Östervåla IF:s herrar har aldrig spelat i division 3.
Men det har varit mycket nära vid ett par tillfällen.
Säsongen 1940/41 vann klubben till och med division 4, men fick inte gå upp på grund av ”transportproblem”. Det var i alla fall förbundets besked till ÖIF – och i stället gick division 3-platsen till Morgongåva SK.
Då var inte Lars-Erik Wiklund med, han föddes nämligen nio år senare och inledde sin fotbollskarriär i Tärnsjö IF.
Men han var med 1976 när Östervåla IF slutade på andra plats bakom Upsala IF.
– Då var vi riktigt bra, är nog det bästa laget som Östervåla haft, säger Lars-Erik.

Men vi tar det hela från början.
– Jag började spela fotboll som 10-11 åring i Tärnsjö IF:s yngre pojklag. Vi var hyfsat framgångsrika och vann vår serie några gånger, minns Lars-Erik.

Han valde som junior att ta steget över till ÖIF.
Minns du din debut i A-laget?
– Jag tror det var i början av 70-talet, men jag kommer inte ihåg vilka vi mötte.
Spelade du i någon annan klubb?
– Nej, jag spelade endast i Östervåla IF, kunde inte tänka mig något annat lag.

Nu kommer vi fram till säsongen 1976 igen. Året när ÖIF var så nära att ta steget upp i division 3.
Just detta blir nämligen Lars-Eriks svar på nästa fråga.
Vad minns du bäst under dina aktiva år?
– Måste ha varit det året vi föll på mållinjen mot Upsala IF i division 4.

ÖIF ledde serien flera gånger under den säsongen och när det hela skulle avgöras fick UIF så att säga spela på ÖIF:s resultat.
Uppsalaklubben fick nämligen skjuta upp sin sista match eftersom Peter Gerhardsson (senare bland andra Hammarby IF och sedan några år förbundskapten för damlandslaget) var uttagen till juniorlandslaget.
En stor fördel för Upsala IF som kunde vinna den uppskjutna matchen och vinna serien med två poäng före ÖIF.
Ett scenario som inte skulle kunna ske i dag, men det gick 1976.

På vilken position trivdes du bäst?
– På mittfältet, berättar Lars-Erik, som spelade till han var 31 år, 1981.
– Jag slutade eftersom jag hade flyttat från Östervåla.
När var du som bäst?
– Det var nog åren 1975-77.
Hur viktig var fotbollen för dig?
– Den var viktig men också lekfull, det gällde inte på liv och död.

Lars-Erik Wiklund varvade med ishockey på vinterhalvåret och då givetvis i ÖIF.
Vilket var roligast?
– Tycker nog att fotboll och ishockey var lika roligt. Men det kunde ibland bli lite jobbigt med fotboll klockan 13.00 och ishockey 17.00 vissa perioder under säsongen.
Saknar du fotbollen, i så fall vad?
– Jag kan sakna den goda sammanhållningen och kamratskapet vi hade i ÖIF, den var fantastisk.

Lars-Erik följer den lokala fotbollen främst genom Sala-Heby Fotboll.
– Sedan går jag gärna på SFF:s hemmamatcher, tittar också gärna på när mina barnbarn spelar.

Vilken tränare är den bästa du haft?
– I fotboll är det Sture Rosén från Tierp och ishockey Per Björkman.
Men det var faktiskt inte bara fotboll och hockey för Lars-Erik.
– Jag var med och friidrottade i Tärnsjö IF och har klubbrekordet i tresteg. Sedan har jag spelat bandy i SK Iron och Sala BK. Jag slutade med bandy som 47-åring, berättar han.

Vilka är de bästa du spelat med i fotboll och hockey?
– I fotboll var det bröderna Rune och Alf Ragnarsson och ishockey Leif ”Knylan” Torstensson och Kenneth Svinghammar.

Lars-Erik Wiklund.
Ålder: 70 år.
Yrke: Bankman, numera pensionär.
Bor: Villa på Skuggan i Sala.
Familj: Gift med Mona, två söner och en dotter samt sex barnbarn.
Äter helst: En god köttbit.
Dricker helst: Vin eller öl till maten. Även en god whisky slinker ner ibland.
Ser på tv: Blir mest sport i alla former.
Läser helst: Deckare.
Fritidsintressen: Familjen, resor och självklart golf.