Han tillhör en ganska stor skara av spelare som ställt till det på självaste nyårsafton.
Det är då gamla ”fotbollsgubbar” på årets sista dag ska mäta sina krafter inför storpubliken i Idrottshallen i Sala.
Målvakten Roberto Pliscovaz har gjort det flera gånger, den senaste 2015 – det var då han klev in i ”hälseneklubben”.
– Jag tänkte faktiskt att inte spela sista matchen i gruppspelet efter en uppfriskande flygtur i andra matchen. Men man ville ju spela och inte svika gänget. Känslan när man hör en dov smäll från vaden var intressant. Jag var helt övertygad om att jag fått en bristning i vaden, men Calle Spång sa väldigt pedagogiskt att hälsenan nog gått av. Så det var bara att åka till jobbet, personalen hade väldigt roligt, gipsas och åka hem. Kom ihåg att brorsan sa när han skjutsade hem mig till Sala ”du, vafan vad har du inte haft sönder i kroppen? Lägg ner nu”. Till saken hör att när vi vann Veterancupen 2012 så rök korsbandet för fjärde gången, berättar Roberto.

Men för Roberto var det stort att få spela Veterancupen med Sala FF.
– Att få vara med i Veterancupen slog nog Julcupen faktiskt. Att få chansen att spela med Jonas Hedlund, Calle Spång, Janne Östlund, Micke Andersson med flera var stort för mig. Att sitta och jäklas och skratta med alla i omklädningsrummet. Strax innan matchstart slog alla om till match, häftig känsla. Att jag sedan går och drar av hälsenan var ju en liten miss i beräkningen.

Som pojkspelare var han med i Julcupen vid flera tillfällen med pojkar födda 1969.
– Jag har för mig att vi kom till final mot Gideonsberg ett år. Det var galet roligt, mycket folk som tittade, farsan stod och ropade en del men framförallt hade vi jäkligt roligt!

En koll i ”arkivet” visar dock att SFF P69 aldrig nådde final. Tre gånger fick de vara med och två gånger föll laget i bronsmatchen.
När började du spela?
– Började i SFF kring 1977-78 med Arne ”Kila” Kilström som tränare tror jag. Farsan (Bruno) var säkert med på något hörn.
Spelade du i ett framgångsrikt pojklag?
– Vi var rätt duktiga. Tror vi vann P68 Pokalserien säsongen 1982. Farsan och Hasse Brehmer var tränare och vi var rätt nöjda då vill jag minnas.

Roberto är uppväxt på den tiden när grusplanerna (stora och lilla) på Lärkan var platsen för fotbollsleken. När sportlovet var över togs isen bort och fotbollssugna ungdomar intog den.
– Jag cyklade i princip till Lärkans grusplaner så fort jag kom hem från skolan. Sedan var det träningar och matcher däremellan. När jag började som målvakt blev det många kvällar nere på bakgården hemma med pappa Bruno. Han sköt bollarna i ansiktshöjd nästan hela tiden och menade att händerna alltid skulle vara beredda att ta bollen. Dessutom var det så att en meter utanför stolparna alltid skulle räknas som mål, så man slängde sig hejvilt och försökte mota alla bollar som då kom en meter utanför stolparna.

Minns du din debut i A-laget?
– Jag gjorde kanske någon träningsmatch i Sala FF, annars blev nog A-lagsdebuten i Grällsta IF på riktigt så att säga kring 1989-90. Har ingen aning vilka vi mötte i träningsmatchen i SFF, var nog 16-17 år när jag spelade i Sala FF:s B-lag, berättar Roberto.
Vad minns du bäst av dina år som aktiv?
– Att spela fotboll och bandy var nog det roligaste jag kunde göra i ungdomsåren. Alla cuper, träningsläger, bra ungdomstränare och man så fick många nya kompisar. Roligaste tiden var nog i Sala FF:s juniorlag, Hasse Ljung var tränare och man utveckaldes mycket då. Peter Wannberg och jag krigade om att stå och vi tränade galet hårt, konkurrerade men var samtidigt bästa kompisar och pushade varandra stenhårt. Tiden i Giffarna var otroligt bra med gemenskap, bra tränare, Lindvallen och allt runt omkring.

