Det är 36 år sedan som Johanna Ragnarsson blev uttagen till Elitlägret i Halmstad. Då hade hon redan hunnit spel i Östervåla IF:s A-lag under några säsonger.
Numera heter hon Boman och fotbollen är fortfarande en viktig del av hennes liv.
Redan som flicklagsspelare i ÖIF stack Johanna ut och det kan för övrigt min hustru Petra bekräfta, som spelade i samma lag som henne.
– Johanna var i en klass för sig.
Nu har hon hunnit fylla 51 år och trots att det har gått så många år sedan resan till Halmstad så finns många minnen kvar – både bra och mindre bra.

Du var med på Elitlägret 1990. Vad minns du av dagarna i Halmstad?
– Vi åkte buss ner, bodde i skolsal och jag minns att mamma och pappa var där med husvagn, berättar Johanna Boman.

Vad minns du av matcherna?
– Jag tror det gick ganska bra för oss. Minns att vi var ett roligt gäng med fantastiska ledare i Hasse och Marianne Gustafsson!

Hur långt hade du kommit som spelare då? Spelade och tränade du med din klubbs seniorlag?
Jag spelade med vårt damlag hemma i Östervåla från jag var 13 år

Vad var din position på planen?
-Jag spelade innermittfält.

Var det någon i laget som tog sig långt som spelare?
– På mittfältet spelade jag tillsammans med Jane Törnqvist, som senare nådde A-landslaget.

Minns du hur det gick för dig i Halmstad?
– Det jag minns bäst från Halmstad var att jag blev uttagen till All star-matchen som avslutade lägret. Det var Pia Sundhage som tog ut laget och höll i den. Dessvärre kraschade mitt knä i den matchen. Menisken lossnade och låste knät och det blev operation direkt för att sy tillbaka den. Då såg man också att korsbandet var av, så tre månader senare fick jag åka till Mölndal för operation av dåvarande landslagsläkaren Johan Peterson. På den tiden var man nog inte så bra på korsbandsskador, mitt knä blev aldrig riktigt bra efter det. Spelade tejpad, med stora skydd och det blev sex ytterligare operationer, berättar Johanna och fortsätter:
– Tio månader efter korsbandsoperationen var jag ändå tillbaka och uttagen i Upplandslaget. Då vann vi SM-guld för 16-åringar i Landskrona.

Vad hände med din fotbollskarriär efter lägret? Är du nöjd med vad det blev av din karriär?
– Har funderat över det. Trots knäskador och nu en nyopererad knäprotes på grund av fotbollen så var det ändå värt det. Fotboll är livet!

Hur långt nådde du och hur länge spelade du?
– Jag blev ÖIF trogen hela min karriär. Den avslutades vid 34 års ålder. Jag var med och vann division 2 med ÖIF 2004. Sen kom en graviditet och mitt andra barn Axel, så jag missade säsongen i ettan.

Vilka klubbar spelade du i under karriären?
– Det blev bara ÖIF. Jag provtränade med Bälinge IF ett år, men jag var nog för hemmakär.

Vad har du för kontakt med sporten fotboll numera, både lokalt och i ett större perspektiv?
– Jag älskar fotboll. VM-fotbollen var är perfekt med knät i högläge. Jag såg nattmatcherna i repris till frukosten. Till min glädje fick jag en son, Axel, som spelar fotboll och jag missar ogärna en match med honom. Ser de flesta av Östervåla IF damers hemmamatcher. Damallsvenskan och IK Uppsala ser jag också när jag kan, där min brorsdotter Julia spelar, säger Johanna Boman.

✔️ Tidigare avsnitt i serien
Pelle Johansson: “Oerhört stort att bli uttagen”
Magnus Jacobsson: ”Jag fick goda vitsord”
Minna Hammarbäck: ”Tacksam att Bälinge IF hörde av sig”
Håkan Eriksson: “Jag spelade nog lite för länge”
Lotta Holmér: “Förstod nog inte hur stort det var”
Peter Lund: ”AIK och Västerås SK hörde av sig till mig”