I augusti för 37 år sedan, 1989, fick Sala FF:s A-lag åka till Sovjetunionen. Det var den sovjetiska staten som bjudit in föreningen i ett kulturellt utbyte. Utöver fotbollsföreningen från Sala var även en balettförening och musiker från Västerås inbjudna.
Sala-Heby Fotbolls krönikör Magnus Jacobsson spelade då i SFF och fick följa med på ett äventyr som blev ett minne för livet.
Här berättar om resan och dess strapatser.
Även Sala Allehanda åkte med i form av Göran Carlsson och han skickade dagligen hem rapporter från den minst sagt exklusiva resan  bara några månader efter att muren hade fallit i Berlin och Sovjet så småningom blev Ryssland.

1930 skrev belgaren Hergé bladvändaren ”Tintin i Sovjet”.
141 sidor fyllda med GRU-agenter, potemkinkulisser och bolsjevikernas bortglömda skattkistor.
59 år senare nedtecknas ”Sala FF i Sovjet”.
14 dagar fyllda med KGB-män i cowboyhatt, vodka, strömming, makaroner och stora äkta sibiriska björnar som man kan ha på huvudet.
Om handslag mellan öst och väst.

Att söka hågkomster från 37 år tillbaka är som att förhålla sig till frugans födelsedagar.
Man glömmer lätt.
Slingrar sig. Lägger till.
Fabulerar.
Men gör sitt yttersta för att försöka minnas.

I de underjordiska fabrikerna tillverkas vapenplutonium och hemliga spionsatelliter. På kartor lyster staden med sin frånvaro. Man talar med förseglade läppar. Man tänker tyst så ingen hör. Delar av provins är stängd och sluten för en värld utanför.
Regioner finns inte.
Men vi är där.
Sibirien i slutet av 1980-talet är varken mindre eller större än tidigare. Skillnaden är bara en begynnande öppenhet som fortfarande bara är en liten glimt i dörrens glipa men som sakta ska släppa in världen utanför.
Vi är bland de första.
Tåget på Transsibiriska järnvägen tuffar förbi en bit härifrån och vi varken hör eller ser den. Vi anar bara ett världshistoriskt räls som tar människor från en plats till en annan, med mycket tid och avstånd emellan.
Vi har hört att den finns där.
Vi har en match att spela också.
Nationalsång, pompa och ståt som det anstår människor som nyss kom in utifrån. Tänk vad en instängd värld kan må bra av att omfamna det utifrån okända.
En ståbas låter bäst när den är lycklig.
Balett dansar man bäst när man är glad.
Tillsammans gör vi grejen.
Men sen delas vi upp i två grupperingar.
Jenisej är landets största flod och dennes namne HK Jenisej Krasnojarsk är landets största bandyklubb och det är under deras stadion i katakomberna vi bor. Det är som att sitta på Långholmen. Eftersom kulturen i landet historiskt är placerad på piedestal får tjejerna som dansar och killarna som trakterar instrumenten husera mer ståndsmässigt.
Det gör oss inget, vi har nog med att överleva.

Någon vecka tidigare kliver två piloter i blå träningsoverall i frotté in i den välanvända flygplanskroppen. Bagaget har man efter bästa förmåga knökat in, synnerligen ojämnt fördelat längst fram där vi sitter. Det finns de som är tvungna att lägga upp benen på resväskor. Det finns de som lägger märke till ett eventuellt kommande åskväder och det finns de som lägger skulden på sig själv att man ens följer med. Luftakrobaterna har bråttom och stegen är raska och det dröjer inte länge förrän de startar ett plan lodrätt rätt upp i det mörka och tysta.
Där lyser miljarder miljarders miljoner stjärnor.
På stolarna i ett plan slocknar några andra stjärnor. Det är en lång färds natt mot en ytterligare en dag.
Moskva ses bli mindre och mindre och är till slut lika borta som förhoppningen att någonsin komma tillbaka till mina två rum och kök på Väsbygatan.
Året är 1989 efter Kristus.
Och äventyret har bara börjat.

