”När du var liten vad ville du jobba med när du blir stor?”
Jag fick frågan av Ture i årskurs 2.
Svaret var enkelt och kom snabbt.
”Fotbollsproffs.”
Ture log och skrev sakta men säkert ned svaret.
Men hur ärlig var jag egentligen mot Ture?
Vi backar 45 år och den nioårige Niclas sitter och pratar med farfar Gösta.
Platsen är Västerby, Ringvalla, utanför Sala.
Farfar älskade sport, mest skidåkning.
Ja, och ”Skivor till kaffet” på radion med Bertil Perrolf som programledare.
”Vad vill du bli när du blir stor?”
”Brandman.”
Svarade jag på farfars fundering.
Så var det, brandman var drömyrket för många av oss som är födda på 60-talet.
Yrket fotbollsproffs fanns knappt även om ett helt gäng svenska fotbollsspelare hade begett sig till Italien redan på 50-talet.
När 60-talet kom hade Frankrike fått ordentlig fart på sin liga och bland andra Roger Magnusson tog landet med storm.
Och vi får inte glömma Ove Kindvalls tid i holländska Feyenoord. Han sköt klubben till seger i Europacupen (nutidens Champions League) 1970 och ett år tidigare fick han ta emot Svenska Dagbladets Bragdguld. Det för en avgörande insats mot Frankrike i VM-kvalet.
Men några drömmar om att bli fotbollsproffs fanns inte hos en nioårig Niclas.
Varför Ture fick svaret fotbollsproffs vet jag inte.
Kanske var det en vuxendröm som gick igenom mitt huvud just då och där. Hur som helst var det en efterhandskonstruktion.
Vad svarar barn och ungdomar i dag på samma fråga?
Givetvis blir det många olika svar, men efter en liten ”enkät” på skolan där jag jobbar är ett vanligt svar: Youtuber.
Och från de något äldre: Influenser.
Drömmar ska man ha som ung.
Drömmar som kan infrias.
Det handlar om att vara bra på något, att lägga ned timme efter timme på det man älskar.
När jag växte upp var målet att en gång i framtiden ta en plats i Sala FF:s A-lag.
Det var där mina idoler spelade: Bertil Forsberg, Håkan Reuterwall och Christer ”Kaka” Carlsson.
Målet infriades den där sommarmatchen 1982 – då var jag 17 år, långhårig och ganska snabb.
När vi dessutom fick åka till Pargas i Finland på träningsläger sommaren 1983 var lyckan gjord.
Men proffs blev ingen av oss grabbar födda 1965/66…
Resenärerna kan ni för övrigt se på bilden ovan.
Att jobba på skola är många gånger fantastiskt. Ett arbete där den ena dagen inte är den andra lik.
Ett arbete där jag möter barn och ungdomar med framtidsdrömmar och en längtan till att bli stor (vuxen) och få bestämma över sin tid.
Men jag brukar säga att man inte ska ha bråttom.
Tiden i skolan kan vara tuff och kraven kan många gånger vara för stora.
Skynda långsamt, men hur lätt är det för en lite, eller mycket, skoltrött pojke eller flicka? Och ”avståndet” till att bli vuxen är minst sagt lång när de inser att det är många år kvar i skolbänken.
Ture ställde fler frågor till mig i sitt skolarbete den där fredagsförmiddagen.
Jag frågade förstås honom om vad han hade för drömmar.
”Snickare.”
Sa han bestämt.
Bildtext Sala FF:s juniorer 1983.
Övre raden från vänster: Magnus Jacobsson, Tommy Brantestig, Janne Östlund, Görgen Zilén, Mikael ”Emme” Södergren, Jocke Östlund, Peter Larsson, Patrik ”Linkan” Lindqvist och Fredrik Brehmer.
Nedre raden: Niclas Bergvall, Per ”Lillen” Bladlund, Tomas Pettersson, Rikard Lind, Micke Andersson, Janne Eriksson och Magnus Hedlund.




7 år sedan
Gillade du det du läste?
Bli stödmedlem i Sala-Heby Fotboll. 

