Gustav den fjärde mot Napoleon Bonaparte.
Jo, man tackar.
Rallarsvingarnas tungviktsmöte i Pommern 1805.
Fransk vinst och det är inte annat än att jag darrar på manschetten inför något liknande, när kvällen i kväll smyger mot natt och vi eventuellt stänger av teven redan efter en kvart.

Frankrike vinner ju.
Slaget – i 30 graders värme – på New York New Jersey Stadium kommer att bli en osedvanligt svettig historia.
Det kan också bli slakt.
Frankrike kan vinna. Stora siffror.
Det är känslan.

Så, det är synnerligen dags att damma av Karin Boyes lyriska modernism och Tord Grips klämmiga handklaver för att gjuta mod.
Dags att plocka fram den socialdemokratiska fackföreningsfotbollens kollektivistiska trollformel.
Läge att på nytt sjösätta 4-4-2.

Den nya tideräkningen börjar någon gång efter trettonhelgen 1974.
Bland alla mammutar som går runt på den bortre delen av Lidingö finns en hoper unga ambitiösa grabbar på GIH, idrottslärarutbildningen med stort I, med inriktning fotboll – på en ö i Askrikefjärden i Stockholms stad.
Bosön.
Den moderna svenska fotbollens förlossningsklinik.
Alltså nån gång samtida Waterloo i Brighton.

De ambitiösa kanske heter Söderberg, Prahl, Andersson, Pettersson, Lagerbäck och Kjell. Där ligger de i puppan. Snart redo att kläckas och flyga ut och göra sig ett värv. Med nyvunnen pedagogik, metodik och taktik. Med en väl förborgad tro på det gemensamma.
Plötsligt – med en uppblossande nyfikenhet och attraktion – blir de förlorade och utsatta för en plötslig uppenbarelse. På tvärsen av Åby och Orvar Bergmarks frejdighet.
Förlorade i en sekt långt fjärran den brukliga.
Med sektledarna Roy och Bob.

Roy Hodgson, som långt senare anställer Simple Reds gitarrist Sylvan Richardson som massör i Liverpool och som gärna går bananas över en floorfiller från Motown och Bob Houghton, som med sina härliga vågor i håret sjösätter ett skepp som kommer lastat med Staffan Tapper, lite cynism och mycket revolution.
Som för all del inte deklarerade ett omvälvande crescendo av inre gudomligt medvetande. Inte den där upphöjda känslan av evigt liv. Inte religiöst på något sätt, utan mer som en ideologiskt isolerad grupp.

✔️ Läs alla VM-krönikor av Magnus Jacobsson
”VM-historiens drömelva”

”Nio matchställ och ett par skor”

”Skrönor, sanning och skandaler, del 1”

”Skrönor, sanning och skandaler, del 2”

”En punkrockare i semifinal”

Fyra. Fyra. Två.
Press med understöd.
Press på bollhållare.
Jaget före laget.
Zonförsvar.
Disciplin.
Långa bollar, runt på kanten och snett inåt bakåt.
Defensiv syn på offensiv. Offensiv syn på defensiv.
Balans, flexibilitet och effektivitet.
En del av den svenska folksjälen. Kräftor. Insjöar. Raggarfrisyr. Folkpark. Lårkaka. Sertralin. Tystnaden. Sill, surströmming och slipdamm.

Så, varför inte elda på med Karin Boyes inspirerande lyrik och Tord Grips dragspel.
Lusläsa sektens hemliga dokument.
Väcka liv i två engelsmäns vision att stöpa fotbollen okuvligt, bestämt och framgångsrikt.
Väcka liv i deras landsman, skaka om honom och påminna om Pommerska kriget, om fransosernas starka trupper och att göra det som vi kan allra bäst.
Hjälpas åt.
Inga wingbacks, inga sexor, inga tior, inga falska nio, inga hemliga sjuor eller borttappade strumpor.
Ordning och reda.
Då kan vi hålla siffrorna nere.

Zetterström, Lagerbielke, Lindelöf, Gudmundson, Stroud, Ayari, Karlström, Bergvall, Elanga, Isak, Gyökeres.

Isak får ha sin vänsterkant ifred, Gyökeres dundrar in ett i klykan, Elanga vet plötsligt vad som är upp och ner, Ayari knorrar in i bortre som vore det en badboll, Bergvall drar på sig ett gult i sjunde minuten, Zetterström leker Svenne Berka, Stroud befinner sig på Strandvallen och får sitt internationella genombrott.
Men om allt skulle visa sig gå åt helvete slänger vi in Thomas Sjöberg.
Då kan det bli jämnt skägg.

Under tiden drömmer vi om avancemang.
Drömmer om Elin.
I rörelse med lagom lågt försvar.

Trevlig fotbollssommar!