Vi tar oss tillbaka till slutet av förra året. Jag befinner mig på Vittinge IP med Thomas Falk och Micke Myhr.
Två förgrundsfigurer i Vittinge IK som i år fyller 100 år.
Det är därför jag är där denna kalla novemberkväll.
Mitt fotbollshjärta bultar för de lokala föreningarna och Falk hade någon vecka tidigare ringt och hört sig för vad jag hade för fakta om Vittinge IK.
”En hel del. Jag kommer.”

Men vad har detta med Karin Eriksson Arnryd att göra?
Hon är från Vittinge och när jag frågade Falk om det funnits någon duktig damspelare i klubben svarade han:
”Karin! Karin Eriksson.”

Det är därför Karin Eriksson Arnryd, som hon numera heter, är med i ”Vart tog du vägen?”.
Och Karin är egentligen perfekt för den här serien. En lokal profil tack vare sitt arbete på Sala Sparbank och dessutom en flitig golfspelare på Fallets golfbana.
Bland annat.
Så… alla ni som visste att Karin spelat fotboll i många år räcker upp handen.

Att det skulle bli fotboll för Karin var ganska givet med fyra storasystrar som alla sparkade på bollar.
– Jag började ”spela” fotboll tidigt, troligen i tre-fyra års åldern. Jag är född och uppväxt i Vittinge och i min del av byn, Brunsätra, fanns det vid denna tid, ljuva 60-talet, endast killar i samma åldersgrupp och det fanns inget dagis eller lekis. Fram till tonårsåldern bestod min vardag av lek och sport, oftast utomhus, tillsammans med mitt härliga grabbgäng, bröderna Andersson (numera Falk), bröderna Ljungberg, bröderna Eneroth, bröderna Axelsson, bröderna Karlsson, Larsson (Fleur), Hagman och ibland unge herr Ernlund, berättar Karin.
Detta idrottsutövande skedde oftast i oorganiserad form och det varierade utifrån årstid.
– Fotboll, tennis, bordtennis, ishockey och landhockey som kan liknas vid utomhusinnebandy vintertid med packad snö som underlag. Vi spelade på familjen Andersson (Falks) tomt i skenet av landsvägens gatlykta. Pappa Lennart, med ett förflutet som allsidig och duktig idrottare, var också delaktig i mitt sportande. Vi tävlade i fotbollsjonglering, vi spelade bordtennis och även lite tennis.

Ni kanske märker av Karins svar att idrotten var en viktig del i hennes uppväxt och det var fotboll hon fastnade mest för.
– När jag var runt tio år hade jag lyckan att komma med i pojklaget i Vittinge IK. Laget tränades av grannen Bengt-Olov Andersson, som var väl bekant med min förmåga, och då jag ”platsade” i laget söktes dispens hos förbundet och den beviljades. Minnet säger att vi inte var ett topplag utan vi placerade oss någonstans i mitten eller nedre delen av serietabellen.

Något damlag fanns inte i Vittinge IK, i stället blev det Morgongåva SK för Karin. Men det via spel i Salakorpen.
– Jag var elva, kanske tolv, år när jag var med i Aktiv Fischers korplag. Det var starten för damfotbollen i Morgongåva och jag tror att vi rönte viss framgång och placerade oss i toppen av tabellen något av de två åren vi deltog, berättar Karin.
De som varit med i korpen blev sedan stommen i det lag som MSK startade och 1974 debuterade de i seriespel.
– Trots att jag ofta var klart ”minst” och yngst på planen var jag en viktig kugge i laget eftersom mina lagkamrater och de flesta i motståndarlagen var ”noviser” inom fotboll. Jag tror att vi tränade max en gång i veckan vid uppstarten.

Spelade du i fler klubbar?
– Jag spelade i MSK, som sen blev VIK/MSK då Vittinge IK och Morgongåva SK bildade en gemensam klubb för fotbollen eftersom spelarunderlaget på herrsidan i respektive klubb blev för tunt, berättar Karin.
Samarbete inleddes 1977 och pågick till 1984. Då lades också damlaget ned.
– Sedan spelade jag i Ransta IK två säsonger. Därefter blev det Heby AIF i två eller tre år för att sedan avsluta karriären i MSK. Jag spelade min sista match den 2 maj 1992. Att jag kommer ihåg datumet beror på att jag skadade min fotled i den matchen.

Men helt slutspelat var det inte för Karin, som då var 32 år.
– Jag spelade sedan i korpen i ett härligt gäng med ”old stars” från bland andra Norrby SK, Grällsta IF och Ransta IK. Sist men inte minst vill jag nämna Sala Sparbanks damlag där vi på 1980- och 90-talet deltog flera gånger i Sparbanks-SM!

När var du som bäst?
– Svårt att recensera sig själv, men jag vet att jag under åren i Ransta IK och Heby AIF blev tvungen att öka på min träningsdos rejält. Tidigare hade jag i mångt och mycket levt på min talang. Jag var inte den som sprang eller tog ut mig i onödan, men när jag kom till Ransta fick jag bekänna färg.
De flesta tjejerna i laget var yngre än Karin och hade startat i flicklag.
– Som jag minns det var de flesta även otroligt vältränade. Minns särskilt Anki Eriksson som ett fenomen som även var positivt pushande för mig på såväl träning som match. Tror också att nivån i aktuell serie var något högre än den jag kom ifrån. Jag tränade mer och under försäsongen andra året cyklade jag till och med några gånger till träningarna från Sala till Ransta för att få extra konditionsträning. Det mycket på grund av att nye tränaren Gunnar Daniel, som var gymnastiklärare, ställde höga krav.

