Skulle man ta ut alla tiders startelva i Sala FF är Micke Forsgren given.
Kanske skulle han även ta en plats i alla tiders lag i Sala kommun också.
Meriter finns efter att ha spelat i näst högsta serien med IFK Västerås. Lägg därtill 328 seriematcher med Sala FF samt två seriesegrar med samma klubb.

Men numera får idrotten stå tillbaka för 59-årige Micke Forsgren som drabbats av en obotlig sjukdom.
– Idag lever jag med en neurologisk kronisk sjukdom som heter MSA-C, Multipel Systematrofi typ C. Den påverkar balans, koordination, blodtryck, som blir lågt, yrsel, urinblåsa, långsamma rörelser med mera. Det vill säga det autonoma nervsystemet, berättar Micke.
Men han försöker leva ett så normalt liv som det går och han har förhoppningar om att spela golf i sommar.
– Men jag jobbar numera 50 procent, säger Micke.

För att kunna leva ett så normalt liv som det någonsin går sålde Micke och hans fru Anna-Lena det stora huset på Västermalmsgatan i Sala. Numera bor de i ett nyrenoverat, och anpassat för Mickes tillstånd, radhus på Glimmergatan.

Fotbollsspelare Micke Forsgren hade en lång karriär och räknar vi in deltagandet i Julcupens veteranklass pågick den till att han var närmare 50 år.
– Jag började som sjuåring i IFK Sala, som senare blev Sala FF.
Har du alltid varit målvakt?
– Ja, alltid målvakt. Från första träningen i sal 3 i Idrottshallen. Mina stora idoler då var mina farbröder Gunnar och Janne, som båda var målvakter.
Spelade du i ett framgångsrikt pojklag?
– Ja, vi som var födda 1962 var bra och vann bland annat Fotbollens Dag. Vi var även med i Annedalscupen och min pappa lovade mig en ”limpa”, det vill säga cykelsadel, om vi vann finalen. Jag tror vi mötte Norden och vi förlorade. Men jag fick sadeln ändå.

Fotbollen var med Micke varje dag i ungdomen.
– Jag var på fotbollsplan nästan varje dag. Om vi inte var där så var vi på planen hemma vid lekplatsen på Kungsängen. Det blev även ett pass i bowlinghallen på väg hem från skolan, berättar han.
Kanske minns ni pappa Arne Forsgren. Under många år, 1965-85, arrenderade han bowlinghallen (med fyra banor) i källaren på Idrottshallen.
– På somrarna jobbade pappa, och Gunnar Olsson, på Annedal så det var naturligt att jag hängde med dit. Vi tränade där, hade matchsamling och så lite fester, men då var jag lite äldre. Men matcherna med Sala FF spelade vi på Silvervallen.

Jag var med på den tiden. Samling på Annedal med ombyte. Därefter en rejäl uppvärmning signerad Calle Spång innan bilfärd ned till Silvervallen dit vi anlände bara några minuter innan matchstart.
Men det var inte på klassiska ”IP” som Micke Forsgren debuterade i A-laget.
– Nej, det var Lärkans gamla gräsplan och jag tror det var hösten 1977 och jag var 15 år, minns han.
Lärkans gamla gräsplan låg för övrigt där parkeringen till badhuset ligger i dag – intill Lärkbacksskolan.
Vilket lag det var mot eller hur det gick minns han inte. Men en koll i SFF:s historik visar att det kanske var IK Franke, Surahammar eller Köping.

Sommaren 1977 blev han uttagen till elitpojklägret i Halmstad.
Det skulle visa sig bli inkörsporten till något större.
– Jag blev värvad till IFK Västerås efter Halmstadslägret. Jag spelade där från 1978 till 1983. Sedan gick jag tillbaka till Sala FF när de för första gången skulle spela i division 3, berättar han.
Det blev en hel del spel i division 2 (som då var näst högsta serien) med Västeråsklubben.

