Eva Eriksson, Ransta IK. Foto: Niclas Bergvall


Eva spelade med RIK i näst högsta serien – ”Vi saknade rutinen”

Ransta IK 4 månader sedan

Hon var en flicklagsspelare i Ransta IK när damfotbollen satte fart i Västmanland. Men en korsbandsskada satte stopp för Eva Eriksson karriär när hon var 26 år.
Det hann dock bli spel i näst högsta serien med sin moderklubb.
– Det var långa resor med buss, vi spelade bland annat mot Mora, Brage och Sandviken som kändes så långt bort, berättat Eva.

Hon var med när flick- och damfotbollen satte fart i Västmanland i början av 70-talet.
När Ransta IK i år fyller 100 år minns Eva Eriksson tillbaka.
Ja, i alla fall det hon kommer ihåg.
– Vi försökte minnas våra tidiga år på hemvändardagen, men vi fick inte riktigt ihop det, berättar hon.

Var hemvändardagen lyckad?
– Det var jättekul att träffas igen, både dam- och herrlagsspelare som jag inte sett på många år. Vi ska försöka träffas senare i sommar, kanske sammanstrålar vi i Västerås.

Hemvändardagen på Mullevi i slutet av maj blev en succé. Massor med ”gubbar” passade på att spela fotboll, men de lite äldre tjejerna umgicks, minglade och pratade fotbollsminnen.
Och visst minns Eva och de andra fotbollstjejerna en hel del.
– Jag började spela fotboll när jag var 12-13 år. Vi hade ett flicklag, som jag minns tränade vi med damlaget. Vi var ett gäng som var jämngamla, då var jag 14 år. Minns inte riktigt hur det gick för oss, det fanns nog inte så många lag.

Ransta IK var med på då nystartade Fotbollens Dag och Eva tyckte om att träna fotboll.
– Jag nötte på för att komma in i damlaget, fick börja på bänken, men trägen vinner och jag fick vara med från att jag var kanske 15 år.

Eva och damlaget tränade två gånger i veckan och det fanns inga ursäkter att inte vara med.
Så var fotbollen förr, men tiderna har förändrats. En anledning är kanske att det finns mer att välja mellan i dagens samhälle.
– Vi tränade ute på vintern och om det var 15 grader kallt eller kallare blev träningen inställd. Vi hade ingen möjlighet till inomhusträning, berättar Eva.

Hon minns hela sin fotbollstid som väldigt rolig.
– Vi skrattade mycket och som jag minns var vi aldrig osams eller tjuriga mot varandra. Vi var ett lag som spelade tillsammans.

Mest blev det spel i backlinjen och då som libero, något som sällan används i dagens fotboll.
– Vi var ett bra lag och vi hade några hårdingar som säkert inte var roliga att möta.

Vilka är de bästa du spelat med?
– Jag har spelat med många bra spelare, men jag skulle säga att vi alla gjorde varandra bra, därför vann vi serien.

Det var säsongen 1977 som Ransta IK vann den högsta länsserien och tog klivet upp i division 2, då den näst högsta serien.
– Det var stor skillnad att spela i division 2. Långa resor med buss, vi spelade bland annat mot Mora, Brage och Sandviken som kändes så långt bort. Vi spelade på fina planer, mot riktigt bra lag med en liten trupp.

Ransta IK:s vilja var det dock inget fel på och laget spelade riktigt bra.
– Men vi hade inte rutinen och hårdheten som krävdes för att orka hålla hela matchen.

Eva minns den allra första matchen i division 2 hemma på Mullevi, som då hette Ransta IP.
– Det var mot Mora och vi gjorde första målet, men det slutade med med att de vann med 2-1. Vi åkte ur och många av spelarna slutade eller gick till andra lag.

Dessutom hade laget ingen tränare och damlaget lades ner, då valde Eva Eriksson att ta steget över till Västerfärnebo AIK.
– Jag spelade forward eller på mittfältet. Helt nya positioner, men det gick bra. Vi hade en bra tränare i Bertil Persson, och tjejerna jag spelade med var trevliga och bra och det blev en rolig tid.

Inför säsongen 1983 startade Ransta IK ett lag igen och då valde Eva att ta steget tillbaka gick.
– Året därefter var jag spelande tränare för damerna, men jag hann bara med halva säsongen innan korsbandet gick av. På den tiden var det en lång konvalcent, jag var sjukskriven i flera månader. Läkaren som opererade tyckte jag skulle sluta med fotboll, jag var 26 år, berättar hon.
Eva gjorde som han sa och fotbollskarriären var över.

Förutom utflykten till Västerfärnebo AIK blev hon RIK trogen.
– Jag minns att vi spelade med ett kombinationlslag med spelare från Ransta, Sätra, Färnebo mot ett Västeråslag, kanske var det IFK Västerås. Jag tyckte själv att min insats var så där, men de ringde och frågade om jag ville komma och prova hos dem. Men jag ville inte satsa och jag förstod att det skulle bli mycket tid på “bänken”. Tränade hellre med Ransta och spelade där, berättar Eva Eriksson.

– När jag spelade i Västerfärnebo delade de ut ett pris, silverbollen, för bästa insatser. Jag fick ta emot priset och det var mycket överraskande för mig. Jag värderar det priset högt.

Vilka var de ”starka” ledarna och tränarna för damlaget under din tid?
– Under åren har några tränare och ledare passerat, men den jag håller som högst är Kalle Hedberg.

Följer du Ransta IK?
– Följer numera fotbollen enbart via Sala-Heby Fotboll.

Provade du några andra sporter?
– Jag skulle säga att jag idrottsintresserad. När vi gick i Ransta skola hade vi hockeyturneringar och skidtävlingar på sportloven. På högstadiet var det mycket volleyboll och innebandy, men som aktiv har det bara varit fotboll…

Namn: Eva Eriksson.
Ålder: Har fyllt 60 år.
Bor: Ransta.
Yrke: Jobbar på Åkrahallen.
Familj: Sambo Niklas, två vuxna barn – Elin och Jacob.
Äter helst: Är allätare.
Dricker helst: Gott kaffe, vanligt vatten och något glas bubbel.
Läser: Deckare.
Ser på tv: Roliga och spännande filmer.
Fritidsintressen: Håller igång på Gym 34 här i Ransta. Cyklar ofta eftersom knäna är kassa. Tycker om det mesta, har aldrig tråkigt .
Favoritlag: Har inget favoritlag i fotboll, förutom Ransta IK. Brynäs i ishockey.



Niclas Bergvall Niclas Bergvall
Redaktör, skribent & krönikör


Bidra med Swish Gillade du det du läste?
Bidra på Swishnummer 123 131 03 09




Relaterade artiklar




Kommentarer