Det fanns en tid i världen då kalla krig och ubåtar i Karlskrona var vardagsmat. Då SMHI bildar en enhet för hydrologiska prognoser och Sten Broman fyller åttio.
Men det fanns också en tid när jag var något av en trendsetter. Då jag uppmärksammades för mod, nyfikenhet och exklusivitet i kontrast till det gängse mainstream som var så flitigt förekommande på vardagslivets catwalk då.
Permanentat hår långt över axlarna, hål i örat, androgyn rosa-randiga långärmad collagetröja, pistage-korta byxor med stuprör, glimt i ögat och ljuslila cykelskor.
Det ska i också sammanhanget konstateras.
Jag fick inga tjejer på den tiden.

Nio matchställ och ett par skor.
Jag är rätt man för uppgiften.
Nu öppnar vi garderoben.

Eller som Coco Chanel kanske utbrast.
”Rätsömm raksömm, klapp eller kyss!”

Men vi börjar med IFK Malmö.
Nu tänker den uppmärksamme, är det inte dags att skicka iväg trendsettern på minnesutredning?
Nej. Vänta så ska ni få höra.
När Sverige 1958 stod som värd för det sjätte världsmästerskapet deltog 16 lag och Argentina var ett av dessa. De var satta att spela premiärmatchen mot Västtyskland på en sprillans ny Malmö stadion.
Ett stort problem uppstod dock, när den engelske domaren John Leach kom på att han kanske var färgblind. Han tyckte de båda lagens tröjor var så lika varandra att han vägrade starta matchen.

Eftersom Argentina hade glömt bortastället (dom var bortalag) hemma i Buenos Aires, så blev det lite kalabalik i den redan stora kalabaliken.
Men det var då ”Svacke” Hjertsson klev in i handlingen. Han var materialare i IFK Malmö och hade samma flyt i steget som Bosse Larsson (som för övrigt sägs ha varit bollpojke under samma match)
Han rusade iväg och greppade Malmö-kamraternas glänsande och nytvättade tröjor.
Argentinarna drog på sig det gula stället och matchen kunde äntligen blåsas igång.
Västtyskland vann matchen med 3-1.
Mycket gick att skyllas på.
Men det var fan inte ”Svackes” fel.

Det var en kurios inledning och sidförflyttning från ämnet men ändå en sedelärande historia.
Man ska aldrig glömma sin tröja i Buenos Aires.

Länk till bild

England 1966
Ständigt dessa västtyskar som alltid ska bli lottade som hemmalag.
Vit tröja och svarta byxor.
I detta mästerskap i England där sommaren klassades som den sämsta under hela 1900-talet, var det mindre lyckat att hemmanationen hade tröjor skapade i ett luftigt lättviktsmaterial för att tåla årstidens hetta.
Tyskarna vann slantsinglingen och där stod engelsmännen med sitt bortaställ (hemmastället var vitt) dragna över sina bleka kroppar som vore de ett offer för ett par portioner Yorkshire-pudding för mycket.

Sagt och gjort, med Bobby Moore i spetsen, klev de in med en utstyrsel som i min värld går under rubriken ”Oj!”
Helröda, långärmade, Three Lions-emblemet på bröstet och absolut inget mer. Stilrent, snyggt skuret och i allra högsta grad det snyggaste i historien. Sockervita brallor och ett segervisst humör.
England vann hela turneringen, men den stora frågan skulle bli hängandes; var Geoff Hurst 3-2-mål verkligen var lika inne som tröjan blev?

Länk till bild

Brasilien 1970
Världsmästerskapet 1970 i Mexiko.
Jag har små fragment i minnesbanken, som är svåra att sätta på pränt. Svåra att urskilja. Sån är förnimmelsen. Men det är väl klart att jag som femåring tjusades av mästerskapet. På ett och annat sätt.
Senare hade Pelé sin fotbollsskola på tv.
Det var reportage i Buster och jag läste lite senare hans självbiografi och jag var vaken och alert när kontraktet med New York Cosmos skulle skrivas under. Han hade då vunnit tre mästerskap och det var inte bara hans cykelspark och den månghövdade lårmuskeln som imponerade och blev beständig.
Det var också hans – och lagkamraterna – sätt att bära upp matchstället med den äran.
Verde-Amarela – ”de grön-gula”. Som symboliserar den stora regnskogen och landets natur.

Den vackra gula färgen som limmar på den gröna i halsen och änden i ärmen lätt och lagom bomull. Kanske tidernas snyggaste färgkombination. Byxorna var blå med brandgul siffra och strumporna var vita som vanilj.
Perfekt passform. Inte en onödig millimeter.
Nummer på ryggen. Inget namn.
Bara snyggt..

Länk till bild

Sverige 1958
Alla tröjor med krage och liten blyg urringning går sen gammalt och per automatik in bland de nio. Alla tröjor med ribbstickad mudd längst ut på ärmen med samma färg som siffrorna på ryggen går samma väg.
(Om mudden skulle vara för slapp gör man enkelt om det hela genom sicksack, rättsida mot rättsida och elastisk söm).

