En kväll på Tegelvallen.
Inte så tokigt.
Jag vet inte hur många gånger jag besökt arenan som invigdes 1935 och som sett massor med Haif-profiler leverera.
Första gången för mig, med penna och block i handen, var 1987. På den tiden som frilansare på den lokala morgontidningen.
Då var det ett Heby AIF som var på väg mot någonting efter många lattjolajban-säsonger i sexan där det var si och så med inställningen.
Hösten 1985 hade klubben lämnat division 6 och året efter räckte en andraplats för att ta klivet upp i division 4.
Heby AIF var tillbaka i Upplandsfyran efter 14 år.

Nog om historien och det som varit, det är viktigt att vara här och nu – i synnerhet om man sparkar på en boll.
Det är en torsdagskväll i början av september 2026.
Hösten är här med allt vad det innebär och Tegelvallen mår bra trots att den passerat 90 år.
Det är träning för serieledaren i Upplandsfyran.
Vi kan väl säga så här: Tar inte Haif steget upp i division 3 i år lär det väl aldrig ske.

Just denna dag, den 3 september, för tre år sedan var inte lika rolig.
Det var då Tegelvallen svämmade över med vatten.
Regnet öste ned och Sala- och Hebyområdet drabbades hårt.
På Tegelvallen var det som ett badkar och stora delar av arenan blev förstörd.
Jag minns bilderna med sorg, bilder som fick Haifare att gråta.
Men föreningen reste sig, kavlade upp ärmarna och tre år senare (efter många timmars jobb) har Tegelvallen blivit något alldeles extra.

Att Haif mår bra märks direkt när jag kliver in på Tegelvallen, det är nämligen fullt med ungdomslag på planerna.
Träffar bland annat Andreas Ahlin, tidigare spelare – numera en av dessa som lägger ned många timmar i sin förening. Han berättar att det ser bra ut på ungdomssidan.
”Nu har vi pojklag i varje årskull under seniorerna.”

På konstgräset håller äldsta pojklaget till, som tränas av David Namerius – veteranen som hunnit sluta, börja, sluta och börja igen.
Nu leder han framtidens Haif, men spelar också i division 7-laget.
”Förhoppningsvis blir de riktigt bra.”
Säger han glatt om sina grabbar.

Lindan (Anders Lind) är givetvis på plats. Han är den ende i A-lagstruppen som har varit med och vunnit division 4.
”1992!”
Säger han – och ni som har koll vet att Lindan är materialförvaltaren som vägrar sluta.
Och varför skulle han göra det.
”Det som är kul är att det bara är lokala spelare. Riktigt kul!”

Kanske får Lindan uppleva ännu en serieseger som materialare.
Men hur det än är, det viktiga är att ta steget upp.
”Det ska grabbarna fixa.”
Säger Johan Johansson, en av de stora spelarna i klubbens historia och som även hade flera framgångsrika säsonger i Enköpings SK i Superettan.

Sala-Heby Fotboll får vara med på genomgången av senaste matchen mot Håbo FF som slutade 1-1.
I den moderna fotbollen finns matchen på ”film” och tränare Johan Namerius tar fram några tillfällen från matchen.
Stämningen är lättsam, det skojas, skrattas och det märks att det är ett lag i medvind.
”Sätt på 11.25.”
Alltså tiden i mötet med Håbo. Då får vi se en lysande nedtagning av en Haifare och det jublas i lokalen där det en gång i tiden var omklädningsrum.
Då menar jag det lilla huset där det numera är kansli och tillfällig kiosk.

Men när Namerius tar ton på genomgången då lyssnar man.
”De fick kommandot tidigt.”
”Vi måste försöka hitta tillbaka när det blir så.”
”De skapade inte så mycket”.
”Vi gör mycket bra i matchen mot Håbo.”
Även Johan Johansson vill gjuta mod i gänget.
”Fortsätt pusha varandra och var postitva. Det har ni varit bra på.”
”Njut, det är inte ofta man har det här läget.”

Givetvis pratar Namerius om nästa motståndare också, det vill säga Gimo IF.
Kontentan av det hela är att Haifen har koll och dessutom saknas deras skyttekung Oskar Ivars på lördag,
Han har gjort 16 av Gimos 30 mål.
”Men vi måste vara vakna, Gimo har ännu inte förlorat hemma.”
Det meddelar Felix Ljungberg, Haifaren som kom hem inför årets säsong efter spel på högre nivåer.
”Han har varit viktig i år.”
Påpekar Lindan om Felix lite senare när träningen på naturgräset har inletts.
Konstgräset fick vila denna kväll, anledningen är givetvis att Gimo har naturgräs på sin hemmaplan.

Jag lämnar Tegelvallen när mörkret är på väg.
Vandrar över planen och möter två unga grabbar som passar varandra.
”Skjut!”
Ropar den ena grabben – och någon sekund senare sitter bollen i krysset.
I alla fall nästan.

Jag kör de 1,5 milen till Sala med en känsla av välmående.
Dels för min egen skull, det ska bli kul att åter få se division 3-fotboll spelas på Tegelvallen.
Men också för Haifens skull, det är många år sedan som föreningen mådde så bra.
Dock åker jag med orden som tränare Johan Namerius upprepar gång på gång:
“Det är absolut inte klart.”
Så sant!