Den här serien heter “Vart tog du vägen?” och i det här fallet är den frågan verkligen berättigad.
Ogift hette hon Forsman i efternamn och var en virvelvind på fotbollsplanen.
Numera är Anne gift med sin kärlek sedan tonåren, Kent, och de har två vuxna barn tillsammans.
Men vart tog hon vägen sedan hon flyttade från Heby för 20 år sedan?
Svaret får ni här och vi inleder 2001.
– Vi flyttade till Uppsala 2001 och det blev mycket fotboll och hockey för familjen Söderberg, berättar Anne.

Samma år började Anne jobba för klädföretaget HM.
– Där har jag stannat kvar i olika positioner och jobbat den största delen i Stockholm. 2012 flyttade först jag till Shanghai i arbetet och senare kom Kent efter. Vi blev kvar i nästan nio år i Asien och vi har jobbat och bott i Kina, Malaysia och Vietnam, berättar hon.
Hemma igen var de förra året och då gick flytten till Bromma där vår dotter bor. Nu har vi härligt nära till både henne och våra jobb, berättar Anne och fortsätter:
– Livet är kort och vi försöker ta vara på det så gott det går.
Men Anne har båda sina föräldrar kvar i Heby.
– Vi tar en sväng förbi Tegelvallen med hundarna när jag är hemma.

Nu ska det handla om fotbollsspelare Anne Söderberg.
När började du spela?
– Jag gick i fyran och jag började tillsammans med Sara Hansson och Therese Svärd (tidigare Pettersson). Vi bodde längs samma väg och tog sällskap till skolan och sedan började vi att spela fotboll i Heby AIF:s flickor födda 1974/75. Vi fick snabbt upp en stark gemenskap och jag kände direkt att detta är något jag kommer att gilla. Ingen i min familj hade spelat fotboll så det blev en ny sport för familjen att följa. Vi hade Hannu Haavisto som tränare han bidrog med glädjen till spelet, vi skulle ha kul!
Var ditt flicklag framgångsrikt?
– Ja, det måste jag säga att vi var. Vi utvecklades och blev bara bättre och bättre. Det innebar att vi var ett respekterat lag, framförallt i Uppland.

Det blev flera seriesegrar och cupvinster både inomhs och utomhus.
– Vi skapade många härliga minnen, glädjen att åka till och från matcher. Att komma in i det sammanhanget är fantastisk för ungdomar och ungdomsfotbollen.

Minns du din debut i A-laget?
– Minns inte exakt, men jag var runt 13 år och fick följa med och först sitta på bänken och se Kicki Engberg och de lite äldre tjejerna spela. Men sen runt 15 års åldern hade jag en given plats i A-laget.

Anne fick vara med Heby AIF:s resa till division 1.
Berätta lite om den tiden.
– Vi hade en stark bas i laget från vårt F74/75-lag som var otroligt sammansvetsade efter att tränat och spelat ihop länge. Med förstärkning av spelare från andra klubbar, bland andra Minna Hammarbäck som var en otroligt bra spelare. I laget ingick även Lotta Hjalmar, Jenny Ottermalm, tjejerna från F79-laget, Anna Lundberg och Hannah Andersson med flera. Väldigt många bra spelare och jag har säkert glömt någon.

Kyrktrappan i Heby är något som återkommer ofta för de spelare som haft Kjell Lundberg som tränare. Det var en viktig pusselbit för att Haif nådde framgångar.
– Det jag minns är försäsongsträningarna, kyrktrappan glömmer väl ingen (haha). Kjelle utsåg en kyrktrappsmästarinna i några år. Minna var svårslagen men jag tog henne ett år, säger hon.

Anne minns också alla träningar, tre-fyra gånger i veckan, alltid med hög närvaro och stort engagemang.
– Även på träningen gav man allt! Det var ett härligt gäng med fokus på att spela bra fotboll och att ha kul på vägen. Vi hade så fantastiskt kul. Vi hade en jämn bred trupp, det var laget som gjorde framgången och att samma gäng spelare går från division 4 till division 1 är imponerande. Vi lyckades pusha varandra, få ut det bästa ur varje spelare och utvecklas hela tiden. Och vi gillade att vinna.