Tröjorna var i bomull, finalen spelades på Råsunda och siffrorna i ett snyggt typsnitt. Svenska flaggan till vänster på bröstet och en vajande majskolv på kanten.
I finalen mot Brasilien spelade sydamerikanerna i i sitt blåa bortaställ som också var vansinnigt iögonfallande.
Pele’ debuterade som 17-åring.
Med nummer 10 på sin tröja.
Precis som Arne Selmosson.

Länk till bild

Uruguay 1930
Det lite lustiga kring finalen på Estadio Centenario i Montevideo var inte att den argentinska skyttekungen Guillermo Stabile – som det anstår nån med det efternamnet – var stadig och balanserad, utan beslutet att använda en argentinsk boll i första halvlek och en uruguayansk boll i andra. Det är bra. Jag gillar rättvisa.
Ett annat beslut som gnager är det faktum att byten på den här tiden inte var tillåtna. Därför blev det väldigt synd om Argentina då de fick tre skadade i andra halvleken.
Inte alls bra.
Jag tycker inte om orättvisa.

Hemmanationen ställde hur som helst upp i skimrande himmelsblått, svarta bylsiga byxor, tvåfärgade strumpor och blev såsmåningom i dessa textilier världsmästare med fyra mål mot två.
Snörning och krage. En blygsam polo på målvakten. Inget kladd som distraherar och förfular.
Inget landsmärke.
Det behövs inte. Det ända som behövs är det graciösa.
Och tårarna hos publiken.

Länk till bild

Västtyskland 1974
Jag minns det som om det vore alldeles nyss.
Fast det inte var det. Det var i mitten av 70-talet. IF Norden och IFK Sala blev ett par och fick ett litet kärleksbarn som först fick heta IFK Norden och sedan Sala FF.
Vad man då saknade var designen på den nya matchtröjan, som då skulle få symbolisera nytänk och medvetenhet. För nu skulle det minsann klättras i seriesystemet (varför det inte klättras vet ingen. Forskning pågår).
Det var då min kompis Tomas klev in i matchen och levererade. Lokaltidningen hade utlyst en tävling över förslag hur tröjan skulle kunna se ut och presenteras. Tomas, som hette Pettersson i efternamn, vann. Tröjan blev röd med två breda vita ränder till vänster och det blev den snyggaste tröjan i klubbens historia.

Länk till bild

Hur västtyskarna gjorde vet jag ingenting om. Mer än att det blev den stora kolossen Adidas som sydde sviden Beckenbauer och hans kamrater bar när de vann mästerskapet 1974.
Det blev den ikoniska vita v-ringade toppen med svart rand och de svarta byxorna och, förstås, de läckra vita strumporna stuckna i ett par väl inkörda och putsade Adidas World Cup med nitad röd och svart sula. Och dom tre vita ränderna, förstås.
Stilrent och klassiskt på alla vis.

Italien 1982
När lokaltidningen Sala Allehanda samma år som VM i Spanien 1982 skulle svinga hejvilt omkring sig för att hitta det optimala och skönaste skämtet när första april var kommet, tänkte de stort.
Eftersom Paolo Rossi då och tidigare och några år till var världens största namn. En skyttekung och livsfarlig best i straffområdet.
Det är klart att vi ska försöka vara så trovärdiga som möjligt och skriver in Rossi i den lokala historien och låter salaborna äntligen känna av möjligheten att under några år resa sig upp i seriesystemet (det vill sig inte riktigt, men forskning pågår) som egentligen bara var möjligt i Åshöjden, resonerar de.

Sagt och gjort på en löpsedel nära alla och envar
Paolo Rossi skriver på hos Sala FF!
Nu blev det inte så, Rossi stannade i Italien, vann skytteligan i VM med sex mål och utsågs till vm-turneringens bäste spelare.
Och det var tur det. För då slog skönheten i taket och vi vallfärdade till Heby textil för att hitta något som åtminstone en aning påminde om färgpaletten sydd med Medelhavets elastiska sömm.

Han spelade i den azurblå tröjan, med de finstilta detaljerna i de italienska färgerna på kragen och det klassiska tygmärket skuren i tidlöst format. Tättslutande passform.
En urbota läcker tröja – som när man blev lite svettig – blev ännu mer bohemisk och lättjefull.

Länk till bild

Zaire 1974
Det var inte så att försvararen Mwepu Ilunga hade dålig koll på regelboken. Som det verkade. Han ville bara få tiden att gå, förlänga matchen, stjäla några sekunder från framtidens urtavla. Slippa se livets ondska och jävelskap så snart domaren blåst slutsignalen.

Tredje matchen i gruppspelet. Brasilien får frispark i den 85:e minuten och de samlas i sedvanlig klunga kring bollen och afrikanerna ställer upp sin mur.
Allt är frid och fröjd, tills Ilunga plötsligt – innan domaren blåst i sin pipa – rusar fram och tjongar bort bollen till vägs ände och en stund av väldigt dålig stämning uppstår.

Till den omänskligt djävulskt onda saken hör att landets slemsäck till diktator, Mobutu Sese Seko, som missnöjd efter lagets storförlust mot Jugoslavien (0-9), hotar spelarna att inte få komma levande hem om de förlorar med mer än tre mål.

