Det är lördag morgon och det känns lite pirrigt i magen för hur dagen ska sluta.
Vaknade tidigt med samma känsla i det där förbannade knät.
En löpartävling mot en knatte i klass ett som kaxigt sa för ett år sedan att han var snabbare än mig har satt sina spår. Vi mätte upp en bana på 30 meter och jag vann med fem meter.
Den lille kaxige tittade på mig efter mållinjen och sa:
“Du tjuvstartade!

Jag visste att jag inte gjort det, men sa:
“Du får en chans till.”
Några meter före mållinjen känner jag att något händer i vänster knä.
Det har känts skapligt bra under det här året men för några veckor sedan var jag med om en incident på min skola och det känns som att något är trasigt där inne efter en ny smäll.

Igår fredag gjorde jag ett besök hos Salas främsta sjukgymnast och fick min dom.
Det är någon bit av menisken som far omkring där inne var beskedet och det går inte att träna bort.
“Du kan ställa dig i operationskön.”
Sa sjukgymnasten.
Jag frågar om hur länge han tror att det kan bli att jag får stå i den kön.
“Ja, sex månader kanske.”
Det blir ju en trevlig vinter tänkte jag.

Det är skönt att till och med Jilla (vår hund som är en jaktgolden) tycker att är det lördag så ska man dra sig lite på morgonen.
Hon brukar gå upp klockan sex och muttra lite att hon vill ut.
Men denna lördag blev klockan halv åtta innan hon ville iväg och lukta på alla stolpar och spana in snygga hormonstinna pitbulls inför nästa löpperiod.

Mina tankar var redan i Heby när jag satt vid frukostbordet och lyssnade på ring så spelar vi. Jilla åt sina matkulor, usch så tråkigt vi människor skulle tycka det var om vi skulle äta sådana där matkulor dag ut och dag in.
Hon brukar få lite topping, ostskivor och råriven morot. Det gör att det blir en gourmetmåltid ser hon ut att tycka.

Det är några timmar kvar tills jag ska åka och se derbyt mellan Heby AIF och Sala FF. Kickoff är klockan 13.00 och det kommer förhoppningsvis en stor publik till Tegelvallen.
Jag var där förra helgen också när Haif vann med 2-1 och såg till att de har allt i egna händer för att rädda sig kvar i trean.

Satt i andra halvlek bland några före detta spelare och de pratade mest om den stundande Ålandsresan.
En tradition bland mogna män i Heby med många spektakulära minnen från tidigare resor som dryftades.
Men visst följde de spelet på arenan och hade förstås någon kommentar om både domare och hur spelet såg ut.

Jag är uppvuxen i Heby och har varit ledare i Heby AIF. Minns inte riktigt men har för mig att vi vann B-lagsserien när jag var lagledare.
Heby AIF är den mest meriterade fotbollsklubben i Sala och Heby kommuner. Massor av duktiga spelare har spelat där och så många duktiga ledare med nestorn Sven Bengtsson i spetsen.
Nog får han väl en staty där nere på sitt kära Tegelvallen någon gång i framtiden.
Jag har massor av sympatier för Heby AIF.

I Sala FF har jag varit lagledare under tolv år, det har varit framgångar och motgångar men faktiskt med en titt i backspegeln, mest framåt faktiskt.
Så många bra och trevliga fotbollsgrabbar jag har fått träffa och alla duktiga fotbollstränare som passerat revy under min tid. Alla roliga bussresor, ja det finns många minnen att se tillbaka på.

I dag, lördag, möts de två lokala lagen som är närmast mitt hjärta. Ett av dem med kniven på strupen för risken att ramla ner i fyran. Det andra har ingenting att spela för.
Vilka ska jag hålla på?
Poängen är ju skit samma för Sala FF men värda guld för Heby AIF. Jag har ju massor av sympatier för Sala FF också.

Nu vet jag att Sala FF inte kommer att lägga sig frivilligt och Heby AIF kommer att kämpa som djur för att plocka poäng.
Jag kommer att ha svårt att jubla när det blir mål i matchen för sympatierna finns i båda klubbarna och som neutral skribent på Sala-Heby Fotboll så måste man ju vara opartisk.
Det blir som det blir, ett lag vinner eller också blir det oavgjort.
Nu drar jag till Heby! Vi ses på Tegelvallen!