IF Norden är moderklubb, men sedan blev det Kumla FF för Håta.
Kumla FF kanske du frågar dig?!
Ja, det var där Jan-Ove ”Håta” Eriksson spelade under några år när familjen flyttade ut på landet i slutet av 60-talet.

Men han är inte ensam om att ha spelat i KFF.
Undertecknad gjorde också det – precis som Kalle och Janne Björkvall, Stefan ”Reppe” och Per ”Lillen” – båda med efternamnet Bladlund och Jonny Lindahl.
Men även dessa har sparkat på en boll i Kumla Förädraförening: Janne Östlund, Håkan Eriksson (Håtas brorsa), Nina Nilsson, Anna-Carin Nielsen Olsson och Urban Erixon.

Men likt många andra KFF-are stack Håta tidigt till Ransta IK, som låg nästgårds.
– Jag hamnade där efter tiden i Kumla FF, berättar Håta, som fyller 63 år i år.

Ni som minns honom på fotbollsplanen håller med om detta: Snabb och målfarlig.
Och det blev en hel del mål under tiden i Ransta IK. Där fick han bland annat vara med om ett gäng seriesegrar.
Men inför säsongen 1983 gjorde han något som var ovanligt för en RIK-are på den tiden.
– Då gick jag över till Sala FF, berättar han.
Det blev bland annat spel i division 3 med SFF. Men Håta hann också med en kort sejour i Schweiz.
– Jag åkte till Genève och jobbade och spelade då fyra matcher för FC Vernier.

Hur kom det det sig att du gick till Sala FF?
– Jag ville helt enkelt prova på något nytt.
Bästa minnet från sina karriär har han dock från tiden i Ransta IK.
– Det var när vi deltog i Norway Cup vid två tillfällen. Vi hade otroligt bra pojk- och juniorlag i Ransta, berättar Håta.
Men bästa laget han spelat med hämtar han från tiden i Sala FF.
– Sala FF årgång 1983 som vann division 4, säger han.
Då spelade Håta en viktig roll, inte minst för sina nio mål.

Han spelade sin sista säsong i början av 1990-talet, då i en Stockholmsklubb.
När var du som bäst?
– Det var nog när jag spelade i Sala FF.
Dit kom Håta 1983 och han blev kvar fram till 1987. Under den tiden fixade han tolv seriemål i A-laget – bland annat två hattrick på Silvervallen mot Tillberga IK respektive Fagersta Södra 1983.
Vilka positioner trivdes du bäst på?
– Det var nog när jag spelade vänsterytter eller ytterback.

Hur viktig var fotbollen för dig?
– Oj, den var otroligt viktig. Jag saknar verkligen träningarna och allt surr.
Även om Håta sedan en tid bor utanför Uppsala försöker han hänga med i den lokala fotbollen och ser då och då Sala FF och Ransta IK.
Han har arbetat på räddningstjänsten i många år, men är numera pensionär.
Saknar du ditt yrkesliv?
– Ja, det gör jag. Det var en riktigt bra sammanhållning och den påminner om gemenskapen från idrotten, säger han.

Det var under tiden på räddningstjänsten i Sala som Håta blev lite av tv-kändis.
– Det var Gunde Svan som hade ett program som vi råkade hamna i.
Jag skulle lära mig spela piano på en vecka, berättar han.
Programmet hette ”Ingenting är omöjligt” och sändes 1998 och Håta gjorde ett bra försök, men lyckades inte fullfölja uppdraget.

Det finns många fotboll historier i samband med Håta. En är att han skulle ha blivit jagad efter att skjutit bollen i magen på en domare.
Sant eller en skröna?
Håta berättar:
– Vi (Ransta IK) spelade med juniorlaget mot Juventus och Sonny Cedervång hade lekstuga och dunkade in bollen,å. Den studsade ut och jag skulle dunka in den igen och skjuter målvakten i magen så han tappar luften. Jag blev jagad runt plan av spelare, ledare och publik…

Vilka är de bästa du spelat med i RIK respektive SFF?
– Ransta är det Lasse Nilsson och Thomas Johansson och i Sala var det ”Kaka” och ”Peggy” Karlsson.
Till sist, vad kommer ditt smeknamn i från?
– Det var någon spelare från Sydamerika som hette så och det har hängt med länge, berättar Jan-Ove ”Håta” Eriksson.

Jan-Ove ”Håta” Eriksson.
Ålder: Fyller 63 i år.
Yrke: Före detta brandman.
Bor: Utanför Uppsala.
Familj: Sambo, en son och bonusbarn.
Äter helst: Kött.
Dricker helst: Öl och vin.
Ser på tv: Mycket sport och nyheter.
Fritidsintressen: Padel och golf.