Fotboll handlar inte alltid om segrar och förluster.
Det är också en sfär som hela tiden visar sig ta små oskyldiga galna krumsprång, inhumana överträdelser och märkliga ting.
Fotbollen är livets spegel.
På gott och ont.

Utan hund ingen pokal
Edward Betchley hade kunnat vara vilken mellanhand eller småtjuv som helst och försvunnit ut i marginalen. Om det inte hade varit för Pickles, en Border Collie med nos för det snopet och hastigt försvunna.
Inte vet jag om Betchley klickar sin marmelad på brödet och smackar upp den feta korven i gommen som han alltid gör på morgonen, har några närmare planer för dagen.
Men jag tror det. Stora.

Den 20 mars 1966 ska bli en dag inte lik någon annan. Det drar äntligen varma luftströmmar över landet, som parkerar och blir en sällsynt välkommen värmebölja, trots att The Walker Brothers toppar listorna med ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore.
På frimärksutställningen i anrika Methodist Central Hall i Westminster står dreglande filatelister och tänker på en Shilling Banco i fel tryck och fel färg, utan att ha en aning om att Englands lagkapten Bobby Moore skulle sträcka en guldpokal mot himlen några månader senare.
Som världsmästare i fotboll på hemmaplan.

I en monter står Jules Rimet Trophy i sin majestätiska lyster. En nära nog fyra kilo tung silvrad – med guldöverdrag – VM-pokal som varit med sedan mästerskapet i Uruguay 1930 (min morfar har för övrigt förgyllt tuppen på Kristina kyrka).
På förmiddagen samma dag försvinner plötsligt dyrgripen från sin plats och det går inte lång tid innan någon ”Jackson” ringer in och kräver 15 000 pund i någon form av bytesaffär. Det blir ingen affär, Betchley grips och pokalen lyser fortfarande med sin frånvaro ytterligare nån vecka innan den uppmärksamme vallhunden nosar upp ett bylte inslaget i tidningspapper vid framhjulet på en bil längs gatan där Pickles och husse David Corbett alltid tar sin promenad.

Pokalen är hittad och alla är jublande glada, men gladast är ändå Pickles, som enligt uppgifter får vara med på banketten när England vinner sitt enda mästerskap.

Utan tackling ingen olycka
Måndagen den 11 juni 1990 klockan nio på kvällen i ett varmt Cagliari händer det som inte får hända. Redan i den åttonde minuten gör han 1-0, efter en synnerligen delikat framspelning av Chris Waddle.
Men det som inte fick hända händer en kvart in i andra. Tacklingen. Den avslappnande tacklingen. Den nästan medvetslöst avslappnade tacklingen. Som lösgör alla inre löst sittande organ som kan innehålla delar av gårdagens lunch.

En av Garys Linekers, Leicesters stora hjältes främsta merit, förutom alla mål han gör hela tiden, var att han under sin långa karriär aldrig drog på sig ett gult eller rött kort.
Han kunde löpa rätt, springa fort, springa lojalt och – om det skulle vilja sig riktigt riktigt illa – springa läck.
Drygt 35 000 på Stadion Sankt’ Elia på Sardinien anar föga när Garys ringmuskel plötsligt har något viktigt att säga. Den målfarlige engelsmannen faller i gräset, reflekterar behärskat, gillar läget, låtsas som det regnar, fortsätter matchen, som inget hänt.
Men något har hänt.
Innerbyxan är av annan nyans än bara sekunden innan.
Mörkare. Lite lätt brunt.
Men ibland kan man inte rå för.
Det tar många år innan han går ut med information om händelsen.
En olycka händer oerhört lätt, som en glutenallergiker jag känner brukar säga när han råkar äta fyra semlor istället för en.
England går trots detta vidare från gruppspelet och det tycker både jag och Gary är skitbra.

Läs mer: Signerat Jacobsson: ”Nio matchställ och stupar skor”

Utan koppel ingen ro
Att anlita Garrincha som vikarie med ansvar för stängning på en kennel var naturligtvis inte ens något att ens tänka på.
Men sånt vet man aldrig.
Brasilianaren, som är skapad med det ena ben som en ko och det andra som ett hjul, är en rosad dribbler och trollkarl på högerkanten. Han gör alltid sin gubbe, gör alltid en gubbe extra och gör mer än ofta en gumma gravid.
Denna dag, i detta nådens år, då sovjeten Igor Ter-Ovanesyan slår världsrekord med dryga 8.30 i längdhopp och Kvällstoppen har premiär i svensk tv, är inget undantag. Men annorlunda.