Vilka positioner trivdes du bäst på och vad var din styrka?
– Denne Gunnar försökte skola om mig till ytterforward. Jag tror inte det blev så bra. Jag har aldrig varit snabb på längre sträckor än 10-20 meter. Jag anser själv att jag gjorde mig bäst i en central roll – mittfältet – som spelfördelare med offensivt uppdrag.
– Mina styrkor var nog bollsinnet och att jag hade ett bra tillslag på bollen. Särskilt med högerfoten. När jag spelade med grannpojkarna ville jag alltid vara Peter Lorimer (legendar i Leeds, reds. anmärkning). Till detta en god speluppfattning inklusive bra passningsspelare. Jag har även ”nätat” en del i mina dagar.

Vad minns du bäst av åren som aktiv?
– Fotbollen var viktig för mig från starten till jag slutade. Under perioden i VIK/MSK hade fotbollen, inklusive själva föreningen, störst plats i mitt liv. När jag inte spelade själv så ingick man i hejarklacken då herrlagen spelade. Där fanns ju kompisarna, ”svågrar” och alltid någon snygging att kolla på i lagen. Klubben finansierade även verksamheten genom att anordna dans och fester i Vittingeparken, där vi spelare och ledare jobbade med arrangemangen.

Men Karin minns också glädjen över att tillhöra ett lag, kämpa tillsammans, dela triumfer och ibland motgångar.
– Så många härliga lagkamrater, ledare och även spelare i motståndarlag jag lärt känna under åren. Några återfinns fortfarande i min umgängeskrets och därutöver finns det flera som jag har sporadisk kontakt med.

Det blev en hel del seriesegrar för Karin och hennes lag.
– Inte så lätt att komma ihåg, det enda som “dyker” upp är Sala Sparbanks andraplats i Sparbanks-SM, på Kopparvallen i Åtvidaberg tidigt 90-tal. Vi var snubblande nära att vinna, berättar hon.
Men efter en “koll” i “historiearkivet” kan vi konstatera att Karin vann också korpen med Aktiv Fischer 1972, division 5 med MSK 1978 och division 4 med Ransta IK 1985.
Dessutom vann Karin triangelturneringar med MSK 1975 och VIK/MSK 1978, 1982, 1983 och 1984.

Saknar du fotbollen?
– Inte som utövare, men jag följer den lokala fotbollen översiktlig genom Sala Allehanda och ser naturligtvis en del på tv, bland andra dam- och herrlandslagens kval och deltagande i mästerskap.

Vem är den bästa tränaren du haft?
– Jag kan inte utse den bästa. Jag vill passa på att hylla alla som någon gång har varit ledare och nämner här de ledare jag själv har haft, men ber samtidigt om ursäkt till er jag eventuellt har missat: Olle Dahlberg, Håkan och Mats Forsberg, Tommy Ferm, Lennart Mattsson, Lasse Eriksson, Torsten Agemalm, Gunnar Daniel, Tommy och Birgitta Carlsson, Ingvar Pettersson, Tord Cajander och Ulf Ljungberg.

Vilka är de bästa du spelat med i respektive klubb?
– Svår uppgift men jag hanterar det genom att välja fler per klubb och bäst innebär för mig att dessa spelare var bäst där och då. Jag tror jag spelat med fler yngre spelare som senare har utvecklats till riktigt bra spelare. Eftersom jag inte har full koll på samtligas eventuella namnbyten genom åren så blir det namnet på några som gällde då det begav sig.
– I MSK och VIK/MSK: Britt-Marie Eriksson, Lena Haavisto, Lena Jacobsson, Berith Johansson och Gunilla Lindberg. I Ransta IK: Anki Olsson, Eva Gustavsson och Eva Eriksson. I Heby AIF är det Kicki Engberg, Maria Johansson den yngre och Britt-Marie Ivansson. I MSK andra gången är det Annika Nilssom och i Sala Sparbank Minna Hammarbäck.

Men det har inte bara varit fotboll för Karin.
– Jag tävlade även i bordtennis under perioden 1972-1977. Har några kommunmästerskap samt en DM-titel i flicksingel. Spelade även bowling i BK Agda några säsonger, tror det var alldeles i starten av klubben och Eva Gustavsson var bäst där också! berättar Karin.
Som 40-åring började hon spela golf och sedan dess är hon fast!
– Golf för mig är tävling varje gång jag går ut på banan, jag tävlar med mig själv och vill bli bättre i har för närvarande 11,8 i handicap. Tävlar gärna med och mot andra också såsom seriespel Västmanland och i klubbens tävlingar inklusive KM.

Till sist, har du någon rolig historia eller anekdot att berätta från dina år med fotboll?
– Historia eller anekdot? Finns en hel del roligt som hänt men som inte lämpar sig utanför lagets krets. Väljer något som får gå som anekdot. De första åren med damfotboll i Morgongåva SK, då laget bestod av sju plus två spelare spelare, ingick fem systrar Eriksson. Undertecknad och mina fyra storasystrar, Gunilla, Birgitta, Ingegerd och Britt-Marie. Det var en härlig tid för mig som ”sladdis” att göra något ihop med dem. Tyvärr kan vi inte göra comeback tillsammans då Britt-Marie och Gunilla fattas oss – saknar er, alltid! säger Karin.

Karin Eriksson Arnryd.
Ålder: 60 år.
Yrke: Arbetar på Sala Sparbank.
Bor: Sala.
Familj: Agneta och dottern Signe.
Äter helst: Varierad kost, men håller igen på det röda köttet.
Dricker helst: Vatten och vin.
Ser på tv: Nyheter, engelska serieproduktioner (kriminalare med mera) och golf.
Läser: SA och DN – i tidningsutförande samt skönlitteratur.
Fritidsintressen: Golf, promenader/vandring, skidåkning, hus och trädgård.