Jag brukar säga att jag har ganska bra koll på de lokala idrottarna och vad de har sysslat med.
Här får jag erkänna att jag missat en del…
Ann-Kristin “Anki” Lundin, tidigare Andersson, hade en lång och framgångsrik karriär som fotbollspelare. Bland annat i Västerfärnebo AIK – men också i Heby AIF och Grällsta IF.
Det visar sig dock att hon har gjort så mycket mer.

Men vi tar det från början och då hamnar vi i tidigt 80-tal.
– Jag började spela fotboll ganska sent, i tolvårsåldern. Jag gick i skolan i Kila skola och Anita Jansson var ledare för Grällsta IF:s flicklag. Jag tror jag började för att det behövdes spelare när de skulle vara med i Fotbollens Dag. Jag spelade med bland andra Pia Johansson, berättar Anki.

Men det är först och främst Västerfärnebo AIK som Anki förknippas med.
– Jag började som sagt i Grällsta IF:s flicklag, men flyttade sedan till Västerfärnebo när jag började årskurs 7. Där fortsatte jag med flickfotboll i Vaik. Det blev en kort period i flicklaget och vi hade inga större framgångar, berättar hon.

Hur gammal var du när du debuterade i Vaiks A-lag?
– Jag, Lena Aldén och Marie Åkesson hade Sigvard ”Sigge” Hedkvist som lärare och han var lagledare för damlaget så vi fick börja hoppa in som reserver i damlaget när vi gick i sjunde klass. Från årskurs 8, när vi var 14 år, började vi vara med i damlaget. Tränare var Kjell Lennartsson och Sigge var lagledare.

Anki spelade kvar i Vaik fram till 1986 då laget lades ned. Då hade hon bland annat varit med om att spela flera säsonger i division 3 och dessutom vunnit division 4.
– Vi hade då bland annat haft Sven-Ove ”Linken” Lindgren som tränare, som körde hårda och tuffa träningar. Vi som lag gick framåt, det var tufft att möta Färnebo!
Efter nedläggningen gick Anki tillbaka till Grällsta IF.
– Då spelade jag tillsammans med bland andra Pia Johansson, Lotta Kihlström, Ulrika Forsgren, Eva Sjödin, Åsa Olsson, Anki Olsson, Gitte Svensson och Jenny Ottermalm.

Det blev tre säsonger i division 3 med Leif Sjödin och Janne Eriksson som tränare.
– Det var ett bra och jämt lag, en rolig tid med bland annat träningsläger i Holland, minns Anki.
Efter säsongen 1988 gick Anki till Heby AIF, där spelade sedan tidigare hennes klasskamrater på gymnasiet, Lena Aldén och Maria Westman.
– Vi vann division 4 säsongen 1989 med Leif Nilsson som tränare Jag spelade i där fram till hösten 1991 när Mikael och jag flyttade till Tappebo i Västerfärnebo. Jag trivdes väldigt bra i Heby, en riktigt bra fotbollsförening. Många fina minnen från träningar, matcher, luciacuper och träningsläger i Holland. Grusplanen i Heby minns jag som inte lika rolig, speciellt inte de tidiga träningsmatcherna på våren…

Säsongen 1992 fortsatte Anki att spela fotboll i Vaik med Stig Smeds som tränare och det blev serieseger direkt i division 4.
– En rolig tid, med ett väldigt mixat lag. En del äldre spelare kvar, många unga duktiga flicklagspelare som klivit upp i damlaget bland andra Jeannette Thögesen, Kicki Johansson, Ann-Kristin Edström, Caroline och Therese Törnros. Stigs filosofi var att bollen skulle finnas med i stort sett alla övningar. Hade man inte haft bollkontroll tidigare, så fick vi det under ledning av Stig och jag lärde mig massor, berättar Anki och fortsätter.
– Sedan kom Mats Fläckerud in som tränare och gjorde ett jättebra jobb. Kajsa Westerdahl, som spelat länge, blev lagledare. Vi utvecklades som lag och tog oss upp till division 2.

Vaik åkte dock ur tvåan direkt. Heby AIF vann den serien och fick till slut en plats i ettan.
En klubb Anki åter skulle representera.
– Året var då 1996 när jag, Jeanette Thögesen och Caroline Törnros anslöt till Heby för att prova spel i division 1. Det var ett intensivt och speciellt år, vilket jobb Kjell Lundberg lade ner på oss som lag! Han är det mest engagerade tränaren jag haft, träningarna var många och tuffa! Kyrktrappan minns vi nog alla som var med! Och allt jobb runt träningar och matcher som fixades.