Anne lyfter också fram ledarna i föreningen.
– Det var ett bra ledarskap, vi hade Kjelle som satte en hög nivå på träningarna och att det var viktigt att vi tränade. Vi hade också bra support från klubben.
Haif kvalade till division 1, men missade att gå upp. Senare fick de ta en vakans efter att Oxelösund dragit sig ur.
Kommer du ihåg de känslor som infann sig när ni föll hemma mot Betsele?
– Det var tungt, jag minns att de gjorde en bättre match än oss. Vi vaknade till de sista 15 minuterna men satte ej våra chanser. Besvikelsen från alla som följt och hejat på oss, vi som lag som haft en bra säsong, det var tungt och hängde kvar ett tag. Men vi hade en fin avslutningsmiddag efter matchen hemma hos Kjelle Lundberg och lyckades vända stämningen även då.
Kommer du ihåg när du fick veta att ni ändå fick en plats i ettan?
– Jag var hemma med familjen, Kjelle Lundberg ringer och ger beskedet. Helt overkligt, så kul för oss spelare, för Heby och Haifen ett lag från lilla Heby går upp i näst högsta serien. Jag var väldigt glad och stolt. Jag hade dock redan innan bestämt att jag inte skulle fortsätta med fotbollen.

Det blev med andra ord inget spel i division 1 för Anne Söderberg.
– Bara att spela division 2 och vara mamma och driva eget företag blev svårt att få ihop. Tiden var inne för mig att fokusera på min jobbkarriär, berättar Anne.
Men hon följde laget under den historiska säsongen i ettan.
– Det var kul att följa och supporta laget och såklart grymt stolt över teamet. De mötte många bra spelare, bara en sådan sak om att Umeå kom till lilla Heby.
Vad minns du bäst av åren i Heby AIF?
– Oj, det är så mycket. Så många härliga minnen, gemenskapen och glädjen framförallt samt den sammanhållningen vi hade i hela klubben. Jag minns alla som gjorde det möjligt att driva klubben och tänker framförallt på Sven Bengtsson och de andra ”gubbarna” som hade Tegelvallen som sitt andra hem. När vi byggde den stora fina läktaren med hjälp från spelare, ledare och lokala företagare. Tegelvallen blev i mina ögon en proffsarena, man var stolt att åka dit och stolt att ta emot motståndarna.

Noteras kan att Annes pappa tillverkade matchklockan som stod kvar i många år på Tegelvallen.
– Man minns alla fantastiska tränare, ledare, åskådare, föräldrar, ja alla härliga människor jag fick lära känna och fått så mycket tid att umgås med. Det var så mycket aktivitet på Tegelvallen, allt från att träna och spela, men även fotbollsskolan som vi fick vara med att leda och inspirera ungdomarna. Men också grillfester vid Kruset och avslutningsfesterna med dam- och herrlagen.

Minnen från klubbens träningsläger till Holland är också något som etsat sig kvar.
– Helt oslagbart, all engagemang från klubben och inspirationen att få åka iväg på ett träningsläger hela truppen. Och vi hade en viss stolthet, damlaget klädde sig i samma outfit för lagkänslan. Det har satt en prägel på hela livet från jag är väldigt stolt över tiden och fotbollen i Heby.

När var du som bäst?
– Jag var ju en stark spelare i flicklaget och kom snabbt med i damlaget. Men jag var nog som bäst när vi var ett topplag i division 3, Det blev många ruscher längs med vänsterkanten, antingen drev jag in bollen själv i mål eller inlägg till Sara (Fange) som var tidernas bästa huvudspelare (haha).
Vilken position trivdes du bäst och vad var din styrka?
– Jag trivdes bäst som anfallare på vänsterkanten. Jag var aldrig bra på att försvara utan det var bara framåt för min del. Hade också fördelen att jag var otroligt snabb och kunna skjuta bra med bägge fötterna, och jag älskade känslan av att göra mål.
Var du någon gång på väg till någon annan klubb?
– Nej, jag har inte fått något seriöst erbjudande eller varit iväg och provtränat. Jag var väldigt hängiven fotbollen men tror inte att jag skulle tagit det steget och gjort den satsningen. Jag trivdes och var nöjd med Haifen och den resan vi gjorde.

