Bollen är rund!
Ja, allt kan hända.
Men den här gången…
Eller!?

Tegelvallen var solig denna tisdagskväll och det var närmare 280 åskådare som ville se Heby AIF:s stolthet spela.
Och stannade de kvar en stund efter slutsignalen fick de åter höra “Hemåt det bär” ljuda från omklädningsrummet.
Och på något sätt kändes det som att vår älskade Sven Bengtsson var närvarande när hans lag besegrade Strömsbergs IF med 3-0 i Upplandsfyran.
Ja, det är nog många Haif-are där uppe bland molnen som ler just nu och Sven är en av dessa.
Men han saknas verkligen när Haif spelar på klassiska Tegelvallen som invigdes 1935, bara ett år innan Sven föddes.

Mycket har hänt på Tegelvallen under de 91 åren och snart är det dessutom premiär för det nybyggda huset mellan läktaren och omklädningsrummet.
Det är snart där det bland annat kommer att gå att få sig en korv och en kopp kaffe.
”Vi öppnar den snart, det är någon besiktning kvar.”
Meddelade Andreas Ahlin i Haif när han fick frågan någon minut före slutsignalen.

Men det här ska trots allt handla om det som händer med klubbens herrlag.
Sex matcher återstår och Heby AIF leder Upplandsfyran med fem poäng före ett lag (Sunnerstas andralag) som inte får gå upp.
Till trean Gräsö Norrskedika är det tio poäng och till fyran Procyon BK elva poäng.
Ja, ni förstår läget.

Det är fem år sedan som Heby AIF senast spelade division 3-fotboll.
Då blev det en säsong med endast två segrar och med Jonas Ahlin som spelande tränare.
Men ni kanske minns att det var en annorlunda säsong på grund av coronapandemin. Serien startade i juni och den sista matchen spelades nästan i juletid.
Den 20 november var det 40 åskådare som såg Haif förlora med 1-3 hemma mot Procyon BK i den sista omgången.

Flera av dagens spelare i Haif var med då och vet vad som krävs på den nivån.
Men då var de flesta av dessa unga pojkar, mycket unga.
Det är annorlunda nu och visst ska västeråsaren Erik Acar hyllas för det han gjorde under de år han tränade klubben.
Det som sedan Johan Namerius tog över och har förvaltat så väl.

Men som sagt, vi ska inte ropa hej ännu.
Det återstår trots allt sex matcher och 18 poäng att spela om.
Men vad är det som talar för att Heby AIF skulle rasa ihop?
Att det helt plötsligt skulle förlora flera matcher?
Ja, en anledning kan vara att bollen är rund….

Det är dessutom inte så ofta som Heby AIF vinner Upplandsfyran (vilket jag tror Haif vill göra även om Sunnersta räknas bort).
Blott fyra gånger har det skett och endast en gång sedan 1942.
Det var säsongen 1992 och med den mycket trevlige och alltid glada Rune Berglund som tränare.
Året efter kvalade för övrigt Haif upp i division 2, men det är en annan historia.

Mot Strömsbergs IF var det klasskillnad och Haif var närmare 5-0, kanske 6-0, än att Strömsberg skulle göra mål.
Ett par heta chanser skapade de dock, men Isak Fahlström hade som helhet en lugn afton.

Efter matchen satte sig jag och tränare Johan Namerius ner och pratade om matchen. Men också om de närmaste matcherna, om lagets kvalité och bredden på bänken.
Jag skojade också och sa ”att nu är det väl klart”.
Men givetvis gick han inte i fällan.
Med all rätt.
”Vi har två svåra matcher framöver mot Håbo FF och Gimo IF på bortaplan.”
Sa Johan vänligt men bestämt.

Till ljudet av “Hemåt det bär” var det många lyckliga Hebybor som lämnade Tegelvallen vid 21-tiden på tisdagskvällen.
En sång som varit förknippad med Heby AIF i många år.
Sven Bengtsson berättade för några år sen historien för Sala-Heby Fotbolls Ove Eriksson om hur det hela började och den är värd att berätta igen:
“Det sägs att det var förmodligen på 50-talet. Heby AIF hade en bortamatch och åkte tåg till den matchen. På tåget ska Nisse Nilsson och “Ärtan” (de är också två legendarer i Heby AIF) ha kommit i samspråk med några soldater i Frälsningsarmén. De sjöng på tåget en sång som Hebykillarna tyckte var trevlig. De fick den nedskriven och sen har den sjungits i klubben.”