Vad minns du bäst av dina år som aktiv?
– Segern i Nationell Cup med IFK:s juniorlag i Deventer, Holland. Men givetvis även den träningsveckan jag fick göra med Manchester United. Vi var sex spelare som fick åka och träna en vecka med dem, bland andra blivande landslagsspelaren Stefan Pettersson, minns Micke.
Bland annat fick Micke träffa Jimmy Greenhof och målvakten Gary Bailey – två stora spelare i Unitedhistorien.
– Det häftigaste var att vi fick vara med i omklädningsrummet innan en match mellan Manchester United och Tottenham Hotspurs.

Andra minnen är den träningsmatch IFK spelade mot United på Arosvallen 1980.
– Jag minns även derbyna mot Västerås SK och SFF:s cupfinal mot VSK 1985. Det är kanske den bästa match jag gjort, berättar Micke.
Då föll SFF mot storlaget VSK efter straffar.

IFK Sala, Sala FF och IFK Västerås – blev det spel i någon mer klubb?
– Ja, jag spelade även i SoFas Veteranlag och Grällsta IF. Det blev två seriematcher med Giffarna som jag fick avbryta på grund av skador.
Micke slutade spela 1995, som 33-åring. Då hade han året innan varit med och vunnit division 4 med Sala FF. För övrigt andra gången han vann serien med SFF. Första gången var 1988 och division 5.
Det året hittar vi också hans enda mål i en seriematch. Givetvis var det en straff och i 5-0-segern hemma mot Tortuna SK i den 21:a omgången.
Micke avslutade målskyttet i en match där övriga mål gjordes av Tobias Krämer (två), Fredrik Jacobsson och Patrik Wallin.

När var du som bäst och vad var din styrka?
– Jag tror jag var som bäst när jag kom tillbaka till SFF 1984. Mina styrkor? Spelet i luftrummet och att jag var reaktionssnabb.
Hur viktig var fotbollen för dig?
– Den var viktig. Jag fick många kompisar genom den. Jag har också jobbat många år i styrelsen inklusive Julcupen. Kassörsjobbet gav mig så småningom jobb på en redovisningsbyrån, Arkiv AB.
Saknar du fotbollen?
– Saknar kompisarna, träningarna, att få kasta sig, skita ner sig och bli svettig.

Numera följer han inte den lokala fotbollens så intensivt, men Sala FF har han koll på. Där spelade hans son Adrian för några år sedan, men numera gör han inhopp i Västerfärnebo AIK.
– Har lite koll på Vaik också tack vare Adrian.
Har du kontakt med några tidigare lagkamrater?
– Ja, några av dem, bland andra Micke Reuterwall, Calle Spång och Calle Björkvall.
Vilken tränare är den bästa du haft?
– I Sala FF är det Björn Larsson. Men även Sammy Chung i IFK. Erwin Rotter fråm Ransta betydde mest för mig, han var målvaktstränare i IFK Västerås.

Vilka är de bästa du spelat med i respektive klubb?
– Göran Domås i Sala FF och Stefan Pettersson samt Stefan Hannus, från Ransta, i IFK Västerås.
Har du någon trevlig historia att berätta från tiden som aktiv?
– Resan till Sovjetunionen, Baku och Krasnojarsk med Sala FF 1989. Vi åkte sovjetiskt inrikesflyg och ett tag trodde vi knappt att vi skulle komma hem igen. Det var en stor upplevelse, men inget man vill göra om. Men jag har också många minnen av allt det roliga vi hade tillsammans med den största supportern av dem alla Rune ”Pumpum” Andersson.

Att skriva ett reportage om Micke Forsgren innebär en skyldighet att nämna hans bowlande i IFK Sala. Under många år var han den bästa spelaren i klubben. Men han har aldrig slagit 300 poäng.
– 299, nästan 300 (haha). Jag provade även simning, brottning, ridning och handboll. Numera spelar jag lite golf.

Micke Forsgren.
Ålder: 59 år.
Yrke: Redovisningsekonom Fridhems Elektriska AB.
Bor: I villa i Sala.
Familj: Gift med Anna-Lena, två egna barn och två bonusbarn.
Äter helst: Allt möjligt. Lika gott med fisk som kött.
Dricker helst: Folköl, rödvin och whisky.
Ser på tv: Serier.
Läser: Nej!
Fritidsintressen: Promenader, cykling, korta golfrundor och gympaövningar.