Mwepu kunde sina regler.
Mwepu kunde fått en lysande karriär. Utomlands. Men fick aldrig tillåtelse till det. Några år efter världsmästerskapet avlider han efter en tids sjukdom.
Men han var en av de stolta ”The Leopards”. Med tröjor som mjuk gräddig päronglass, med mönstret av leoparden på bröstet. Kragen med melankoliskt gult i kanterna. Vackert.
Men så sorgligt.

Länk till bild

Portugal 1966
Vi fick stryk med tvåsiffrigt mot Benficas juniorer. Och efter seniorernas träning stod Stefan Schwarz kvar i en timme och tränade frisparkar. Det är sånt som skiljer bra skyttar mot dåliga.

Utanför stadion kring en cirkulär stenmur med allsköns blomster som inte alls gjorde bort sig i den delen av Lissabon, rörde sig två människor i vördnad kring den tredje. Tio meter därifrån fanns jag med en kamera i hand.
Redaktör Bergvall stod med sitt block som om han inte gjort annat i livet. Bredvid honom stod en liten stor man som satt ett gigantiskt avtryck i fotbollshistorien. ”Den svarta pärlan”, Eusebio sa Silva Ferreira.

De två samspråkade om livet, kanske om Lissabons infrastruktur, kärleken eller kanske det historiskt vackra matchstället de bar under VM 1966, då Portugal kom trea och Eusebio vann skytteligan med sina nio strutar.

Djupröd. Vinröd. Maroon. Burgundy.
Kärt barn har många namn. Den varma nyansen på tröjan. Ärmslutens skogsgröna revär med ett välplacerat tygmärke till vänster över hjärtat. Vita byxor och gröna strumpor. Bra komposition.
Oerhört bra.

Länk till bild

Argentina 1966
Kvartsfinalen blev mer än lovligt rörig.
Argentinas lagkapten Antonio Rattin hade vaknat på fel sida och visade spår av sällan skådat dåligt humör. I kvartsfinalen mot hemmanationen England fick den tyske domaren Kreitlein klä skott. I Argentina går matchen under namnet ”seklets största stöld – El robo del siglo”.

Rattin blev så oxtokig på rättskipare Rudolf att han helt sonika vägrade kliva av planen, utan slog resolut ner stussen utan respekt för den monarkiska monokeln på den röda mattan.

Jag ska inte hävda att såret från Wembley var en liten del i upprinnelsen till Falklandskriget sexton år senare. Det ska jag verkligen inte göra. Men efter den matchen var relationen något ansträngd kan man lugnt konstatera. Det tyckte Maradona också 1986 och passade på att lura upp engelsmännen allra högst upp på Estadio Azteka.
1966 års match slutade 1-0 till de brittiska lejonen med det faktum att det gula och röda kortet introducerades och började användas i Mexiko fyra år senare.

Det slutade också med att de båda lagen vägrade byta tröjor med varandra. Det innebar alltså att Rattin och grabbarna fick behålla sina traditionellt lodräta azurblå randiga tröjor med stöddig påsydd krage korta eller långa ärmar, svarta byxor utan förmodad innerbyxa och strumpor som kusiner från landet i lila/grått. Inget förbundsmärke på bröstet. Allt nerkokat i en synnerligen härlig förening.

Länk till bild

Antonio Rattin, som för övrigt var 1.90, men ändå kom till korta, fortsatte att vara arg i Federalist Unity Party, ett politiskt parti till höger om vänster.
Domaren Rudolf Kreitlein återgick till sitt arbete som skräddare.
”Den tappre lille skräddaren” blev hans eftermäle.
Fint, på något vis.

Adidas Argentina
Alltså, jag vill verkligen inte förringa någons insats, kunskap eller färdighet. Verkligen inte. Men nog fan hade väl Diversearbetarna i Salakorpen på 70-talet slagit Västtyskland i finalen 1954. Lätt.

Bättre än så var det inte. Om vi ska vara ärliga. Jag vet bagare, rörmokare och skogshuggare som hade skjutit in målvakten Toni Turek (underbart!) i maskorna och rundat högerbacken Josef Posipal lätt som en plätt.
Fotbollen på den tiden var som ornitologens dans i busken. Som sengångarens färd mot natt.

Och allt var i svartvitt.
Utom dojjorna.
Dom var bruna som en mördarsnigel. En lätt svank i sulan. Lädret av kalv. Dobbarna av gängad aluminium och varmförzinkat stål. Spets av tungsten som kunde markera revir likt ett mindre spett i skenbenen på motståndaren. De vägde som en fjäril.

Fråga Helmut Rahn om ni inte tror mig.
Nu dog han i och för sig för 16 år sen.
Men han satte i alla fall punkt på finalen mot Ungern.
Med ett par varmförzinkade kalvar på fötterna.
Tänk om Diversearbetarna haft såna. Då hade de vunnit korpen. Överlägset.

275 matchställ från den första VM-turneringen.
Det kräver sin man.
Men en sak vet vi.
Det var bättre förr.

Länk till bild

Trevlig fotbollssommar!