Det var i Grällsta IF som Roberto vaktade målet som senior.
– Jag har bara spelat aktivt i Sala FF och Grällsta. Provade att spela i Umeå när jag låg i lumpen, men jag insåg nog tidigt att jag inte skulle hinna med träningar fyra-fem dagar i veckan plus matcher.

Roberto slutade dock spela på allvar ganska tidigt, 1998, och då hade han inte ens fyllt 30 år. Då hade han bland annat varit med om att vinna femman med Giffarna 1993 och spelat en säsong i fyran med dem.
– Kommer ihåg att sista matchen var mot Wahlsta borta 1998. Hade varit skadad en hel del på våren, motivationen tröt lite och sedan drabbades min bror av tragiska saker som gjorde att fokuset hamnade där. Men när Lasse Nilsson (Grällstas tränare) ringde och frågade om jag kunde lira så var det inga problem.
När var du som bäst?
– Det var nog i junioråldern och sedan 1996-97.
Vad var din styrka?
– Att ta inläggen och sedan sätta igång spelet snabbt. Jag hade snabba reflexer och låg som en rem ibland och försökte klistra bollen. Lyckades ibland men tror nog jag tappade fler…
Hur viktig var fotbollen för dig?
– Den var väldigt viktig under alla år. Att träna, utvecklas, vinna matcher,, men också gemenskapen och tugget i omklädningsrummet. Det saknar jag verkligen.
Följer du den lokala fotbollen?
– Ja, det gör jag via Sala-Heby Fotboll. Det är roligt att läsa om alla lokala förmågor som kör hårt.
Vilken tränare är den bästa du haft?
– Lasse Nilsson! Kände att stort förtroende från honom och mina bästa år var nog med Lasse som tränare. Sedan måste jag säga Hasse Ljung på juniortiden och Hasse Brehmer och pappa Bruno i pojklagsåldern.

Roberto lyfter fram tre spelare som är de bästa han spelat med.
– Göran Taknelid, Micke ”Smyg” Johansson och Peter ”Pytte” Lund. Att ha Göran framför sig i backlinjen var så att säga en fröjd. Det var enkelt att vara målvakt då. Smygarn och Pytte dominerade på sitt sätt och man behövde aldrig oroa sig för något när de drog igång. De fick med sig hela laget genom sitt sätt att vara på planen och kriga.
Till sist har du någon trevlig historia att berätta från tiden som aktiv?
– En match på Lindvallen, kommer inte ihåg vilka vi mötte, så kontrade motståndarna och Per Rydberg jagade en motspelare över halva planen. Han kommer ifatt honom precis innan vårt straffområde, tar ett långt steg och får undan bollen och samtidigt stupar han i gräset och tar sig för låret. Jag skrattade lite och sa något i stil med ”blev du trött?”. Tyvärr gick lårmuskeln sönder och Per var inte trött. Sedan är det Roger Nilssons uppvärmningar, Larsa Steinbach, ”Tjoddan” Cedervångs utsparkar och lite annat men det får bli en annan gång, säger Roberto.

Roberto Pliscovaz.
Ålder: 51 år.
Yrke: Bemanningsansvarig Ambulanssjukvården Västmanland.
Bor: I Sala.
Familj: Fru Nina och två barn: Alma och Amanda.
Äter helst: Grillat, pasta, husmanskost.
Dricker helst: Guinness och vatten.
Ser på tv: Dokumentärer.
Läser: Just nu ”PreHospital Trauma Lifesupport”.
Fritidsintressen: Spela en runda golf, åka motorcykel, följa med Amanda till stallet och hjälpa till ibland, snickra och måla, tatueringar.