Sommaren 1989 blev Anne uttagen till elitlägret i Halmstad. Det tillsammans med lagkamraterna Paula Krantz, och Ingela Lindblom samt Annika Larsson från Morgongåva SK.
Vad minns du av elitlägret?
– Det var stort, att få representera Uppland och vara en av Upplands bästa flickor födda 1974-spelare. Där fick jag träffa många väldigt bra spelare och tränare, otroligt hög nivå. Lägret väldigt seriöst, strikt schema att följa under veckan. Det är coolt att ha fått träffa Pia Sundhage som är en viktig inspiration för damfotbollen än idag.

Hur viktig var fotbollen för dig?
– Superviktigt, fotbollen var livet. Att lära sig de värderingarna man får från det sammanhanget är ovärderligt, det har betytt väldigt mycket.
Saknar du fotbollen?
– Var sak har sin tid. Men såklart kan jag sakna tiden vi hade och allt vi upplevt tillsammans.
Följer du den lokala fotbollen?
– Efter att ha bott i Asien de senaste nio åren har jag inte varit duktig på det och vi flyttade till Uppsala där våra barn började att spelade i Gamla Upsala, så vi följde dem i många år.Självklart ska vi ta upp det igen, inget slår att åka och titta på fotboll i småklubbar och ta sig en kaffe och korv, säger Anne.
Men fotboll tittar Anne på – via tv:m.
– Jag ser mycket fotboll. Kent följer alla ligor, framförallt Premier League och då Chelsea.

Vilken tränare är den bästa du haft?
– Hannu Haavisto satte en grund för glädjen till spelet och det gjorde nog att vi var ett stort gäng F74/75-tjeje som spelade ihop länge. Men Kjell Lundberg har vi och jag haft den bästa utvecklingen med, en tuff tränare som vi hade mycket respekt för. Han tillsammans med Åke Englund var ett bra team.
Vilka är de bästa du spelat med?
– Många väldigt bra och jag vill inte glömma någon, men Veronica Johansson var stark bakåt, Minna Hammarbäck på mitten och min forwardpartner ”in crime”, Sara Fange.

Till sist, har du någon trevlig historia/ från dina aktiva år?
– Jag fick ju barnen tidigt, den enda med barn i laget. Många gånger hade jag dem med både på matcher och träningar. Det var inget konstigt och alla hjälptes åt att passa dem medans jag tränade, även Sven Bengtsson, det visar på hela klubbens engagemang. Vi var otroligt stolta när vi fick matchtröjor med våra efternamn på, den har jag sparat – det var stort. Kjelle bestämde att vi skulle testa karate för att bli smidigare och för att stärka den mentala biten, det var så nytt då och vi var inte så smidiga. Tränaren var en duktig seriös karatekille så det var nog inte så kul för honom att ha ett gäng osmidiga fotbolls tjejer, berättar Anne och fortsätter:
– Jag borde minnas något snyggt mål, har massor med bilder hemma hos mamma och pappa från matcher, men kommer inte på något nu.

Anne Söderberg.
Ålder: 47 år.
Yrke: Global Försäljningschef HM HOME.
Bor: Bromma, Stockholm.
Familj: Min man Kent Söderberg som jag träffade genom fotbollen i Heby och våra två vuxna barn Evelina och Martin. Vi har även två Yorkies (pälsbarn) som följt med oss hem från Vietnam.
Äter helst: Det har blivit mycket asiatisk, men italienskt är väldigt gott.
Dricker helst: Ett bra rött vin är aldrig fel.
Ser på tv: Mest serier på Netflix, ”Breaking bad” var väldigt bra.
Läser: Mari Ljungstedt
Fritidsintressen: Mode och inredning. Älskar att åka till olika butiker för att hitta inspiration, men senaste åren blir det mycket via sociala medier. Ska ta upp vandringen igen nu när vi flyttat hem, älskar skog och fjäll. Annars är det mycket hänga med familjen, lite löpträning – men måste säga att mycket tid lägger jag på mitt jobb som jag brinner för.