Det var hästar som gällde för Lise-Lotte Hjalmar i ungdomen. Ja, det upptog en stor del av hennes liv.
Därför dröjde det länge innan Lotta, som hon kallas, började med fotboll.
– Jag började i Morgongåva SK när jag gick i gymnasiet och var kanske 17 år, berättar Lotta som nu hunnit bli 49 år.
Men slutat spela har hon faktiskt inte gjort.
– Jag spelade i sjumannaserien med Skiljebo SK förra säsongen. Men “seriöst” spelade jag nog fram till 2015, berättar hon.

Men det hela startade alltså i MSK, men något spel i flicklaget blev det aldrig, Lotta var helt enkelt för gammal för det när hon började.
– Jag spelade dock några matcher när det saknades spelare. Mina klasskompisar spelade och eftersom vi spelade fotboll på rasterna i skolan så visste de att jag gillade att spela. Om det var ett framgångsrikt lag? Ja, glädjen till fotboll växte och det måste vara målet med ungdomsfotboll.

Hur gammal var du när du debuterade i A-laget och minns du matchen?
– Eftersom jag började med seniorfotboll så var det direkt när jag började spela. Har faktiskt inte ett enda minne av debuten, tyvärr.

Förutom MSK har det blivit spel i en hel del klubbar.
– Efter MSK blev det Heby AIF som jag räknar som “mitt” lag. Sen har jag spelat i Sala FF, Sätra IF och nu även Skiljebo SK. Färgen på tröjan har inte varit det viktigaste för mig utan glädjen med laget har betytt mest, så det har blivit någon julcup med bland andra Västerfärnebo AIK också.

När var du som bäst?
– Jag tror jag blev en bättre fotbollsspelare efter att jag blivit tränare. Eftersom jag missade de “gyllene åren” då spelaren utvecklar sin teknik har jag som vuxen lärt mig massor av grunder när jag gick tränarkurser. Har alltid gillat att träna så jag tror jag var som bäst några år efter tiden med Heby AIF även om jag spelade högt upp i seriesystemen med det laget.

Lotta var med under de gyllene åren med Heby AIF:s damer. De gjorde en resa från division 3 till division 1 och spelade i den näst högsta serien.
– Det jag minns bäst från den tiden är träningarna. Ett helt underbart gäng som slet i kyrkan och åt apelsiner i bastun efteråt. Alla var verkligen superengagerade och det var fullt fokus. Minns särskilt när vi hade en hel träning där vi övade språngnickar i ett målområde som var en enda stor lerpöl! Kjelle Lundberg hade sina idéer!
– Men jag har inte så många minnen från matcherna men minns publiken på Tegelvallen. Underbart tryck på läktaren, framför allt när vi fick hörna – då visste vi att Sara Fange skulle nicka in bollen.

Vad minns du bäst av åren som aktiv?
– Glädjen att få spela! Jag älskade att träna lika mycket som att spela match. Laget och gemenskapen. När jag står på planen vill jag verkligen vinna matchen men sen är resultatet helt ointressant för mig. Kommer därför aldrig ihåg några resultat…
– Ett annat härligt minne var när jag fick spela några matcher med min dotter. Coolt! säger Lotta.

När hon ska berätta om sin största framgång handlar det om hennes roll som tränare.
– Jag känner en stor stolthet att jag lyckats få så många tjejer att växa genom fotbollen och att gilla att träna. Att kunna stärka människors självkänsla och få dem att känna rörelseglädje borde vara alla tränares mål. Skit i resultat – sätt fokus på att utveckla individer i laget då kommer även de sportsliga framgångarna. Alla spelare i ett lag har samma värde och har rätt att känna delaktighet!

Lotta spelade oftast ytterback, men med åren flyttade hon framåt på planen och blev innermittfältare.
Vad var din styrka?
– Det är nog spelförståelsen och att jag läser både spelet och motståndarna på ett bra sätt. En träningsvilja att bli bättre var också en bra egenskap att ha.
Hur viktig var fotbollen för dig?
– Den har varit mycket viktig för mig. Dels som spelare men framför allt som tränare. Det är en så otroligt rolig sport.
Saknar du fotbollen?
– I dagsläget saknar jag att spela. Är meniskskadad och kan inte träna med vårt härliga gäng i Skiljebo. Saknar energin det ger att träna unga härliga fotbollsspelande tjejer.

Lotta bor numera med sin familj i Västerås, men givetvis följer den lokala fotbollen.
– Ordet lokal handlar för mig fortfarande om Heby och Sala. Jag håller koll på de flesta lag jag har anknytning till.
Vem är den bästa tränaren du haft?
– Alla tränare har sina fördelar. Svårt att nämna någon särskild av dem. Däremot har jag varit instruktör på Fotbollsakademin och ansvarat för länslag tillsammans med Lotta Hellenberg – numera förbundskapten för F17-landslaget. Hon är en suverän tränare och förebild.

Som Lotta redan nämnt är hon fortfarande aktiv inom fotbollen och förhoppningsvis får vi se henne på sjumannaplanen i sommar.
– Jag hoppas kunna hinna med att stötta Skiljebolaget som ledare också. Jag har även nyligen gått klart min utbildning med Futebol da Forca – en mycket givande ledarskapsutbildning.
Vilka är de bästa du spelat med i respektive klubb?
– Jag har spelat med många bra spelare, Sara Fange, Minna Hammarbäck och Hanna Eriksson (tidigare Andersson) i Heby AIF och Hanna Åbom (Ågren) i Sala FF för att nämna några.

I inledningen av reportaget om Lotta Hjalmar berördes hennes stora intresse innan fotbollen kom in i hennes liv: Hästar.
– Fram tills dess att jag började spela fotboll tillbringade jag mitt liv på hästryggen. Hade egna hästar och tävlade med dem. Men jag fick ge upp hästarna efter gymnasiet när ett knä pajade, berättar Lotta.
Men hon har provat på andra sporter också.
– Ja, jag har dansat. Men jag har också spelat innebandy, vilket jag fortsatt med tills nu, men pandemin och knäskadan har satt stopp för det.

Har du någon rolig anekdot att berätta från dina år med fotboll?
– Det finns massor av roliga minnen. Men en sak som visar på träningsandan vi hade i Hebygänget var en försäsongsträning. Vi hade en träning inomhus och jag stukade foten så att ett litet ben i foten gick av. Dagen efter var det kyrktrappedags och jag skuttade dit med kryckor tillsammans med laget och hoppade på ett ben upp och ner för trappan. Inte ens ett brutet ben i foten kunde stoppa oss. Det fanns alltid något att göra trots skada.
– Sen har nog livet som fotbollstränare gett mig massor av härliga stunder och underbara citat jag bär med mig. Fotboll har verkligen varit en stor del av mitt liv.

Lise-Lotte Hjalmar.
Ålder: 49 år.
Yrke: Produktutvecklare på Unikum.
Bor: Mitt i city iVästerås.
Familj: Gift med Henrik, mamma till Hanna och Ludvig.
Äter helst: Risotto med svamp.
Dricker helst: Kranvatten och kaffe.
Ser på tv: Sport och Bäst i test.
Läser: Gärna en svensk deckare.
Fritidsintressen: Träning och mina barns idrottande.