Alla har vi haft drömmar.
Kanske sömnlösa nätter över att inte passa in eller att känna sig utanför.
Eller helt enkelt bara en dröm i positiv bemärkelse.
Fotbollen fick mig att tidigt hitta en plats och ett sammanhang.
I laget trivdes jag, jag var någon och drömmar väcktes om att bli något riktigt bra.
Ja, kanske till och med ett fotbollsproffs.

På den tiden, 1970- och 80-talet, var inte allsvenskan en liga med spelare som kunde leva på sin fotboll.
För att tjäna pengar var man tvungen att bli sedd av en utländsk klubb, helst då från England, Tyskland, Spanien, Italien och så vidare.
Den drömmen bar jag på under några tidiga tonårsår.

Nu blev det inte riktigt så och faktum är att jag ”inte ens” fick spela med distriktslaget.
Någon träning blev det, sen blev jag ”bortplockad”.
Blev jag ledsen?
Nej, det fanns annat i livet som lockade och jag insåg även min begränsning.
Kompisar, partaja, semesterresor…
Ja, ni vet!

Men att som ung tonåring bläddra i en Buster och hoppas att man skulle hitta ett par fotbollsskor likt Benny Guldfot fanns där.
Och kärleken till fotbollen har följt mig i livet och tittar jag tillbaka på min beskedliga fotbollskarriär så blev den ändå inte så tokig.
✔️ Spel i gamla division 3 (tredje nivån) och dessutom Sala FF:s första målskytt i trean.
✔️ Över 300 spelade seriematcher med Sala FF som junior och senior.
✔️ Några roliga säsonger med Norrby SK i femman, sexan och sjuan.
Plus en hel del annat såsom fotbollsläger, hattrick, bicycletas och lagfester.

Min sista match gjorde jag som 39-åring med Sala FF:s B-lag 2004.
En säsong som lagledare tillsammans med Juhani ”Jussi” Panula och där jag gjorde en del inhopp (även den elva år äldre Jussi hoppade in en match).
Bland annat gav jag mig själv speltid på Bergvallen(!) i Hallstahammar där jag innan match lovade att göra mål.
Så blev det och dessutom två mål denna dag på en arena som hette nästan som jag.

Fotbollen har gett mig massor och det gör den fortfarande.
En livslång kärlek!
Skrivandet på Sala-Heby Fotbolls sajt bidrar till det och det är nog så att jag gillar den lilla fotbollsvärlden mer än den stora.
Visst, jag följer mitt Djurgårdens IF slaviskt, men allt som oftast från tv-soffan.
Och jag såg nog kanske 75 av de 104 matcherna under det nyligen avslutade världsmästerskapen.
Nörd? Ja!

Men den lilla världen är snällare, ärligare och oftast roligare.
Att stå på Mullevi med en korv ena handen, en kamera i den andra och block och penna i ficka – det är en speciell känsla.
Eller att en gång i tiden cykla ner till Silvervallen en vacker onsdagskväll för att se ett derby mellan Sala FF och Grällsta IF.
Det var tider det…

Silvervallen är sedan många år borta och Grällsta IF har inte i år ett seniorlag i seriespel.
Men till Lindvallen i Kila ska jag och många andra på lördag, då ska Lindvallen Cup spelas.
Kul!

Men det här ska inte handla om min måttligt framgångsrika fotbollskarriär.
Det är ett avstamp till en serie i 13 avsnitt som inleds i morgon, tisdag.
Jag har kontaktat 13 lokala spelare som en gång i tiden fick göra det som jag drömde om: Att bli uttagen till Elitlägret i Halmstad.
Ja, det var den stora drömmen för många av oss, men det var få som blev utvalda.

Sala-Heby Fotboll presenterade för en tid sedan en lista över alla spelare från Sala och Heby kommuner som fått göra resan till Halmstad.
En lång lista med många profiler som ni kan se här och här.
Unga spelare som hade en dröm om att bli något riktigt stort.
Några nådde långt – andra gjorde samma resa som jag (spelade på lokal nivå i många år), men det var också många av dem som bara något år efter Elitlägret slutade sparka på bollen.

De 13 talangerna får nu chansen att berätta om sin resa som innehöll många minnen.
Men också en dröm och målsättning som kanske inte blev som de hade hoppats på.
Men utan drömmar blir det ingenting och hur det än är är inte fotboll det viktigaste som finns.
Eller?!