”Vi jobbade ju till halv tre och så var det träning halv fyra.”
– Glenn Hysén

 Det var besvärligare förr, inte bättre. Som man så ofta tänker.
Den där förmågan att öppna motståndarnas försvar med en djupledsboll har sin otvivelaktiga charm och vackerhet. Jag känner saliv rinna ur mungipan, det är inte stroke; det är bara så vackert aptitligt detta, ett moment som både överraskar och straffar på samma gång. Som att skära en imaginär tårtbit av planens längd och bredd.
Jag slås av den tanken i min saknad av det varierade spelet, som är fotbollens nyckel och hemliga chiffer. Som målar den där tavlan som så många har och hänger på en spik i sitt hjärta. Där allt på planen svänger och tjoar.

I dag bollar man gris på konstigt gräs. Oftast. Tiderna förändras.
Jag tänker mig själv som en progressiv framåtskridande, men hör mig låta som repressiv bakåtsträvare.

För det är samma gubbar på läktaren i dag som igår. Men med det mesta av sin frisyr i öra och näsa och med löständer som klapprar högre än motståndarnas klack.
Annars är det som förr. Och ju förr desto sämre. Varje dag är utveckling, vare sig vi vill eller inte. Vore saken inte så, kunde vi lägga ner och börja äta gris över öppen eld och slå varandra i huvudet med påkar igen. Men vi håller gärna fast vid det förgångna i ett sentimentalt skimmer som om det vore vaselin smord på linsen i framtidens öga.

Så mycket saker som man gjorde bättre förr, talade med vördnad om senare, men som Gud lät glömma när tiden var kommen och mogen.

Det fanns en tid när man snörde sig ett par Nokia av gummi om fötterna. GUMMI.
När Långe Ragnar äntligen saltade isen vid sportlovets slut. På den tiden när vintern verkligen var ett varggrin och kunde riva revor i huden. Då vi ouppvärmda dundrade på rullande boll i åtta minusgrader och njöt av det. NJÖT. Det var ju första träningen på full plan efter tre månader löpning på oplogade cykelbanor i bylsiga bomullsbrallor och glatt humör.
Och brottarträning i brottarlokalen. BROTTARTRÄNING. Där flugan på väggen mindes tajta trikåer, svett, brakskit och halva nelsons för hela slanten.
För smidigheten och de flyhänta lemmarna skull.

Den såg man inte komma.

Man njöt och var en lysten gnu på grus. GRUS. En fotbollsplan som efter några timmar under intensiv vårsol var så hård och oregerlig så att domaren – om någon skulle få för sig att glidtackla – hart när fick bryta matchen så att dammet kunde skingra sig. (ibland hände det att domaren blåste av tio minuter innan full tid för att hinna åka på trav).
Jag känner ytterbackar som åker omkring och visar upp sönderskrubbade höftkulor i folkparkerna i dag. Dom såren läker aldrig. Det är sen gammalt. Om man dessutom mot förmodan skulle känna sig en aning sliten kunde man ju alltid smeta lite tigerbalsam under pungen och så var man redo att med lätta ben löpa ungefär arton vändor upp och ner i vattentornsbacken. Med en lagkamrat på ryggen. PÅ RYGGEN. På bara en utandning. Och “sjuttitjugi” ända till solen gick ner bakom Sjöbloms dass.
På matchdag fick man den äran att vara fin och klä sig i knickers. KNICKERS (som inte funkar på oss med endast 30 centimeter ben).
Som en ettrig kosack på kanten där tjälen låg kvar.
Och så fick man minsann cykla till träningen. CYKLA.

Det var besvärligare förr, men inte bättre. Som man så ofta tänker.

Jag får en mammas ömma känslor när jag hör att Dan Corneliusson som tioåring fick en femma till korv på hemvägen från träning med unga änglar på Sveriges framsida.
Hur Johnny Ekström blev intervjuad av spanska journalister vid sin truck på ICA-lagret på matchdagen inför mötet mot Barcelona i Europacupens semifinal 1986.
Tord Holmgren var rörmokare.
Röde Ruben fritidsledare och Torbjörn Nilsson drömde om den stora kokkonsten och korvmojjen.
Det var andra tider förr. Det var andra ideal. Andra drömmar. Inte nödvändigtvis bättre.
Som man så ofta tänker.

”Det är laget som är det viktiga, va. Sen kommer individen i andra hand.
– Ruben Svensson

Jag ser om – för kanske tionde gången i ordningen – Martin Jönsson och Carl Pontus Hjorthens underbara film Fotbollens sista proletärer, om det framgångsrika IFK Göteborg under 80-talet. Ett lag med mycket stark kollektivistisk identitet som bjöd osannolikt hårt motstånd och blev ett av det årtiondets bästa europeiska lag. Med en samling egensinniga individualister som tog folket med storm.

Champagnefotboll fick epitetet sossefotboll, som dryftades med en fördomsfull och nedklemad ton (exakt med samma nedvärderande klang som vissa idag kallar vår statsministern för ”svetsarn”) och andades en tveksamhet i en tid då kollektivet skymdes i skuggan av egoismens brösttoner.

Jag ser en film som talar om att vi aldrig blir större än den vi blir i samklang med andra. Att vi växer i en jämlik miljö, där vi presterar i en trygg gemenskap, där alla har olika roller men där ingen är viktigare än någon annan.
Jag ser en film om ett Sverige i förändring. Om ett land i ett chockartat uppvaknande efter ett statsministermord. Om nyliberalismens begynnande förädling och inledning av välfärdens utförsäljning och de individuella axelpuffarnas epok.
Jag känner doften av brännvin, fisk och motorolja längs Göteborgs gator.
Jag känner att marknaden sakta växer och äter sig in och snodden kring magnatens plånbok kommer att brista.

Om att ekonomi är ett medel som kan hjälpa, förbättra och underlätta. Men som när den ses växa i solljus, drabba det innersta, det bästa och hur den än vill; aldrig någonsin på egen hand, slå den där älskvärda djupledsbollen som skär planen som en tårtbit i sin längd och bredd.
Den slår människan. Till en annan människa. (I England på 70-talet slog man djupledsbollen nästan uteslutande upp på läktaren. Varför vet man inte riktigt. Forskning pågår. )
Och hur de oförskämt astronomiska slantarna till slut slår det sista slaget på den sista idealistens redan krökta rygg.

Det var annorlunda förr, inte bättre. Kanske inte ens sämre.
Var tid har nog med sina egna krav och förväntningar.
Men viss visdom, vissa tankar, de bör gå i arv.

https://youtu.be/0fnDWroMack