Det kan hända att jag som grabb köper mig ett exemplar av det engelska fotbollsmagasinet Shoot!
Ibland köper jag Goal. Mest för bilderna. Ja, egentligen bara för bilderna. Trots att Billy Bremner, Lou Macari och Charlie George ofta porträtteras är det av någon konstig anledning bara Tottenhams Martin Chivers som är uppnålad på väggen ovanför sänglampan jag minns. Märkligt.

Tidningen innehåller inte bara initierade texter och fina bilder om den brittiska fotbollen, som då – genom en redaktion i Göteborg – börjar bli en del av den svenska folksjälen.
Man drar dessutom ihop ett fotbollsgäng.
Punk Rock United.
Och eftersom jag ger mig fan på att försöka få ihop en text som handlar om punkrock och fotbolls-VM, stålsätter jag mig.

Det här kan bli långsökt, tänker jag, stoppar en jordgubbe i munnen, förnimmer smaken av den glass jag åt i soffan på Hyttgatan när Tipsextra sändes, ofta med Lars-Gunnar i ett blåsigt Birmingham och Leif Larsson med trygg stämma i en studio i en stor hamnstad på västkusten.

Eftersom jag i grunden är musikskribent letar jag luckor, dörrar och små hål som jag ska kunna nyttja för att på något vis hitta något som tangerar varandra.
Se det som ett gräv med populärkulturell spade.
Punkrock och fotbolls-VM.
Svårt som fan.
Hart när helt omöjligt.

Det är då jag kommer ihåg Billy Idol i nedrullade strumpor och anarkistisk frisyr på Stamford Bridge, en brittisk höstkväll. Okammat. Sjavigt. Rebelliskt.
Dåliga tänder och utan benskydd.
1979.
Match mot Shoot! Magazine.
Med Steve Jones och Paul Cook från Sex Pistols. Tony James från Generation X, Johnny Rottens lillebrorsa Jimmy och, håll i er nu; Phil Lynott som bas över självaste stjärnglansen.
Jösses!
När jag bedriver min exkursion och likt en punkrockens Carl von Linné försöker ta mig in bakom den desillusionerade och extravaganta scen som jag tycker att jag kan väldigt bra, slår det mig plötsligt att det har ingenting med fotbolls-VM att göra.

Det långsökta blir ännu längre.
Så jag fortsätter.

I en tatueringsstudio i Stanford, London, sitter en yngling med exakt samma blaserade uppenbarelse som alla andra ynglingar sitter med. Uttråkning är som livets dåliga bläck i en underarm utan bedövning
Det ska bli en örn och en sol.
Skapad av en hemmasittare utan udd på nålen.
Den tatuerade unga mannen, som bara om några år spelar i Coventry City, befinner sig exakt i blomman av den våg av ursinnig och pubertal vrede, den vi kallar punk.
Han faller pladask.
Precis som mig.
Tre ackord. Max. Annars får man inte vara med (Glen Matlock kunde fyra och får kicken från Pistols.)
Den kommande förbundskapten börjar gå på konserter. Spelningar med kladdiga golv, i ett smutsigt London, men med den magnetiska hänryckning som många av oss inte kan värja oss från.
The Stranglers (han ser dem 300 gånger) blir hans stora favoriter. The Clash. Stiff Little Fingers.

Den 4 juli 1990 i Italien – då han några månader tidigare fyllt 28 år – lägger upp bollen på straffpunkten, drottning Elisabeth och hennes befolkning sitter på hans axlar. Beardsley, Lineker och Platt gör det de ska. Semifinal i VM och en hel nation biter på naglarna.
Kanske hör han ”No More Heroes” i denna avgörande stund.
Kanske tänker han på kaos och anarki på Roxys.
Kanske tänker han inte alls.
Kanske.
Hur ska jag kunna veta det, jag är väl inte nån jävla antropolog heller.
Han slår den mitt på den tyske målvakten Bodo Illgner.
Waddle tar vid, skjuter den högt över med riktning Johannes Döpares katedral.
Laget blir moloket, åker ut och åker hem.

Men innan dess är han alltså 17 år och jag tror, måste verkligen tro, för att knyta ihop den här texten, att han tar sig de drygt 20 minuter från Shepherd Bush till Stanford Road, plankar in, kikar genom kvisthålen och med stora ögon ser när Billy Idol av misstag skjuter Phil Lynott rätt på pungen.
Shoot! Magazine vinner kanske med 3-0.
Eller tvärtom.
Det spelar ingen roll.
För en punkrockare är likgiltig och lätt apatisk till naturen.

Och plötsligt finns han med på omslaget till The Lurkers livealbum ”Gods Lonely Men.
Längre fram ska han introducera Sex Pistols i ett smockat Finsbury park (tillsammans med Gareth Southgate).
Ännu längre fram dominerar han i den utmärkta videon till The Stranglers precis lika utmärkta ”This Song”

Stuart ”Psycho” Pearce är inte bara en hängiven punkare.
Han gör två VM. 1990 och 1998.
Han är också cool. Stenhård.
Ungefär som Joe Strummer.

Det blir långsökt det här.
Men det skiter jag i.
Precis som han skulle ha gjort.
Vi punkare gör gärna det.

Trevlig fotbollssommar!

The Stranglers – This Song (Official Video)