Det lilla planet krummar och kränger, och med flygkraschen i Oskarshamn tidigare under året, då 16 personer omkommer i färskt minne, infinner sig paniken. Hysterin ackompanjerar två gamla stridspiloter när de med säker hand tar kommandot över vingar och motorer.
Tjejerna i Aros Skandinavia Dance Group, som ska dansa balett på kulturfestivaler och platser som oss, rockabilly-bandet som ska rocka fett i hockeylador och samma platser som oss, somnar till slut. Några i laget håller sig vakna och spelar – i poker – bort en betydande del av de 500 rubel vi alla har fått oss tilldelade av det sovjetiska sportministeriet.
Var och en av oss är ekonomiskt oberoende i resten av vistelsen.
Brorsan tänker köpa sig en moped.
Jag avråder honom, med tanke på logistiken.

I Baku i Azerbajdzjan råder som vanligt undantagstillstånd och vi får poliseskort med blåljus och tjutande sirener genom en spökstad, till ett högt majestätiskt hotell och runt staden suger man olja ur jorden som om det handlade om ett trögt flytande raffinerat lavemang.
Vi ska komma att bada i Kaspiska havet.
Brorsan leker haj.
Jag leker att jag är någon annanstans.
Det är tyst, öde och det blir också morgon i södra Sovjet, ett tiotal mil från gränsen till Iran, där frukost serveras med bland annat strömming och makaroner.
En kombination som påminner om isterband och konsistensfett.
Och buljong. Mycket buljong med olika diffusa djur.
Vi spelar visst en match också.
Det är tämligen tomt på läktarna.
Det ekar av stolpskotten och vi vet inte hur det går.
Men det gör oss inget, vi har nog med att överleva.

Vi har en guide med oss också. Kanske heter han Oleg. Jag har glömt. Doppat minnet i kallt vatten.
Han har jeans.
Han har varit med förr.
Snäll och informativ.
Vi bjuder hem honom och hans fru till Sala långt senare.
Vi äter kräftor, dricker sprit och dansar på bordet.
De åker hem och plötsligt är de borta.
Förgänglighet är en del av livets dåliga minne.
Jag tror det han hade ett par Levis 505:or.

På 14 dagar lyfter vi, med inrikesflyg, vid tolv tillfällen och jag har räknat ut att vi landar vid exakt lika många.
Det är logiskt.
John Wayne är det inte.
Han är mannen med Wrangler-jeans och cowboyhatt. Han håller avstånd, men med en påträngande närhet. Ingen vet vad han gör där. Är han den stumme och blyge reseledaren? Den barmhärtige ledsagaren? Den ensamma cowboyen eller den mystiske KGB-mannen?
Han sitter varje dag längst fram i bussen. Han övervakar träningar från löparbanan. Han verkar inte känna någon. Han är ensam med sin misstänksamhet.
Han verkar inte ha några vänner.
John Wayne.
The lonesome cowboy on tour.

Jag är övertygad om att alla tror att vi är ett stort, etablerat och upphöjt lag från det avlånga landet i väst. Stjärnor på besök.
Människor i staden trängs på gatorna, folk klättrar på bussen. Poliser som hytter, poliser som tutar. Hela staden är lika galen som den kunde vara på den tiden när Håriga Damen och Elefantmannen kom till byn.
Bussen kör fast i människors kärlek. Jag är så stinn av bekräftelse att jag efter matchen köper en Pravda och mjukglass så naturligt och världsvant som man bara gör när man möts av leenden överallt.
Vi skriver autografer med påklistrad vana och nonchalans. Man får lite sendrag.
Plötsligt är vi idoler.
Men vi är bara ett lag långt ner i hierarkin.
Det är som i stjärten på en babian.
Molnfritt och varmt.
15 000 människor på läktarna.
Brorsan och jag värmer i halvtid.
Bröderna Jakobsson. En bok Fjodor Dostojevskij aldrig skrev, men borde ha gjort.
Inom loppet av en halvannan minut dyker de upp.
Som en svärm.
Bollkallarna. Minst 20.
15 000 sitter kvar.
Vi spelar tvåmål mot knattarna och publiken skriker, hurrar och helt plötsligt är vi mer älskade än Bröderna Karamazov.
Dynamo Barnaul vinner den riktiga matchen med 2-1.
Vi bekymrar oss inte så mycket över det, vi ska ju ändå gå och kolla rugby.

