Alla har vi våra randiga skäl och rutiga orsaker.
Alla gör vi våra raka val och ger våra runda exempel.
Jag gör mina.
Det är bäst så.

Det är länge sedan jag kände när det hände.
Att något gick förlorat. Då något älskvärt gick förlorat.
Det är en sak att tycka. Det går att ändra på. Alla byter vi åsikter ibland.
Men att känna. Det är värre det. Det är ingen intellektuell verksamhet, det är något som färdas genom hjärtat utan att passera huvudet.
En känsla.
Sånt går inte att ändra på.
Jag känner att något gått förlorat.
Jag känner mig bestulen.

Det verkar som att vi redan har glömt bort den somaliske domaren Omar Artan från Mogadishu. Ni vet, han som närt en dröm i hela sitt liv att någon gång få stoppa pipan i munnen och blåsa igång en match i ett världsmästerskap.
Han som skickades hem.
Han som blev berövad sin rätt att vara en människa precis som alla andra
Han som föll offer för det som är korruptionens, enfaldens och maktbegärets moder.
Föraktet.
Som den skrivna mänskliga rättigheten att vara, just det, en människa.
Som FIFA så ömt och viktigt säger sig värna om.
Som samma organisation gång efter annan väljer att sopa under mattan, negligera och vägra lyssna.
Allt handlar om makt och pengar.
Jag tycker FIFA ska köra upp sig själv i röven.

I december ifjol skickade människorättsorganisationen FairSquare in en anmälan till FIFA’s etikkommite för Infantilos (oj, en freudiansk felskrivning) fasoner att inte hålla sig till det som är skrivet och bestämt.
Nämligen regeln om politisk neutralitet.
Det sket sig så fort ordföranden och enväldige härskaren fick chansen att stå och glittra i den sjuka glansen. Han delade ut ett påhittat fredspris för att blidka en narcissist som inte ens kan tänka en tanke samtidigt.

Tiden är snart inne då allt är en normalitet. Fåfängan, kommersialiseringen, rasismen och sveket mot den lilla engagerade och hängivna människa som vill bli förbehållen möjligheten att utan krusiduller få uppleva fotbollen som vi i grunden älskar så.

Jag skulle hoppas att spelare och alla förbundsländer ställer sig upp och kräver en demokratiserande organisation med full insyn och urskillningslöst entledigande av skrupelfria skithögar.
Reser sig upp med raka ryggar, packar väskan och vägrar foga sig och gör motstånd.
Resolut. Som fan.

”Det är problematiskt”.
”Det handlar om sportens integritet”.
Eller; ”Vi har inte tagit ställning till frågan än, det kommer ske närmare kongressen. Och då kommer vi naturligtvis göra en bedömning och värdering och väga in alla sådana här delar i vårt ställningstagande”, om huruvida det svenska förbundet kommer att rösta fram Infantino ytterligare en period.
Så resolut kan det låta från svenskt håll.
Kommer saker och ting förändras?
Kommer man att rösta bort de samvetslösa männen?
Kommer fotbollen någonsin att bli som den var?
Det är inte en fråga från bakåtsträvaren.
Det är frågan från den anständige.

Förr i tiden låg bollen i händerna på Rio-Kalle.
Nu ligger den i kapitalets.
Jag känner inte så mycket för det här längre.
Det är väldigt ledsamt.

Men trevlig fortsatt fotbollssommar i alla fall!