Laget flög till de längsta bortamatcherna, det var enhetlig klädsel på matchdag och gemensamma luncher före matcherna.
– Försäsongen var riktig rolig tyckte jag, vi körde stenhårt för att vara så bra förberedda som möjligt. När serien väl körde gång blev det tufft en lång kamp för att försöka hålla oss kvar. Det var jätteroligt att få vara en del av detta duktiga lag, så många bra spelare. Tråkigt bara att vi missade att hålla oss kvar, det var ett mål som avgjorde, berättar Anki.

Efter den säsongen återgick Anki till Vaik i en mycket lugnare takt eftersom familjen även bestod av två barn.
– Jag är så tacksam över att fått varit med på resan, men det var riktigt surt att vi inte lyckades hålla oss kvar.

Hur länge spelade du?
– Det var en svår fråga, jag minns faktiskt inne. Tror inte jag spelade så mycket efter 2002. Men det har det ju blivit några veterancuper, jag spelade den sista 2019.

När var du som bäst?
– Vet faktiskt inte, men jag utvecklades väldigt mycket under 1992. Hade bra kondition, var stark och fick lite mer koll på bollen.
Vad minns du bäst av åren som aktiv?
– Den frågan passar jag på. Har så många minnen att det är svårt att välja bland dem, påpekar Anki.

Bäst trivdes hon till höger på mittfältet.
– Min styrka? Jag var uthållig.
Hur viktig var fotbollen för dig?
– Den var viktig, jag har ett stort behov fysisk aktivitet och gillar lagkänslan.
Saknar du fotbollen?
– Det kan jag inte säga, jag väntade ju ganska länge innan jag släppte den helt. Men jag gillar lagkänslan, man tränar och kämpar tillsammans.
Vem är den bästa tränaren du haft?
– Svår fråga, mest engagerade var helt klart Kjell Lundberg. För min utveckling som spelare var Linkens tuffa träningar och Stig Smeds träningar med bollbehandling i fokus nyttiga.

Hur ser ditt liv ut i dag, har du någon relation till fotbollen och någon kontakt med tidigare lagkamrater?
– Tränar för att må bra, mest löpning. Jobbar tillsammans med Anna Rydstedt (Heby AIF) och träffar Marie Åkesson och Lena Aldén regelbundet. Vi har hållit kontakten genom åren, ända sedan vi spelade fotboll tillsammans på högstadiet.

Jag vet att du springer mycket. Hur mycket och har du något mål?
– Jag springer cirka fyra mil i veckan och planerar att springa mitt femte Stockholm Marathon i höst. Jag tränar tillsammans med en kompis, vi har som mål att springa på en tid kring 3.30- 3.45.

Det är nu vi kommer till den kanske mer okända delen av Anki idrottsliv. I alla fall för mig.
Har dock noterat att hon spelade bandy en tid i Sala – men det här är mycket mer än så.
– När jag gick på gymnasiet började jag spela bandy i Sala. Heby AIF hade damhockeylag under samma tid, så vid något tillfälle lånade vi spelare av varandra. När bandylaget i Sala lades ner 1988, gjorde jag tre säsonger i Västerås SK, berättar hon.

Men Anki åkte även till Dalarna och spelade ishockey.
– Under ett par säsonger, 2006-2008, spelade jag hockey i Skogsbo SK med min dotter Marika och 2008 nådde vi SM-slutspel. Vi föll dock i första matchen mot Brynäs med 1-13! Så mycket till vare sig bandyspelare eller hockeyspelare var jag inte, men ganska duktig på att åka skridskor och en riktig kämpe såklart.

Slutligen, vilka är de bästa du spelat med i fotboll?
– Astrid Smeds i Västerfärnebo AIK och Minna Holmberg i Heby AIF. Båda var snabba och bolltekniska spelare, påpekar Anki.

Anki Lundin.
Ålder: 52 år.
Yrke: Rektor.
Bor: Västerfärnebo.
Familj: Man, tre vuxna barn och ett barnbarn.
Äter helst: Gärna grillat.
Dricker helst: Vatten.
Ser på tv: Nyheter, Auktionssommar, Husdrömmar och nu lite Let´s dance
Läser: Studentlitteratur, läser rektorsprogrammet.
Fritidsintressen: Familjen, huset, hunden, löpning och resor till grekiska övärlden.