Han besökte oss på Sala Allehanda flitigt för tio år sedan.
Timme efter timme tillbringade han i vårt arkiv.
Tidning efter tidning gicks igenom i jakten på målskyttar, tabeller och mycket mer.
Resultatet fick vi 2012 – året som Heby AIF fyllde 100 år. Då hade han gjort en sammanställning av klubbens första sekel
Ja, Anders Eklund är en nörd, fotbollsnörd som samlar fakta om den anrika klubben.
– Det var en fantastisk resa. Jag är så ödmjuk inför de som inledde resan till dagens fotboll. De tog tre år att handgräva lertäckten vid Tegelvallen innan de kunde så planen. Alla fantastiska personer som passerar revy. ”Alla nyttiga idioter”. En person som Nisse Nilsson går inte att beskriva. Hans söner med familjer likaså. Var finner Sven Bengtsson kraften? påpekar Anders beundrande.

Den historiska resa Anders gjorde inför klubbens jubileum slutade med en fotbollsbok, som snart blir två.
– Första boken var från åren 1912 till 1969. I dagarna kommer boken om Hebys herrfotboll 1970-99 ut. Den andra boken är mycket roligare, inte så baserad på protokollen. För att förstå framtiden tror jag att vi behöver ha kunskap om forntiden. För att inga missförstånd ska uppstå är damerna värda sin egen bok, berättar han.

Innan vi tar oss an Anders fotbollskarriär får han berätta om sitt arbete – och dessutom skälla lite på våra makthavare.
– Idag jobbar jag med föreningslivet i Heby Kommun. Ett drömjobb förutom senaste året. Föreningslivet har tagit enormt med stryk under pandemin och blivit styvmoderligt behandlat. Att Sverige inte har en idrottsminister är för mig inget annat än en skandal. Kunskapen om föreningslivets betydelse för folkhälsan på alla plan är skrämmande dålig tycker jag.

Anders och jag har en historia tillsammans. Under några år arrangerade vi Kommunmatcherna på Tegelvallen. Ett arrangemang som Sala-Heby Fotboll sedan tog upp och har genomfört vid tre tillfällen.
Vi hade också långtgående planer på att genomföra en lokal idrottsgala likt den som sänds på tv. Men vi insåg att det inte räckte med två ”gubbar” som jobbade hårt för att genomföra det – det krävdes mycket mer än så.
Men kanske i en framtid låter vi vår idé få ny energi.
Nu till Anders Eklunds insatser och minnen från fotbollsplanen.

När började du spela fotboll?
– Redan som spermie tror jag (haha). Jag växte upp i en idrottstokig familj. Jag tror att jag kom ut till världen med bollen under armen.
Spelade du i ett framgångsrikt pojklag?
– Bästa minnet från pojkåren är Nisse Nilssons leende. Åtta killar ur mitt pojklag spelade A-lagsfotboll i Heby. Men bra? Nja… Däremot tror jag få lag varit lika hopplösa när det gäller pratet på plan som vårt pojklag. Enligt vår mening var domarnivån uslare än usel och det ville vi gärna tala om för domaren också. Jag var absolut en av de som ville vara med och utbilda och hjälpa domarna. Tacksamheten lös med sin frånvaro, inte  en spänn fick vi killar som tack från förbundet (haha).

Anders växte upp på Härvsta, ett minst sagt barnrikt område i Heby.
– Det kryllade av barn där och det fanns en lekplats med fotbollsplan och hockeyrink. Vi var där från klockan 07.00 till midnatt. Jag vet inte hur många A-lagspelare i olika idrotter som fostrades där. OS-finalisten i brottning, Roger Tallroth, kom längst av oss.
Minns du din debut i A-laget?
– Seriepremiären 1975 hemma mot Södra Trögd på Tegelvallens B-plan. Vinst med 3-0. Jag var 18 år och vägde 60 kilo. Det gjorde inte resten av laget.
Vad minns du bäst av dina aktiva år?
– Vi var 30-40 spelare på träningarna och kvaliteten skiftade enormt. Men oavsett fotbollskunskap, bakgrund, ålder, yrke, ekonomi var vi alla samtidigt på Tegelvallen och förenades i glädjen med fotbollen. Tugget i omklädningsrummet och på ”Kruset” tror jag formade oss till bättre samhällsmedborgare. En gemenskap som håller i än idag. Jag upplevde detsamma i Morgongåva SK när jag tränade herrlaget, berättar Anders.

Under flera av de säsonger som Anders var aktiv höll Heby AIF till i division 6. Det trots att det fanns mycket kunskap och kvalité i laget.
Varför blev det så, var det ”svårt” att ta steget upp?
– Egentligen tror jag inte vi var så bra som lag. Individuellt fanns en del kvalité men inte som lag. Vi var för ojämna. Jag var en av de ojämna. Jag tror aldrig Heby AIF haft en A-lagsspelare med lägre lägstanivå än vad jag hade. Det var först när P65- och P67-killarna kom som det blev kvalité.

Hur viktig var fotbollen för dig?
– Jag upplevde den som viktig men när jag såg träningsstatistiken från min aktiva karriär inser jag att det inte riktigt stämmer. Sanningen var nog att den var viktig men inte viktigare än om jag till exempel hade en bra bok att läsa hände det att jag hoppade träningen för att läsa boken. Till saken hör att vi skulle ringa återbud vid förhinder. Det tog längre tid att ringa och prata med Kjelle Lundberg än att åka ner och träna. Så för att få läsa boken ifred var det ofta fel på min telefon.

Anders blev Heby AIF trogen, förutom en säsong i Runhällens BoIS som pojklagsspelare.
Fick du något erbjudande från andra klubbar?
– När jag slutat spela ringde Dennis Johansson och undrade om tre bröder Eklund ville spela i Rödjebro IF. Jag tror det föll på att min bror Kalle inte hade några skor.

