Det som vi alla har förstått så länge kan äntligen skrivas.
Heby AIF.
Är.
Klart.
För.
Division 3.
Och.
Dessutom.
Seriesegrare.

Men innan jag öser beröm över Johan Namerius och hans grabbar blir det en liten historisk resa.
För beröm ska det här gänget ha.
Massor.
Seriesegern har fixats med lokala spelare, ja alla utom en kommer från Heby och Sala kommun.
Det är unikt.
Men vi tar den där personliga historiska resan först.

När jag växte upp var Heby AIF ett sopgäng, elakt uttryckt
Det var i alla fall vad jag sa till min klasskamrat på gymnasiet och som då var på väg att ta en plats i Haifens A-lag.
Vem det var?
Mats Olson.
Ni vet, Lill-Matte, född 1965 precis som jag och en profil i Heby AIF under många år.
Tvåårig Ekonomisk linje var får utmaning (nåja) och i klassen gick även Anders “Lindan” Lind.
Numera en legend i Haif.
Lindan har som bekant varit materialare sedan stenåldern (nåja, inte riktigt och han är trots allt några månader yngre än mig).

Kul hade vi på Kungsängsskolan (som skolan då hette) och skolarbetet kom i andra hand.
Vi snackade mycket fotboll och då mest Sala FF och Heby AIF.
Jag hade då kommit upp i Sala FF:s A-lag och fick lite senare, 1983, vara med om att ta klivet upp i division 3.
Jag var inte mer än en parentes den säsongen, men ändå.
Gjorde kanske fem, sex inhopp och även ett par mål.

Var befann sig Heby AIF 1983?
Laget slutade på sjätte plats i division 6 och hade framför sig bland andra Vittinge IK/Morgongåva SK (ett misslyckat samarbete) och Tärnsjö IF. Och bara några poäng bakom fanns Runhällens BoIS.
SK Servia (som sedan blev Vaksala SK efter en sammanslagning med Stäppens IF) vann serien.
Ja, det var andra tider då och Heby AIF hade harvat i sexan sedan 1978.

Men det skulle bli andra tider.
Nu skriver vi 2026 och nästa år ska det åter spelas division 3-fotboll på Tegelvallen.
Det blev klart på söndagen när Märsta IK besegrades med x-x på bortaplan
Det sjöngs “Hemåt det bär” i omklädningsrummet, det firades – ja, det var en euforisk stämning.
Som det ska vara.
Och där hoppades jag att Anders ”Lindan” Lind, min gamla klasskamrat skulle vara med.
“Jag jobbar kommande helger och missar båda matcherna.”
Berättade han för mig förra helgen när Haifen föll mot Gräsö Norrskedika.
Men Lindan ska också hyllas en dag som denna, likt alla andra Haif-ledare.

Den lokala fotbollen får åter rikta ögonen på division 3 och även om vi på Sala-Heby Fotboll gillar den lilla fotbollsvärlden mest så är det kul att något herrlag tar klivet upp och får möta lag utanför länet.
Östervåla IF:s damer haf bekant varit på den nivån i flera år.

Heby AIF har gjort en fantastisk resa som startade med Tomas “Knalin” Fange och därefter Erik Acar.
“Det är mycket tack vare Knalin som Haif är där de är nu.”
Orden kommer från Johan Johansson, tidigare spelare i Haif och numera knuten kring ledarstaben.
Det finns anledning att hålla med. Knalin höll ihop gänget när det blåste som mest för några år sedan.
“Då var det inte alltid så mycket folk på träningarna.”
Minns materialförvaltare Anders Lind.
Sen kom västeråsaren Erik Acar in som en stormvind och lade ännu en grund till det vi kan se i dag.
Han har givetvis en stor del i det vi kan sett av Heby AIF i år.

Men utan tränare Johan Namerius hade inte resan fått det slutmål som vi fick bevittna denna söndag.
Och jag utgår från att han även nästa år ska leda laget.
Minst lika viktigt är det att nuvarande ledarstab fortsätter, inte minst Johan Johansson som med sin erfarenhet bidrar med mycket.

Ja, söndagen den 27 september blev något alldeles extra och jag minns hur det var för 34 år sedan när Haif senast vann division 4.
Den gången hade klubben väntat i 46 år att åter få spela division 3-fotboll igen.
Den här gången blev väntan endast fem år.

Och hur gick det för min klasskamrat Mats Olson som inledde sin karriär i division 6?
Bra, han fick vara med om spel i division 2. Haif stod 1993 för en lysande säsong i division 3 och kvalade sedan upp till division 2.
Men den historien får jag berätta en annan gång.