Vi jobbade ihop under en tid på lokaltidningen och givetvis blev det en hel del fotbollssnack.
Och jag minns att Monica Lundbom hade en hel del åsikter om “det gröna fältets schack”.
Jag tror till och med hon briljerade vid några tillfällen i SA:s korplag i fotboll.
Sedan 2008 bor och arbetar Monica i Stockholm och för bara några år sedan spelade hon aktivt.
– Jag spelade i Heby AIF tills jag flyttade till Stockholm, då blev det en eller två säsonger i Tullinge TP. Efter det höll jag uppe med fotbollen i några år innan jag gjorde comeback 2013 i Vasastan BK där jag spelade aktivt till 2018. Efter det har det blivit en ofrivillig paus efter en överbelastningsskada från när jag gjorde En Svensk Klassiker. Skorna ligger inte officiellt på hyllan, men vi får se om och när det blir aktuellt med spel igen. Det är svårt att lägga av med världens bästa sport, berättar 33-åringen.

Karriären som fotbollsspelare startade för övrigt i Morgongåva SK som tioåring.
Var flicklaget framgångsrikt?
– Framgångsrikt är nog inte ordet jag skulle använda om flicklaget i MSK, även om Lennart Mattsson fick rätt bra ordning på oss under någon säsong. Flicklaget i Heby AIF, som jag bytte till när jag var omkring 13 år, gick det däremot rätt bra för. Vi vann en del cuper och turneringar, spelade DM-finaler och gick som bäst till SM-slutspel. Flera av oss födda 1987 spelade också i distriktslaget och följdes åt upp i A-truppen.

Debuten i MSK:s A-lag kom dock tidigt, Monica var blott tolv år.
– Jag debuterade på ”nya IP” och blev inbytt precis på slutet och gjorde mål nästan direkt. Målet blev på en hemåtpass som jag fick tag på och petade i sidled förbi målvakten, sedan var det bara var att rulla in den. Om jag minns rätt avgjorde det matchen, berättar Monica och fortsätter:
– I samma match gjorde även min mamma debut som fotbollsspelare i seriespel. Hon blev inbytt som back, det är helt klart henne som jag har ärvt mitt tillslag från (haha).
När var du som bäst?
– Jag har varit bra i olika omgångar och på olika saker. Gissningsvis peakade jag nog i sena tonåren och strax innan jag tog en paus från fotbollen när jag var omkring 20 år.
Vad minns du bäst av åren som aktiv?
– Ja du, var börjar man. Det jag minns bäst är gemenskapen, stämningen i omklädningsrummet, alla härliga lagkompisar, tunga fyspass mitt i vintern, magiska sensommarkvällar på gräsplanen på Tegelvallen. Rent fotbollsmässigt var det såklart stort att vara med på Elitlägret i Halmstad, eller att vinna serien, cuper och turneringar, berättar hon.
Det var 2002 som Monica blev uttagen till Elitlägret. Ett år då många lokala spelare fick chansen: Linn Fors, Tärnsjö IF, Catarina Wilén, Elin Johansson och Monica Lundbom, Heby AIF, samt Evelina Back, Norrby SK ,och Evelina Bygg, Sala FF.

Monica trivdes bäst centralt på planen och då på innermittfältet eller som mittback.
– Mina främsta styrkor var nog spelförståelsen, en bra grundteknik och fint tillslag.
Hur viktig var fotbollen för dig?
– Jätteviktig! Fotbollen har varit min fasta punkt i tillvaron under många år, både som tonåring och som inflyttad stockholmare. Det är där gemenskapen funnits. Fotbollen har inte fått gå före allt, men i perioder gått före väldigt mycket. Det är ju lite av en livsstil, när man är mitt i det märker man inte hur mycket tid man lägger på träningar, matcher och allt runt omkring.
Var det mycket fotboll på fritiden i din ungdom?
– Ja, det var fotboll på varenda rast i skolan under låg- och mellanstadiet. Jag tränade även mycket teknik hemma på tomten, och spelade med syskon eller grannar.

Monica berättar att hon kan sakna fotbollen, men då främst att vara en del av ett lag.
– Den gemenskap som finns, att vinna och förlora tillsammans. Garvet i omklädningsrummet. Sedan går det ju inte att komma ifrån att fotboll är den träningsformen – den delen saknar jag också.
Följer du den lokala fotbollen på något sätt?
– Absolut! Jag är ett stort fan av Sala-Heby Fotboll. Jag får också rapporter från mamma och hennes sambo Tommy som brukar se många av Heby AIF:s hemma- och bortamatcher.

Vem är den bästa tränaren du haft?
– Olika tränare har varit bra på olika sätt. Mats Wolgers i Heby AIF tyckte jag var bra. Jag minns det som att han var otroligt noggrann och genomtänkt i sina träningsupplägg och matchplaner. Det tekniknötandet har jag haft stor glädje av i resten av fotbollskarriären. Tränare som Lennart Mattson, Kalle Tsouplakis, Becka Hallberg och Dennis Johansson hade också många kvaliteter som jag lärde mig mycket av, säger Monica.

I Stockholm bor Monica tillsammans med sin sambo Gustaf Reinebo, som hon mötte genom fotbollen.
– Vi träffades i samband med att jag började i Vasastan BK 2013.
Har du kontakt med några tidigare lagkamrater?
– En del lagkompisar har jag kontakt med, men långt ifrån alla.

Som tonåring spelade Monica innebandy och som vuxen har det blivit golf, simning, cykling, löpning och längdskidåkning.
– En del styrketräning också såklart. Jag gjorde “En Svensk Klassiker” 2018 och drömmer om att i framtiden genomföra triathlontävlingen Ironman.
Vilka är de bästa du spelat med respektive lag?
– Några namn jag kommer att tänka på är Annika Nilsson i Morgongåva SK, Hanna Eriksson (Andersson) i Heby AIF, men även Catarina Wilén och Evelina Viiri-Garafolo var duktiga. Sedan lär jag väl nämna Linda Sembrandt också, även om det var i distriktslaget och inte i klubblaget, säger Monica.

Monica Lundbom.
Ålder: 33 år.
Yrke: Seniorkonsult och delägare i pr-byrån Westander.
Bor: Bromma, Stockholm.
Familj: Sambo med Gustaf sedan snart åtta år tillbaka.
Äter helst: Ostar och ostron.
Dricker helst: Champagne och kaffe.
Ser på tv: Just nu tittar jag på “The Underground Railroad” och “Mare of Easttown”.
Läser: Skönlitteratur. På nattduksbordet ligger just nu Paul Austers “4321” och Sara Stridsbergs “Darling River”.
Fritidsintressen: Träning och att vara ute i naturen.