Två gånger har ett lokalt lag spelat i landets näst högsta serie i fotboll.
Båda gångerna var det ett damlag.
Först ut var Heby AIF 1997 – därefter Östervåla IF 2005.
Sara Fange var med då. Sara som var en tongivande spelare i gulsvart när de gjorde den snabba resan från division 3 till 1.

Att få Sara att berätta om den tiden är givetvis inte svårt även om det gått många år. Så här i efterhand var det en fantastisk insats laget gjorde med minst sagt lokal prägel.
– Ja, den resan var ju fantastiskt rolig. Vi vann division 3-serien 1995 och division 2 året efter. Vi tränade tre gånger i veckan plus match. Ett positivt och härligt gäng med bra driv och kämpaanda. Det var sällan man missade en träning och vi hade ett jättebra ledarskap, berättar Sara.

Vi kan väl säga att Kjell Lundberg var mannen bakom den snabba klättringen. Kjelle tränade damlaget och han fick spelarna att förstå att ska man bli bra måste man träna.
Och det mycket!

Sara Fange började spela fotboll i Heby AIF när hon var åtta år. Och laget hon spelade blev framgångsrikt.
– Vi hade ett riktigt bra flicklag. Vi vann serien flera gånger och kom tvåa i Gothia cup när vi var 12 år.
Minns du din debut i A-laget?
– Faktiskt inte. Men däremot min debut i B-laget. Minns att Leif ”Itte” Nilsson hörde av sig och ville ha med mig. Det var på våren i åttan och jag var 14 år. Jag fick komma in som forward och gjorde två mål i den debuten. Sen vill jag minnas att jag fick vara med i A-laget lite senare den säsongen.

Nu tar vi oss tillbaka till hösten 1996. Heby AIF hade vunnit serien och fick kvala för att nå division 1. I en direkt avgörande match på Tegelvallen ställdes Haif mot Betsele SK från Lycksele.
För Haif gällde det att ta en poäng för att gå upp. Men Betsele vann och Ope IF gjorde dem sällskap till ettan.
På bättre målskillnad än Heby AIF.
Många spelare, ledare, anhöriga och supportrar fällde en tår efter den avgörande matchen.
Kommer du ihåg de känslor som infann sig efter matchen?
– Ja, usch. Jag är inte den som brukar deppa allt för länge efter en förlust. Men den här förlusten var jobbig. Det kom så många för att titta och heja fram oss och så förlorade vi. Den förlusten hängde kvar ett bra tag, minns Sara.

Det gick några veckor, sedan kom beskedet: Oxelösund drar sig ur ettan!
Då fick Haif frågan om de ville gå upp.
– Kjell Lundberg ringde och berättade. Så roligt! Och rättvist. Vinner man division 2 så är det väl rimligt att få kliva upp i division 1!

Hur var året i ettan?
– Det blev annorlunda på många sätt. Mycket tuffare motstånd. Kände att vi hade fysiken men hade mer att lära inom själva spelet. Sen hamnade vi i Norrlandsettan så det blev till att ta flyget till de längsta bortamatcherna som Boden, Umeå och Betsele, berättar Sara.

Till de lite närmre matcherna hade Haif en helsvart buss som det stod Heby Aif:s ladies team på.
– Allt kändes väldigt proffsigt. Vi hade enhetlig klädsel till och från matcherna. Och med klubbmärket på kavajen. Inför varje hemmamatch satt det bilder på startelvan och avbytarna uppsatta i fönstret på Hellbloms Tobak. Allt det här var mycket tack vare Kjell Lundberg. Han lade ner hela sin själ i oss.

Vad minns du av matcherna mot Umeå?
– De slutade inte helt otippat med förluster. Men jag minns att vi gjorde mål på dem båda gångerna. Men de var verkligen en klass för sig, berättar Sara.
Så var det. Umeå vann serien sex poäng för Ornäs BK och förlorade bara en match av 18.
Haif föll både borta och hemma mot Umeå IK med 1-8 och målskyttar var Minna Holmberg och Lisa Bäcklund.

Umeå gick upp i allsvenskan för andra gången och hade påbörjat sina framgångsrika period som resulterade i sju SM-guld (2000, 2001, 2002, 2005, 2006, 2007 och 2008) och två segrar i Champions League (2003 och 2004).
I laget som mötte Heby AIF ingick bland andra Malin Moström (113 A-landskamper), Tina Nordlund (43), Frida Östberg (78) och Anna Sjöström (67 A-landskamper).

Vad minns du bäst av åren i Heby AIF?
– Svår fråga. Det är ju så mycket. Kyrktrappan som vi nötte i en hel del minns man ju. Men framför allt den fina gemenskapen vi hade. Alla spelarna, ledarna och andra viktiga personer som fanns runt omkring som gjorde ett enormt jobb, berättar Sara Fange som slutade redan som 24-åring.
– Anledningen att jag slutade var mycket att många av spelarna från 1997 försvann. Ambitionen sänktes och jag kände att tiden hade blivit för värdefull och att det inte längre var värt det.

När var du som bäst?
– Det var när vi gick från trean till ettan. Säsongen i tvåan hade jag ett riktigt bra år som forward. Då gjorde jag 31 mål på 18 matcher. Det måste man vara nöjd med.
Var du någon gång på väg till någon annan klubb?
– Jag gjorde några träningar i Gideonsberg när jag gick på gymnasiet men jag valde att fortsätta i Heby, berättar Sara, som trivdes bäst som forward.
– Jag var ganska snabb och svårstoppad för försvaret. Hade ett bra skott och huvudspel, säger hon om sina styrkor,

Hur viktig var fotbollen för dig?
– Den betydde väldigt mycket för mig under många år. En roligt tid som jag är tacksam för.
Saknar du fotbollen?
– Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Som de säger: Var sak har sin tid. Men visst blir man lite sugen när man är och tittar på Veterancupen. Men mitt förstånd säger ”gör det inte, du kommer gå sönder” (ha ha).
Följer du den lokala fotbollen?
– Nej, det ska jag inte skryta med att jag gör. Men vi har ju tre grabbar som alla spelar fotboll, de följer jag förstås.

Andra sporter? Jodå, Sara har sysslat med en hel del.
– Jag simmade en tag som barn vilket jag är glad för eftersom jag idag jobbar som simlärare. På högstadiet spelade jag tennis och fotboll så det blev en ökad träningsdos där ett tag. Efter att jag hade slutat med fotbollen så fyllde innebandyn tomrummet. Det var också roliga år med Morgongåva SK och Västerlövsta IBF? Och så har jag spelat golf, men det slutade jag med 2001 när vi fick Edvin.

Vilken tränare är den bästa du haft?
– Bästa tränaren… Kjell Lundberg är den jag tänker på först. Laget hade en bra utveckling under hans tid.
Vilka är de bästa du spelat med?
– I flicklaget var det Veronica Johansson. I Upplandslaget Jane Törnqvist och i damlaget tycker jag att Minna Hammarbäck var väldigt duktig, säger Sara Fange.

Sara Fange.
Ålder: 45 år.
Yrke: Jobbar med simundervisning, träning och massagebehandling på Heby Arena.
Bor: Villa i Heby.
Familj: Man och tre barn som är 11, 16 och 19 år.
Äter helst: Svårt att välja… kyckling med ugnsrostade rotfrukter och bea är gott.
Dricker helst: Rött vin.
Ser på tv: Nöjesprogram.
Läser: Läser väldigt sällan böcker.
Fritidsintressen: Umgås med familjen, egen träning, gillar att greja hemma med alla möjliga projekt.