Goyazan Kazakh, Avtomobilist Krasnojarsk och Hakasija Abakan är inte medlemmarna i Sovjets svar på Bröderna Herreys, som man kan tro.
De är tre ytterst habila fotbollslag som är betydligt bättre än oss. Det måste man ge dom.
Det blir vi varse under resans gång, men på alla banketter är vi jämlika,
Hur tuggar man egentligen buljong?
Och måltidsdrycken smakar bra.

Ishockey är lika stort i Sovjet som avståndet mellan Kaliningrad i väst och Vladivostok i öst.
Hallarna är lite mindre men ska ändå ikväll rymma galopperande, snabb och svängig musik som väl egentligen bara mödrar och raggare kan älska.

Instrument står där de står, sladdar i hål där de får och brylkräm finner sin plats i deras hår.
Flera tusen på ena långsidan och plötsligt – utan att någon såg det komma – behövs två ljudtekniker. Synthkillen, vi kan kalla honom Jakob, anmäler sitt intresse och eftersom jag då på tiden sysslar med radio så faller det tydligen på min lott att hjälpa till.
Det är ett bra ljud. Bra drag. Det blixtrar.
Den kraftiga klangen i ståbasens tjocka E-sträng slår sönder fördomen om att detta bara skulle vara för dem med överdimensionerat överbett, passgång och tätt mellan ögonen, långt ute på den svenska landsbygden.
Den är för alla.
Red Hot Max från Västerås välter ladan över ända.
Rockabilly har kommit till stan.
Men den åker därifrån redan nästa dag.

Att flyga över en sovjetisk öken när det sakta mörknar, när vinden är långt ifrån både Glasnost och Perestrojka, med en bit över 40 graders feber, är inte att rekommendera. Då plockas du helt enkelt in på en brits i kabyssen hos piloterna där någon form av livräddning påbörjas av några påhittade läkare.
Den fungerar inte riktigt, så ett abrupt beslut måste tas.
Här måste det obönhörligen nödlandas i Aktjubinsk, i ett till synes ingenmansland vid en lokal långt främmande Landstingets hornhinneavdelning och allt känns som i en skräckfilm där Hitchcock skulle kunna regissera om han nu inte varit död i nio år.
Det är byxor som lättas i linningen, hasas ner, en spänning som pågår och in i ena skinkan skickas en nål från ett spruta stor som en brödkavel och som om ingenting vore värre tvingas den gravt febersjuke lagkamraten dricka en liter av något ytterst sekretessbelagt som fortfarande är höljt i dunkel.
Lagkamraten, vi kan kalla honom Johan, rapar, reser sig och går.
Vi funderar aldrig över vad som finns i flaskan, vi är i full färd att bli religiösa.

Inför den många timmar långa bussresan genom en svettig öken (igen!), stolpar vi in hos lokala handlaren och köper upp hela lagret med läsk.
Bussen är gul, som om det skulle spela nån roll.
Det är korsdrag. Det spelar roll.
Och som inte allt vore nog står plötsligt en liten farbror och säljer melon. Varför just där, borde vi kanske ha tyckt. I öknen. Hur kom han dit? Föddes han där, helt utan vidare och har råkat blivit kvar?
Melonerna gör sig dock bra i landskapet.
Både i det inre och i det yttre.
Vi tackar vänligt och kanske försvinner farbrorn ner i ett hål. Vi tänker inte så, men vi fortsätter att fundera.
Bussen går fint på fyrans växel, även om väghållningen har en del att önska. Vi ser inga djur. Vi ser heller inga större förhoppningar. Vi ser hägringar. Tunnbrödsrullar, pannkakor, pannbiff med löksås och två grillade med en jävla massa mos.
Någon svimmar, en slutmuskel kapitulerar och det blir nödgat att stanna bussen och fram dansar en hel by, en dans som de flesta av oss på småtimmarna brukar dansa hemma på Statt. Det svänger måhända, men det är otakt, men det är inte snyggt.
Värmen tilltar och en öken blir inte mindre hotfull av att man låtsas rymma den mellan tummen och pekfingret.
Vi kunde ha tänkt att imorgon är en annan dag.
Men vi orkade inte det, vi hade nog med att överleva.