Slutspelat var det 1985 och då var Anders 29 år. Och faktum är att just 1985 inleddes Haifs resa uppåt i seriesystemet, det året vann klubben division 6 efter 15 segrar och tre oavgjorda (48-13) på 18 matcher.
Vilken position trivdes du bäst på och vad var din styrka?
– Jag spelade på mittfältet hela min karriär. Jag peakade när Heby var som sämst. Jag tror inte jag var speciellt bra på något. Jag tyckte det var underligt när Kjelle Lundberg många år senare sa till en kollega att den bästa fotbollsspelaren han tränat i Heby AIF var Anders Eklund. Jag blev stolt förstås men jag känner inte igen mig i den bilden.

Samma säsong som Anders slutade spela tog han hand om ett pojklag i Heby.
– Jag ville inte börja spela igen och sedan rullade det på. Jag tränade Möklinta IF en höst och hade sedan sex fantastiska år i Morgongåva SK. Efter det var jag nöjd. Bättre gäng än det i MSK kunde jag inte få och jag hade inga tränarambitioner. Jag gjorde ett kort inhopp i Heby AIF säsongen 2009 tillsammans med Henrik Alriksson när det kärvade i klubben i mitt hjärta. När jag blev tränare tog fotbollen mycket mer av min tid än som spelare, berättar han.

Vi kan notera att Anders tränade MSK 1997-2002 och 2001 vann klubben division 6 och nådde division 5 för första gången sedan 1986. Första året i femman, och Anders sista år som tränare, slutade med en sjundeplats.
Följer du den lokala fotbollen?
– Så gott det går, men alldeles för lite. Kommer man ifrån det för mycket minskar intresset. Jag ska bättra mig i år.

Stockholmaren Kjell Lundberg kom till Heby och Heby AIF på 80-talet och han gjorde avtryck som tränare för både herr- och damlaget.
Det är också Kjelle som Anders hyllar som den bästa tränaren han haft.
– Som inspiratör, kreatör, peppare, deppare var Kjelle i en klass för sig. Kjelles betydelse för Heby AIF är ovärderlig. Kjelle var en underbar kille men han och jag hade våra kamper. Ibland hade han rätt. Jag skulle tro oftast faktiskt. En del kamper var helt sjuka men han var aldrig långsint. Men sanningen var nog den att varken Kjelle eller jag orkade med varandra jämt.

Vilka är de bästa du spelat med?
– I början var det Ove Andersson och Håkan Nilsson. Riktigt bra spelare. Sen kom Pelle Johansson och Jan-Ove Bosell, suveräna spelare och kompisar. Men den bästa av alla blir ändå Patrik ”Palle” Engberg. Vi spelade ihop en säsong. Han var 16 år då och redan på väg att bli så bra som han sen blev.
Har du någon trevlig historia från dina år som aktiv?
– Första resan med Heby AIF till Italien var oförglömlig. Vi var på Italienska fotbollsförbundets förläggning samtidigt som samtliga serie A-tränare och Sovjetunionens OS-lag. Ingen av oss blev värvad till Italien konstigt nog… Men veckan innan finns ett annat minne som vi skrattat gott åt efteråt vi som var med. Helgen innan vi åkte spelade vi cupmatch i Märsta. Kjelle körde en gammal WV-buss med en fläktanordning som inte funkade riktigt som den skulle. Det var imma på rutorna redan när vi klev på bussen i Heby. Alla spelare fick inte plats i bussen så två gäng åkte bilar. En bil kom bort… Motståndare var ett bottenlag i division 7 och vi låg under med 0-3 efter fyra minuter och förlorade med 2-7, berättar Anders.
– Efter matchen var ”Kjelle” rasande. På vägen hem vände han sig till ”Lillis” Olsson som satt bredvid honom framme i bussen ”Vi kan inte åka till Italien med det här jävla skitgänget”. Lillis försökte lugna Kjelle men han gav sig inte, ”Vi ställer in” väste han. Vi som satt där bak i WV-bussen försökte låtsas som ingenting. Men det var svårt. Man visste inte riktigt var man skulle titta. Det gick ju inte att titta ut genom fönstren på bussen eftersom rutorna immat igen.

Har du sysslat med några andra sporter?
– Jag växte upp på den tiden då idrott var det enda vi höll på med upp till tonåren. Allt som gick att göra gjorde vi.
Har du Kontakt med några tidigare lagkamrater?
– Eftersom jag bor kvar i Heby blir det många möten. En gång fotbollsspelare alltid fotbollsspelare och ju längre tiden går desto bättre var vi både som lag och individualister. Pelle Johansson tror inte han missade en passning på 20 år som fotbollsspelare. Mats Olssons huvudspel var tydligen i världsklass. Jan-Ove Bosell dribblade en gång av åtta gubbar med en fint. ”Knalin” Fange tror faktiskt att vi uppfann tici-taca i Heby men vi var för tidigt ute. Ja ja fan trot! säger Anders.

Anders Eklund.
Ålder: 64 år.
Yrke: Föreningsansvarig Heby Kommun.
Bor: Heby.
Familj: Sambo och två barn med respektive och ett barnbarn. Plus bonusbarn och barnbarn.
Äter helst: Allätare faktiskt.
Dricker helst: Vatten, men gärna vin på fredagen och öl i värmen.
Ser på tv: Fotboll och nyheter, men just nu står det mig upp i halsen med allt elände.
Läser: Gärna. Just nu ”Landet utanför del 2”.
Fritidsintressen: Måste svara Mia, men även släktforskning, trädgård, fotboll och Heby AIF-historik just nu.