som att föra en liten svart bok om vilka spelare som skulle ”märkas”.
Också bildskönt på något vis.
Romantiskt.
Charltons blev världsmästare för England på hemmaplan 1966 och så småningom en mycket populär förbundskapten för Irland. Deltog 1990 och 1994 med stora framgångar.
Inte riktigt kompatibel med lille svärmors-brorsan Sir Bobby under långa perioder (sagan hävdar 42 år).
Han agerade också grovslaktare tillsammans med kollegan Norman Hunter i Leeds mittlås under många år.
Dessutom bra kompis med påven och hängiven flugfiskare.
Bara en sån sak.

Tips från coachen:
Finding Jack Charlton – Official Trailer (HD)
(Bästa jag sett)

Jackie Charlton dog 10 juli 2020, 85 år.

Hur ser ditt lag ut?

Damer.
Herrar.
Blanda.
Dela in i grupper och diskutera.

Trevlig fotbolls-sommar!

Magnus Jacobsson är född 1965 och har varit Sala trogen i hela sitt liv. Moderklubb är Sala FF, men han spelade även med Enköpings SK i näst högsta serien, Heby AIF och några matcher med Norrby SK.
Musik är hans stora intresse i livet, men trädgårdsarbete är också något som fyller hans vardag.
Magnus har tidigare bidragit med krönikor till Sala-Heby Fotboll och nu dyker han med lite kuriosa och fakta kring fotbolls-VM.
Kanske minns ni Magnus när han under 90-talet var krönikör på Sala Allehanda under namnet Rockvaktmästarn.