Det är lite synd om högerbacken och det är inte min mening att såra honom. Han är försvarare i ett lag som denna dag lockar 5 000, att från läktaren få bevittna hur det egna laget ska besegra ett lag bestående av moderna främlingar med moderna fotbollsskor.
Vid det här laget är jag så hård i magen att den gamla sovjetiska stridsvagnen T-34 från andra världskriget, inte för ett ögonblick skulle kunna skada mig med en kula och få mig ur balans. Jag har ingenting att förlora. Jag vill bara känna lyckan i mig igen. Jag vill få utlopp.
Jag får helt enkelt feeling.
Jag fintar, far och flänger, så att högerbacken till slut ber att få byta.
Jag får en kristallvas för besväret.
Och jubel från 5 000.
Och högerbacken?
Han försvinner ut i marginalen utan att duscha.

Lagets kapten är blyg och smyger upp vid min sida. Han harklar sig lite för att få min uppmärksamhet. Han måttar en liter med sina händer, ljudar ordet jeans och bokstaverar byteshandel med ett kroppsspråk jag inte har sett sedan Inga Gills glansdagar i Gäster med gester.
Språkligt befinner vi oss i olika dimensioner.
Men jag förstår att han vill ha mina Levis 501:or.
Han får inte det. Inte för att jag är missunnsam, utan mer för att jag ska slippa stå i bara kalsongerna på flygplatsen några dagar senare.
Han låtsas klunka och vill påvisa det njutbara med ett okryddat brännvin som är starkt nog att skära en Rossijskij.
Samma verksamhet pågår över hela planen, tills domaren nödgas bryta den sedeslösa kommersen.
En högerback är vid det här laget fortfarande glad och förväntansfull.
Det är en gräsplan utan gräs.

Bussen som ska ta oss hem till Sverige mellanlandar någonstans i Moskva. Jag minns att jag vill se stadens tunnelbana som ska vara den allra vackraste, jag har köpt en liten packe LP-skivor i sovjetiska utgåvor och framförallt vore det härligt med en balalajka med sovjetisk klang och himmelsk lyster.
Men jag hinner inte.
Men basisten hinner minsann.
Han kliver, med andan i halsen, på bussen och ler som bara en ståbasist från en residensstad kan göra.
Han hade köpt sig en ståbas.
En till.

På en flygplats i Moskva som eventuellt heter Sjeremetevo står ett sällskap hålögda, undernärda och desillusionerade unga män med massa rubel i sina fickor.
Nu ska de äntligen få åka hem för att få näring.
Den icke-konvertibla valutan är inte tillåten att föras ut ur landet.
Fönsterputsaren är lågavlönad.
Det ser man på den krumma ryggen.
Efter två veckor är våra tankar så trötta att de skulle kunna få en koalas sömnbehov av blekna av avund.
Fönsterputsaren i arbetsoverall och stege vet inte nu att han om bara några ögonblick ska ha fickan full av rubel. Slantar och sedlar. Några månadslöner.
Jag skänker honom allt jag har.
Han blir glad och ler. Som om han tvättat rent sina ledsna ögon.
Han vinkar hej då.
Fönstren har fortfarande fula ränder
Men det skiter han i.
Han ska äntligen få bjuda sin familj på restaurang.

Hemma i Sverige står familjer och väntar på människor de inte längre känner igen.
Året är fortfarande 1989 efter Kristus.
Det har gått 14 dagar.
Men det känns som en evighet.
Två trappor upp till mina två rum och kök på Väsbygatan är det tyst, Flowers in the Dirt med Paul McCartney ligger fortfarande kvar på skivtallriken och blommorna på den marmorerade blombrädan har klarat sig.
Hade jag haft en hund så hade den saknat mig.
Det är skönt att äntligen få komma hem.
Jag har gått ner sju kilo och undrar samtidigt vad det gör med en människa som tvingas bära slips i två veckor.
Men jag gör egentligen ingen större notis av det, jag har fullt upp med att börja leva igen.

Magnus Jacobsson är född 1965 och har varit Sala trogen i hela sitt liv. Moderklubb är Sala FF, men han spelade även med Enköpings SK i näst högsta serien, Heby AIF och några matcher med Norrby SK.
Musik är hans stora intresse i livet, men trädgårdsarbete är också något som fyller hans vardag.
Magnus har tidigare bidragit med krönikor till Sala-Heby Fotboll och nu dyker han med lite kuriosa och fakta kring fotbolls-VM.
Kanske minns ni Magnus när han under 90-talet var krönikör på Sala Allehanda under namnet Rockvaktmästarn.