Det råder fotbollsfeber!
I Norge ska tilläggas.
Men också på Laduvägen i Sala.
Det är där Arne Amundsen med familj bor.
– Men nu tror jag att det är färdigspelat. Mot England blir det svårt, säger Arne om lördagens kvartsfinal.

Det svenska fotbollslandslaget fick packa väskorna och åka hem efter förlusten mot Frankrike.
Men lillebror Norge är kvar och landet upplever den kanske största idrottshysterin i landets historia.
Ja, det sägs att det här slår all uppståndelse kring tidigare medaljregn i vintersporter, schackvärldsmästare, handbollsdamer som vunnit allt, Marvel Fleksnes, oljan, popgruppen Aha och så vidare.
– Så är det, det har jag fått meddelat till mig. Det är något riktigt stort vi är med om, påpekar Arne.

I Sala har lugnet lagt sig efter att restaurangen Nostalgii under några häftiga kvällar och nätter lockade hundratals för att se Sverige spela sina matcher.
Nu är det vardag igen och de gulblåa tröjorna är åter placerade i garderoben.
Men landet i väster är kvar i världsmästerskapen och på lördag ska Norge möta England i kvartsfinalen.
Oj, oj, oj.
– Det är helt galet och givetvis roligt, säger Arne.

Vi träffas över en kaffe med kakor och det blir givetvis en hel del fotbollssnack.
Men också om byggnationen av den stora altanen som pågår vid huset, den lokala fotbollen (”Jag ser Sala FF då och då”), om att Arne har sprungit tio Stockholm Marathon (”Nästa år ska jag springa med äldsta sonen”) och hur han hamnade i Sala.
Ja, hur träffades ni?
– Jag och min fru Johanna möttes på Kuba, säger Arne.
Kuba!?
– Ja (ha ha). Jag var på semester där och Johanna från Sala var reseledare.

Tycke uppstod (”Det blev så direkt”) och så småningom gick flyttlasset från norska Tittelsnes för Arne och från Sala för Johanna till Stockholm. Och just i dag firar de 26 år som gifta!
– Efter tre år flyttade vi till Sala och byggde hus. Det är 25 år sedan. Men det var nog mest jag som ville flytta hit, Johanna hade nog velat bo kvar i Stockholm.
Var det aldrig tal om att flytta till Norge?
– Det var nog planen att vi skulle flytta dit tillsammans, men ödet ville något annat.
Dit är detsamma som en liten ort som heter Tittelsnes på Vestlandet. Inte så långt från Haugesund och Bergen och cirka 100 mil från Sala.

Efter många år i Sverige pratar 52-årige Arne mer svenska än norska, men nog går det att höra att han är gutt.
Är du ofta hem till Norge?
– Nej, inte så ofta. Det är en bit. Men jag har mamma och pappa samt storebror kvar i Tittelsnes. Men jag har ständigt dåligt samvete att jag inte är dit oftare, min bror får ta ett stort ansvar över mina föräldrar som börjar bli gamla, säger Arne – som för första gången under intervjun blir allvarlig.

Familjen i Sala växte och numera är det bara yngsta dottern Elisa som bor kvar hemma, sönerna Samuel och Gabriel har flyttat.
Sitt arbete har Arne i Västerås. Han är servicetekniker inom VVS, men han har de senaste tio åren arbetat fackligt.
Men det här ska först och främst handla om fotboll och i synnerhet Norge.
– Det är klart att jag håller på Sverige när inte Norge varit med. Sen känner jag också för Spanien, säger Arne.
Inte så konstigt – fru Johannas pappa är spanjor och familjen har tillbringat mycket tid i Spanien.
– För våra barn är det tre länder att hålla på, det är ju ganska bra, skrattar Arne.

Men det är Norge som gäller för Arne och fotbollen ligger honom varmt om hjärtat.
– Det här är det största som hänt norsk idrott. Det är riktig fotbollsfeber i landet.

Norge är med på VM för blott fjärde gången.
Första gången var redan 1934, men då tog det snabbt slut, förlust med 1-2 efter förlängning mot blivande världsmästarna Italien.
Men det har i alla år diskuterats om att Norge blev bortdömda i den matchen. Kanske var det så, det är inte bara nu som korruption finns i sporten.
Det dröjde sedan 60 år innan det var dags igen, 1994, och då blev Norge sist i gruppen trots fyra poäng.
Alla lag hamnade på så många poäng, men Norge hade sämst målskillnad.
Enda förlusten kom för övrigt mot Italien.

Tredje VM-deltagandet 1998 blev lite mer lyckat, då blev det bland annat en klassisk seger i gruppspelet mot Brasilien.
Samma Brasilien som Norge vann mot i åttondelsfinalen i söndags.
Men även den gången var det Italien som satte stopp för Norge, i åttondelsfinalen föll Norge med 0-1.
Vad minns du av det?
– Jag minns det mycket väl. Vi hade ju självfallet Flonaldo (Tore André Flo) och Ole Gunnar Solskjær i laget. Ett rätt bra lag. Precis som i år blev det en stor uppståndelse när Norge vann mot Brasilien med 2-1.
Kanske minns ni att det norska landslaget leddes av förbundskapten Egil ”Drillo” Olsen och kanske minns ni också hans gummistövlar.

Nu skriver vi 2026 och Norge har det kanske hetaste fotbollslandslaget i världen.
Men Arne är inte överraskad.
– Inte ett dugg! Jag förstod att Norge skulle kunde göra det bra eftersom kvalet till VM gick så bra och de var så pass överlägsna i gruppen. Förbundskapten Solbakken har fått ihop något riktigt bra. Han är smart!

Spelade du fotboll som ung?
– Barn- och ungdomsåren spelade jag fotboll i Valestrand idrett lag. De sista ungdomsåren var det endast med korplag, berättar han.
I Sala hittade han dock till fotbollen när de tre barnen spelade och för två av barnen var han också ledare.
– Det var en bra tid och jag hade riktigt roligt när jag och Henrik Hjalmar var ledare tillsammans.

Har du ”lidit” under åren som det gått dåligt för Norge i fotboll?
– Inte lidit. Men stundtals har det varit lite tråkigt när både Danmark och Sverige har tagit sig till mästerskapet och inte Norge.
Har du hållit på Sverige då?
– Eftersom jag numera är både svensk och norsk har jag möjlighet att vända kappan efter vinden och självklart hejat på Sverige (ha ha).

Nu är det England som väntar i kvartsfinalen på lördag.
Fotbollens hemland och Arne följer Premier League intensivt.
– Engelsk fotboll har alltid varit stort i Norge och för mig är det United som gäller. Det har varit så sen jag var liten och jag har varit på Old Trafford ett tiotal gånger, säger Arne och fortsätter:
– Jag följer svensk fotboll också och det är kul med VSK i allsvenskan.
Hur tror du det går på lördag?
– Nu kommer jag jinxa lite. Norge möter ett urstarkt engelskt lag som inte passar Norge i spelstil. Förmodligen är det färdigt med rodden för Norge, säger han.
Jasså!?
– Ja, det är känslan. Och egentligen gillar jag inte det där roddandet så mycket. Det känns som att vi härmar Island.
Men festligt blir det på Laduvägen på lördag och Arne håller alla tummar han har.
– Vi är inte så många norrmän i Sala, men jag är kompis med Morten Mårvad och kanske ska jag bjuda hit honom, säger Arne med ännu ett leende.