Redan i första matchminuten i kvartsfinalen mellan Brasilien mot England i VM i Chile 1962 springer en bohemisk herrelös gatuhund in på planen utan att fråga om lov. Han trär sig igenom planen med kroppsfinter som det anstår en blandras med smak för utmaningar.
Garrincha är road. Skrattar som bara en sorglös barfotagrabb från Rio kan göra.
Till slut går den engelske notoriske målgöraren Jimmy Greaves ner på alla fyra, skäller, morrar och gör sig till och fångar hunden till allas förtjusning.
Mest förtjust blir Garrincha som tar hunden till sitt hjärta och låter honom hänga med hem till Brasilien.
Men det tror jag inte på.

Greaves vinner så småningom skytteligan i Engelska ligan sex gånger medan Garrincha dör gravt alkoliserad med skrumplever 49 år gammal.
Och hunden kanske bara faller i glömska, om det inte vore för mig.
Ojämnt falla ödets lotter, som Rune Pum-Pum skulle ha sagt.

Utan domare ingen match
Benoît Mussolini verkar mellan 1922-1943 som fascistisk diktator i Italien, men allt vad det innebär.
Ondska är vad det innebär.
Diktatorn är inte sen att inse att VM på hemmaplan 1934 är ett ypperligt tillfälle att saluföra sin idé om den starkes överlägsenhet. Och som brukligt är bland envåldshärskare använder han scenen som bara sin egen.

Vad han gör med Ivan Eklind är dunkelt sagt och dunkelt gjort, som Esaias Tegnér nästan skrev. Domaren Ivan från Maria Magdalena församling ska visa sig vara rätt man att manövrera.
Benito bjuder på lunch, snick-snackar och lindar den lättmanipulerade Ivan runt sitt finger. Kanske en liten penningpung full med guldpengar under bordet när ingen såg på. Eller hot om käftsmäll. Vad vet jag.

Italien vinner VM-finalen mot Tjeckoslovakien med 2-1 och hela tillställningen blir en sorglig stund för världsfotbollen.
Ivan blir kraftigt omdiskuterad efter flera tveksamma och avgörande domslut. Han blir avstängd under lång tid.
Även solen har sina fläckar, skaldade måhända en självkritisk Eklind hoppades att allt skulle blekna och försvinna.
Ivan Eklind – som förresten kallades ”Greven av Rom” – avled och försvann 1981.
Men inte från historieböckerna.

Läs mer: Signerat Jacobsson: ”VM-historiens drömelva”

Utan mål inge vidare
”Skammen i Gijon”.
Jag vet inte vad den västtyska och österrikiska ledningen i lönndom pratar om dagarna innan sista gruppspelsmatchen i Spanien-VM 1982.
Mats Wilanders seger i Franska Mästerskapet? Helmut Schmidt? Snöstorm i Småland? Falklandskriget mellan England och Argentina som slutade 1-0 till engelsmännen?
Skulle inte tro det.

De snackar säkert Algeriet, Chile, kommer överens om fusk, fulspel och att hålla ihop och göra allt så sjukt osportsligt omoraliskt i tron att någon inte ska märka någonting. Miljoner miljoners framför teven och 41 000 på arenan ser vad som händer.
Det ska alltså spelas en direkt avgörande match som med rätt resultat (med ett eller två mål med västtyskarna som segrare) för att Västtyskland och Österrike ska ta sig dessa vidare från gruppspelet.

Horst Hrubesch – som för övrigt bara hade en överläpp – rakar in matchens enda mål efter tio minuter. Därefter går solen ner bakom Biscayabuktens fond.
Ingen vill nåt. Ingen gör nåt. Absolut ingen. Klockan går i sakta mak och aldrig har väl fotbollens vackra väsen devalverats till ett smutsigt spel på bästa sändningstid.
Båda lagen går vidare och konsensus av det hela blir att de två sista matcherna i gruppspelet ska spelas samtidigt i framtida mästerskap.
En sorglig dag i VM-historien

Trevlig fortsättning på midsommaren och fortsatt trevlig fotbollssommar!